Mike Granditsky – Post European Music

Post European Music är den tyngsta och mest mörka av Mike Granditskys skivor hittills. Synthar samsas med en jazzig saxofon, ettriga gitarrkomp och en atmosfär av nalkande undergång och Harmagedon. Det är en spännande och filmisk upplevelse att lyssna till det här gängets posteuropeiska musik. 

Mike Granditsky rör sig i en musikalisk värld som stammar ur Bowie, tidiga Roxy Music och Ultravox, Magazine, postpunk, synt, artrock och mycket annat. Mike själv har knappast sjungit bättre än vad han gör på den här plattan, men framförallt berättar och målar han upp mörka, lite skrämmande filmsekvenser med såväl lyrik som musik, samtidigt som här finns ett påtagligt vemod och stor skönhet på sina ställen. Tyvärr saknas ett par riktigt snabba spår som spräcker upp det dominerande mellantempot och några av låtarna tycker jag kapas alldeles för tidigt. Det känns som att t.ex. ”Exits” och ”Ponzie” kunde ha utvecklats till någonting mycket mer om de bara fått lite längre speltid, men för övrigt är PostEuropeanMusic ytterligare ett mästerligt verk i den katalog som nu innehåller tre Mike Granditsky-album. Det här är musik för våldsamma bakgator och lustfylld dekadans, men också för romantik, nattsvart regnig asfalt, neonljus, eftertanke och eskapism. Mike Granditsky och multiinstrumentalisten David Lindh har producerat albumet med den äran – vinylplattan låter skitbra – och skrivit flertalet av låtarna tillsammans. Någon annan som bör nämnas är Stefan Wistrand vars baritonsax färgar några av spåren här med en modern, djupt blå jazzkänsla. Från den inledande, fläsktunga synten på underbara ”Sunset finks” till avslutande” Tempelhof” bjuds du på en läcker resa i storstadsnattens vinylsvärta. Biljetten heter PostEuropeanMusic. Ta trippen in i det mörka Europa nu.