Plexiphones – Break In The Clouds

Sex tyskar gör starkt brittiskinfluerad popmusik under namnet Plexiphones. Efter News From The Colonies (2012) och Electric (2016) är Break In The Clouds gruppens tredje album och det är en trevlig, melodiös samling låtar Plexiphones från Mönchengladbach lyckats skapa denna gång.

En ihopknycklad skyltdocka ligger i en kartong på konvolutet till Break In The Clouds, men musikaliskt känns inte Plexiphones tredje album varken destruktivt, brutalt eller aggressivt. Tvärtom är musiken lättillgänglig, ja rent utav kommersiellt gångbar, och flera av dessa dansanta poplåtar sätter sig väldigt fort i skallen. Bra så. Dessvärre hittar jag ingenting här som kryper under huden och når själens djup, inget som utmanar musikaliskt och får mig att känna behov av att vidareutveckla lyssnandet för att där finna någonting mer än det jag hörde första gången jag lyssnade. Plexiphones gör helt enkelt en snygg, smart, slick och melodisk popmusik som låter väldigt klassisk, och musikanterna pryder inte sina sånger med onödiga utsmyckningar eller konstigheter. Det hela är väldigt välanpassat och trevligt. Produktionen av Hilton Theissen och basisten Kurt Schmidt är varm, orkestrerad, klar och tilltalande. Wolfgang Kemmerling sjunger alldeles utmärkt och låtarna har ofta en sofistikerad discofeeling i rytmerna. Ibland, som i ”Madame Tussaud” slår man till med ett ”Satisfaction-liknande” rockriff och den snabbt syntiga ”Breathing” har fint driv, men Plexiphones landar aldrig i någon våldsam rock n roll-hysteri. Man håller sig till den alternativa popdisco man vet att man behärskar till fulländning och inget fel med det. Om någon säger till mig att två, tre spår från den här plattan blivit hits om ett halvår så kommer jag inte ens bli förvånad.