ELM – Extreme Unspoken Tension

Han tillhör institutionerna på den svenska EBM-scenen, men är bosatt utomlands sedan många år tillbaka. Han kombinerar kompromisslösa basgångar med kritiska texter om dagens samhällsklimat. Han heter Peter Elm och Zero har pratat med honom om ELM:s nya fullängdare Extreme Unspoken Tension.  

Hej, Peter Elm, och tack för att du tar dig tid att svara på några frågor! ELM:s nya album heter Extreme Unspoken Tension. En titel som så smått leder tankarna till Sigmund Freuds psykodynamiska teorier. Förmodligen hade du dock en helt annan ambition med den?
– Självklart kan titeln tolkas fritt och det är en intressant infallsvinkel med Freud. Men för mig representerar Extreme Unspoken Tension den kvävande stämning som nu råder i Europa. Samhället har spårat ur med dubbelmoral och en fixering vid att alltid uttrycka sig politiskt korrekt, samtidigt som människors missnöje bubblar under ytan och vår värld håller på att falla samman. I mitt tycke en skrämmande utveckling! 

Finns det något speciellt som inspirerat eller färgat albumet? 
– För att citera Laibach: ”The worst government is always the most moral one”. Hyckleriet, korruptionen och folkföraktet bland politiker kommer att få förödande följder. Det har redan blivit ett absurt och mardrömsliknande samhällsklimat, där folk inte längre vet vad man får diskutera eller skämta om. All humor och naturlig charm har kvävts. Idag räcker det att titta två minuter på så kallade ”underhållningsprogram” i SVT, så märker man att det är nere på en riktigt primitiv kiss-och-bajs-nivå. Jag kände att jag var tvungen att reagera och kommentera!  

För ett par år sedan släppte du din förra fullängdare, Hardline, som fick fin kritik. Hur skiljer sig Extreme Unspoken Tension åt från sin föregångare, om du jämför skivorna? 
– Jag tycker fortfarande att Hardline är en bra platta. Den har mycket botten och låter både rå och ärlig. Däremot var produktionen inte precis ”top notch”. På den punkten är Extreme Unspoken Tension mycket vassare. Jag skulle även säga att den är mörkare, mer aggressiv och har bättre sång. 

Hade du redan från början en klar idé om vad du ville göra eller ändrade albumet riktning ett par gånger under inspelningarna? 
– Precis som alla andra skivor jag gjort, så växte Extreme Unspoken Tension mer eller mindre fram av sig själv. Jag brukar skriva låtar när jag känner ett starkt behov att uttrycka något. Utvecklingen i västvärlden har gjort mig djupt orolig och förbannad, så det stora temat var självklart. Men materialet på Extreme Unspoken Tension skrevs under en längre period och vissa av låtarna, som till exempel ”Violent Heart” och ”Switching Addictions”, har ett mer personligt innehåll. Ämnen som tenderar att gå igen i mina texter är ångest, längtan och sex. 

På Hardline sjöng du på tre olika språk. På Extreme Unspoken Tension har du valt att begränsa dig till det klassiska popspråket engelska. Fanns det någon speciell anledning till det? 
– Egentligen inte. Jag tycker visserligen om att skivan fick en enhetlig känsla, men det var inget medvetet beslut. Det bara blev så. För mig är engelskan väldigt naturlig, eftersom jag tillbringat en stor del av livet utanför Sverige. Jag pratar dessutom engelska med min flickvän dagligen. 

Extreme Unspoken Tension inleds storslaget med ”Redemption”, som har en nästan Laibach-liknande känsla. Ville du sätta en dramatisk ton redan från början? 
– Ja. ”Redemption” är inspirerad av öppningsscenen från A Clockwork Orange. Det är en väldigt stark film och jag hade både historien och Wendy Carlos soundtrack i huvudet när jag skrev låten. Mycket riktigt har den även influenser från Laibach, som alltid varit ett viktigt band för mig.   

En annan låt som sticker ut är lätt triphopiga ”Apocalypse 20160703”. Vad hände egentligen det datumet? 
– Även här finns faktiskt en koppling till A Clockwork Orange. Jag lyssnade på hörboken av Anthony Burgess roman och den narrativa stilen på min pratsång färgades av den. Datumet refererar till dagen då texten skrevs, men det är främst en symbolisk koppling. Egentligen har jag ingen enkel förklaring. Kanske var det datumet då allt började falla samman på allvar?

Har du några personliga favoritlåtar på Extreme Unspoken Tension?
– Jag skulle säga att mina tre favoriter är ”Redemption”, ”Apocalypse 20160703” och ”Switching Addictions”. De två första för att de är annorlunda, stämningsfulla och musikaliskt svårplacerbara. ”Switching Addictions” för att den har en positiv, aggressiv energi och grymma ljud! 

Deluxeversionen av Extreme Unspoken Tension innehåller en bonusskiva med remixer. Där hjälper den tyske elektropunkaren Rummelsnuff dig att översätta och nytolka ”Distracted”. Hur kom du i kontakt med honom och hur fungerade ert samarbete? 
– Jag brukade lyssna en hel del på Rummelsnuff när jag bodde i Tyskland. Han kör sin egen stil, är ärlig och orädd. Dessutom finns det något i hans vagabondhistorier som jag kan identifiera mig med. Häromåret, när han spelade i Bryssel, lärde jag känna honom lite. En otroligt trevlig och opretentiös kille! Så nu tänkte jag att det skulle vara grymt coolt om han remixade och tolkade om ”Distracted”. Det kändes som en låt som kunde passa honom. Slutresultatet blev ”Zerfahren”, som vi båda är väldigt nöjda med.

Både Hardline och Extreme Unspoken Tension skulle kunna sorteras under ”Electronic Body Music” . Vad fascinerar dig egentligen med EBM?  
– Den ärliga, råa, rena och maskulina energin!

Vilka tre EBM-skivor borde alla vänner av elektronisk musik ha i hyllan? 
– Front 242:s Geography, Nitzer Ebbs Belief och DAF:s Alles ist gut.

Du bor sedan ett flertal år tillbaka i Bryssel. Hur har staden influerat dig och ditt skapande? 
– Dynamiken, de olika språken och den internationella stämningen passar mig utmärkt. Jag gillar mångfalden och känslan av rörelse. Belgare är dessutom överlag väldigt hyggliga. Sedan finns det mycket alternativ musik här. Jag har haft turen att få hänga lite med gamla barndomsidoler…

För några helger sedan spelade du på Bodyfest i Stockholm. Hur gick det? 
– Mycket bra, måste jag säga! Jag fick en väldigt fin respons från publiken och det var många som kom fram och pratade efter konserten. Om jag ska säga något negativt, så hade det varit önskvärt med ordentliga ljus och en bra rökmaskin på scen. Är man ensam och kör ett minimalt koncept, så spelar ljussättningen en viktig roll. Men bortsett från den detaljen var det en riktigt fin kväll. Alla band på festivalen var kanonbra och stämningen på topp! 

Det här har inget med ELM att göra, men då du har skrivit en av de mest egensinniga svenska elektropoplåtarna någonsin, så känns det givet att ställa en fråga om Restricted Areas ”Ett gammalt bergstroll”. Hur föddes egentligen idén att kombinera blippande syntljud med en bröderna Grimm-liknande historia om ett ensamt troll? 
– Ja du, haha… jag var väl i 17-årsåldern när jag skrev den, så det var några år sedan och jag minns inte alla detaljer. Men jag har alltid älskat John Bauers trollmålningar och Gustav Frödings dikt ”Ett gammalt bergtroll”. När jag började göra elektronisk musik kändes det liksom naturligt att väva in dem. Om jag ska leka lite psykolog såhär i efterhand, så tror jag att låten undermedvetet handlar om mig själv. Jag har alltid känt mig lite utanför och alienerad. Om man flyttar runt mycket som barn, så förlorar man hela tiden kompisar och stabilitet. Låten är ju rätt sorglig. Som kuriosa kan nämnas att jag har några gamla demokassetter från början av nittiotalet, där originalversionen av ”Ett gammalt bergstroll” finns med. Kanske letar jag fram och släpper den en dag… 

Finns det något annat du vill ta upp eller säga till Zero Magazines läsare? 
– Våga diskutera, skämta och ifrågasätta. Live! Breathe! Fuck! Feel!