Reverend Freakchild – Road Dog Dharma

Reverend Freakchilds nya album är något av en hyllning till amerikansk radio och radiopratarna som intervjuat artisten genom åren. Således innehåller Road Dog Dharma utdrag från diverse radiointervjuer, samt Freakchilds egna låtar och sju covers.

En del spår är inspelade live med elektriskt band, som den sju minuter gitarrfunkiga ”Roadtrance”, annat är inspelat akustiskt med gitarr och munspel som buesen ”Dial it in”, och en del är liveinspelat i radio för radio, som JJ Cales ”Call me the breeze”. Om svenska radiostationer innehöll en sådan här fantasifull mix istället för enformiga spellistor med uttjatade hits som repeteras dygnet runt skulle jag förmodligen lyssna på radio i bilen istället för att blasta på med cd-skivor. Road Dog Dharma är dock en cd-skiva och inte ett radioprogram vilket gör att den ska hålla för åtskilliga lyssningar. Låtmässigt fungerar det, men efter några lyssningar har man tröttnat på att höra samma intervjuer flera gånger. Reverend Freakchilds växte upp på Hawaii, pluggade musik och tog examen i filosofi och religion på Northeastern University i Boston. Han bor för närvarande i Colorado där han pluggar buddhism för att få en ”master of divinity degree” på Naropa-universitetet. Låter flummigt värre för oss ateister kanske, men kallar man sig Freakchild i efternamn så gör man. Musikaliskt är dock inte detta så ”far out” som man kanske kunde tro. Det är framförallt rätt rå och rockig blues med fin känsla som framförs, men även utmärkt country då Freakchild tar sig an Townes Van Zandts ”White freightliner blues” och korsar den med Beatles ”Tomorrow never knows”. Efter skivans 77 minuters speltid känner man sig dock lite mör av allt prat.