Hem / Artiklar / Jakob Hellman – på turné med både gamla och nya låtar

Jakob Hellman – på turné med både gamla och nya låtar

1989 släppte han, 23 år gammal, det hyllade debutalbumet …och stora havet och blev Jakob Hellman med hela svenska folket. Men efter ett par år i rampljuset drog han sig tillbaka från musiklivet. Nu är han på tapeten igen, trettio år efter genombrottet, med jubileumsturnén ”Äntligen borta – Istället för 30 år: Alltid”. Zero har pratat med honom om åttiotalet, om höstens konserter och om den där efterlängtade uppföljaren kanske kan bli verklighet, trots allt.  

Han kom från ingenstans, eller rättare sagt den lilla norrbottniska orten Vuollerim, och ritade om den svenska musikkartan för alltid. 

Hans snygga låtar blev soundtracket till en hel generations romantiska dagdrömmar och med sina snillrika texter fångade han tonårens känslomässiga berg-och-dalbana på ett sätt som inte tidigare gjorts i svensk popmusik.

Hans debutalbum …och stora havet, som släpptes 1989, framröstades till ”Århundradets svenska platta” av Nöjesguiden och har under årens lopp sålt i närmare 200 000 exemplar.

Men efter den lysande debuten och två Grammisstatyetter blev det tyst. Istället för att låta framgångarna bli en avfyrningsramp mot en strålande karriär försvann han från allmänhetens ljus och har sedan dess hållit en låg profil och blivit föremål för en omfattande mytbildning.  

Det senaste årtiondet har han visserligen gjort sporadiska spelningar runt om i landet, men den stora comebacken har låtit vänta på sig.

Fram tills nu, då han åter är på allas läppar med jubileumsturnén ”Äntligen borta – Istället för 30 år: Alltid”. 

Mannen ifråga heter naturligtvis Jakob Hellman och Zero hade nöjet att få ett intressant samtal med honom om såväl glansdagarna på åttiotalet som de pågående projekten.  

Hej, Jakob, och tack så hjärtligt för att du tar dig tid att svara på några frågor! Din ”Äntligen borta”-turné har pågått i ett par veckor och du har gjort ett par spelningar i olika delar av Sverige. Hur tycker du att det har gått hittills?
– Allt har fungerat jättebra! Innan turnén startade hade jag ingen aning om hur det skulle gå. Jag hoppades förstås på det bästa, men var jätterädd för att allt skulle bli en flopp. Det var verkligen ett ständigt pendlade mellan eufori och panik. Men än så länge har konserterna gått över all förväntan! 

Hur föddes egentligen tanken att göra den här turnén?     
– Det var en kille på mitt bokningsbolag som övertalade mig. Först var jag ganska skeptisk och menade ”äsch, varför fira att jag bara lyckats göra en skiva på trettio år?” Men ju mer tanken fick mogna, desto mer positiv blev jag. I samma veva förstod jag också att alla artister håller på så här. Folk gör inga vanliga konserter längre. Det är alltid en ”jubileumskonsert”, ”återkomstkonsert” eller ”avskedskonsert”. Så varför inte jag också, liksom? 

Du har spelat materialet från …och stora havet en hel del de senaste tio åren. Vissa låtar mer än andra. Har du någon personlig favorit från skivan, som är extra rolig att framföra? 
– På senaste tiden har jag varit svag för ”Vackert väder”. Den är både upplyftande och melankolisk på samma gång. Annars tycker jag om att spela publikfavoriterna, som ”Tårarna” och ”Hon har ett sätt”. Det är en märklig men samtidigt värmande känsla när folk sjunger med och kan varenda textrad!

De flesta människor förändras ganska mycket på trettio år. Hittar du nya nyanser i låtarna idag och känns vissa formuleringar kanske viktigare nu, 2019, än när du skrev dem i slutet av åttiotalet? 
– När jag skrev …och stora havet, så kände jag mig modig som vågade göra pop på svenska. På den tiden var det liksom lite ”förbjudet”. Så är det förstås inte längre. Vad som annars slår mig, om jag analyserar skivan från dagens perspektiv, är att många formuleringar känns finurliga. Ibland är de nästan som rebusar. ”Natten är vacker och månen är full…och du är som natten och jag är som månen, och du är som jag.” Något så smart skulle jag inte kunna skriva idag, haha.

Du spelar även ett par nyare låtar på turnén, som inte finns utgivna på skiva. Hur har publiken reagerat på dem? 
– Folk som jag har pratat med efter konserterna, har varit entusiastiska över det nya materialet. Det har alltså inte bara varit de gamla låtarna som burit showen. Skönt nog, eftersom jag inte vill göra en renodlad nostalgiturné, utan i möjligaste mån fortfarande vara relevant.

Även mellansnacket, där du berättar anekdoter från ditt liv, spelar en viktig roll under turnén. Hur mycket är förberett och hur mycket improviserar du fram på plats? 
– Ungefär hälften improviseras fram, men jag försöker hålla mig till vissa ämnen. Mellansnacket handlar inte speciellt mycket om vad jag har gjort under olika perioder i mitt liv, eftersom det redan gåtts igenom i många intervjuer. Istället tar jag upp känslomässiga trådar och bjuder på personliga reflektioner. Ambitionen är att vara lite mer öppen än vad jag brukar. Det finns en klichébild av mig att vara ”hemlighetsfull och svår”. Jag är väldigt trött på det. En av förhoppningarna med den här turnén är att kunna revidera den bilden.

Vad tror du att den 23-årige Jakob hade sagt 1989, om någon berättat att du, trettio år senare, skulle turnera med …och stora havet, som då räknades som en svensk klassiker?
– Hm… jag tror att jag hade varit väldigt kluven. Å ena sidan hade jag tyckt att det var aspinsamt om någon hade berättat att jag bara hade gjort en enda skiva år 2019. Jag var ju helt inställd på att spela in en massa plattor. Men å andra sidan hade det förstås varit smickrande att få veta att …och stora havet är så uppskattad i framtiden. Jag är dock rädd att den unge Jakob främst hade varit besviken över att inte ha skapat mer musik…

När vi ändå är inne på ämnet: under årens lopp har det pratats väldigt mycket om att du inte gjort en uppföljare till …och stora havet. Men både Sex Pistols, Jeff Buckley och Lauryn Hill släppte bara varsitt studioalbum, så du är i gott sällskap. Man kan också betrakta det som att du faktiskt har lyckats ge ut ett inflytelserikt och storsäljande album, vilket är något som 99,9 % av alla musiker bara kan drömma om.  
– Gav Sex Pistols verkligen bara ut ett studioalbum? Never Mind the Bollocks, alltså? Det är intressant! Visst, jag kan hålla med om resonemanget. Det är destruktivt att hänga upp sig på vad som inte blivit gjort istället för att glädjas över vad som faktiskt gjordes. Men det är lätt att vara hård mot sig själv. Dessutom vill jag ju verkligen göra en ny skiva. Det har bara inte gått…

Vad är det egentligen som satt käppar i hjulet, om du inte har något emot att prata om ämnet.
– Jag har försökt spela in en ny skiva på allvar ett par gånger. Men jag har varit så självmedveten att det låst sig. Alla har så stor respekt för …och stora havet att jag känt att jag har något att försvara. Det har tyngt mig, men nu har jag lyckats få ganska bra distans till situationen. Jag vet att jag sagt det förr och jag lovar inget, men jag hoppas verkligen kunna spela in ett par nya låtar efter turnén. Nu när jag har ångan uppe, så kanske det kan gå?

Foto: Tom Jerry Boman

Man skulle kunna säga att större delen av din karriär varit en uppförsbacke. Men tragikomiskt nog gick allt väldigt lätt i början. Fick du, med facit i hand, en lite skev bild av musikerlivet på åttiotalet? 
– Ja, på sitt sätt var det så. Jag skickade in demokassetter till olika skivbolag och efter ett kort möte med EMI ville de göra en skiva med mig. En del av mig tyckte att allt var som det skulle. ”Okej, det där gick ju bra…” Fast en annan del av mig kände sig paranoid. ”Det ska väl vara motigt att jobba sig fram som artist”. Men det slog ju tillbaka ganska rejält senare…

Demokassetten du refererar till, som utgjorde grunden för …och stora havet, hade ett ganska avskalat sound. Slutprodukten blev däremot väldigt popig. Hur kom det sig att att låtarna ändrade karaktär under resans gång?
– Det berodde mycket på att min producent, Dan Sundquist, ville göra en radioanpassad och kommersiell platta. Han var inne på åttiotalssoundet, med reverb och syntljud, som var populärt då. Själv ville jag göra något råare och kantigare. Mer åt Billy Bragg- och Elvis Costello-hållet. Jag ville gärna framstå som en ”arg ung man” och var livrädd för att skivan skulle bli för mesig. Därför blev det en slags maktkamp mellan Dan och mig. Inte så att vi bråkade, men jag var hela tiden tvungen att hålla koll på vad han gjorde och berätta hur jag själv ville ha det. I slutändan blev väl albumet en kompromiss. Vissa låtar, som ”Tåg”, lät precis som jag tänkt mig dem. ”Vara vänner” kändes däremot som Hylands hörna med alla tromboner och klarinetter. Där kände jag mig sviken! Men med facit i hand måste jag förstås erkänna att Dan och studiomusikerna hade stenkoll på vad de gjorde. 

Du nämnde Elvis Costello som en stor inspirationskälla. Vad var det egentligen som du såg hos honom?  
– Först och främst hans respektlöshet. Han skrev snygga och klassiska poplåtar, men framförde dem på ett annorlunda och lite nonchalant sätt. Sedan var hans texter nästan privata. Han verkade inte bry sig speciellt mycket om att bli förstådd. Allt det där tilltalade mig. Sist men inte minst, så var han rent utseendemässigt någon jag kunde identifiera mig med. Jag såg väl helt enkelt mig själv i honom.

Brittiska new wave-vibbar färgar många av låtarna på …och stora havet. ”Hon har ett sätt” leder till exempel tankarna till Madness. Var de också stora förebilder på åttiotalet? 
– Ja, absolut! De var duktiga musiker, men gjorde aldrig för komplicerade låtar, utan behöll en lättsam popkänsla. ”Hon har ett sätt” är uppbyggd på samma sätt. Den är egentligen ganska komplicerad med aviga ackord, men låter väldigt enkel. Jag var förresten inne i en klädbutik för några år sedan, där de spelade ”Hon har ett sätt” i bakgrunden. Jag kände inte igen den direkt, eftersom volymen var låg och det var en massa sorl runtomkring. ”Fan, det där låter rätt bra… det är nog en ny Madness-låt”, tänkte jag. När jag insåg att det faktiskt var min egen låt kändes det rätt märkligt, haha. 

Vem var egentligen flickan som hade ”små band runt sina handleder och andra i sitt hår”? Byggde hon på en riktig person eller var hon helt fiktiv? 
– Hon var en sammansmältning av ett par olika kvinnor jag känt. Bland annat en tjej som jobbade på samma äldreboende som jag. Hon var jättesöt och jag vågade naturligtvis aldrig säga ett enda ord till henne… 

Förutom att förnya Musiksverige, så lyfte du även fram en ny mansbild. Under åttiotalet skulle män helst vara bredbenta och testosteronstinna. Du framstod däremot som sårbar, reflekterande och självironisk.  
– På sitt sätt var den Jakob ni såg en karikatyr. Inte minst i videon till ”Vara vänner”, där jag nästan är en seriefigur. Men det var inte bara teater, utan en del av min riktiga personlighet fanns med i bakgrunden. Det var en slags skörhet, som inte bara var svaghet. Jag tror att jag var ganska ensam om den stilen i ett par år. Men på nittiotalet kom indiescenen med Henrik Berggren i spetsen och drog konceptet mycket längre. 

Apropå indiescenen. Det finns ett rykte att killarna i Kent, på den tiden de fortfarande var relativt okända, bjöd dig på en efterfest i Eskilstuna och att du visade dem hur man tar ut ackorden till ”Vara vänner”. Jocke Berg lär dessutom ha sagt att du är en av dem som inspirerat hans textförfattande mest. Minns du den kvällen och hur tycker du att Kent har förvaltat ditt arv? 
– Jag minns att jag träffade Kent och att det var trevligt, fast inte just att vi sjöng ”Vara vänner” tillsammans. Men jag har alltid gillat att vara på efterfester och hålla låda, så det finns ingen större anledning att tvivla på sanningshalten i det ryktet, haha. Jag kan inte påstå att jag följt Kents karriär, men har hört ett par av deras skivor och tyckt att det låtit bra. Att de gjort ganska tydliga referenser till mig känns självklart jättesmickrande! 

Låt oss förflytta oss tillbaka till 2019. Du flyttade nyligen ner till Mallorca med din familj. Har du några projekt inplanerade på den vackra ön eller är allt så nytt att du inte hunnit fundera speciellt mycket än?  
– Min fru fick jobb på Mallorca och alla var överens om att det var en bra grej att flytta dit. Men det har varit stressigt att kombinera flytten och Sverigeturnén. Nästan så att jag behövt klona mig för att hinna med. Men nu är det värsta över, skönt nog. Jag tänkte hålla på med musiken i Spanien. Jag har faktiskt redan gjort en spelning i Palma. Där brände jag chansen att vara anonym. Alla mammor och pappor från Svenska skolan var nämligen i publiken…

Vad händer härnäst för Jakob Hellman? 
– Först och främst ser jag fram emot de kommande konserterna. Det är riktigt roligt att vara ute och spela den här gången! Men efter det ska det bli skönt att åka hem till Mallorca och tillbringa tid med mina barn. I ett längre perspektiv hoppas jag kunna fortsätta vara musiker och låtskrivare. Först övervägde jag att det här skulle bli min avskedsturné, men nu har jag fått ny energi, så förhoppningsvis blir det istället startskottet på något nytt. Jag vågar, som sagt, inte lova något, men just nu känns det inte allt för långt borta att jag verkligen får loss tummarna och spelar in några nya låtar…

”Äntligen borta”-turnén fortsätter enligt följande: 16/11 Falun, 19/11 Stockholm, 22/11 Södertälje, 29/11 Örebro, 30/11 Uppsala, 4/12 Linköping, 5/12 Jönköping, 6/12 Norrköping, 7/12 Göteborg och 8/12 Växjö.

Kommentarer

Kommentarer

Om Johan Arenbo

Har varit med på "Zero-resan" sedan 2003. Är, efter ett halvdussin år i den tyska huvudstaden, tillbaka i Sydsverige och har förhoppningen att Zero kan hjälpa till att bygga broar mellan olika kulturformer. Vad har Kraftwerk, Prince, Depeche Mode, Hildegard Knef, David Bowie, Wolfgang Amadeus Mozart, Klaus Schulze, The Orb, Smashing Pumpkins, Lee "Scratch" Perry, De La Soul, Joy Division, James Brown, Aphex Twin, Erik Satie, Nina Hagen, Max Raabe, Syd Barrett, Kate Bush och The Stone Roses gemensamt? Jo, det handlar om genomtänkt och intressant musik. Det är det - och inget annat - som räknas!