Hem / Artiklar / Front 242 – kroppsmusik med själ! 
Foto: Petter Duvander

Front 242 – kroppsmusik med själ! 

Minimala syntbasar, hypnotiska beats, märkliga röstsamplingar, kamouflagebyxor och solglasögon? Just det, Front 242! Den belgiska kultgruppen kommer till Sverige för en spelning på Bodyfest. Detta såg Zero som en utmärkt anledning till att ta en lång och intressant pratstund med Patrick Codenys. 

Kulturhistorien skulle kunna beskrivas som en rad revolutioner och kontrarevolutioner. Geniala idéer föds, förkastas och ur spillrorna utvecklas något nytt.  

När rock’n’rollen växte fram på nittonhundrafemtiotalet förändrades samhället radikalt. Ungdomarna fick en egen röst. Gamla sociala konventioner ifrågasattes. Rasism, sexism och andra former av diskriminering bekämpades. Sist men inte minst så skapades mängder med fantastisk musik.   

Tjugo år senare hade saker däremot börjat stanna upp. Elvis Presley, som tidigare varit rockens höftvickade rebell, hade blivit en överviktig Las Vegas-underhållare. The Rolling Stones, som personifierat upproret mot ordningsmakterna, verkade mer intresserade av att frottera sig med societeten än av att skriva utmanande musik. Kort sagt hade de gamla revolutionärerna blivit en del av etablissemanget. 

Responsen blev en ny proteströrelse, punken, som vände sig mot kommersialismen. Ungefär samtidigt började pionjärer som Jean-Michel Jarre, Edgar Froese och Brian Eno med ytterligare en parallell kontrarevolution: den helelektroniska musiken.  

I denna kontext, i en grå förort till Bryssel, formades Front 242.   
– Det var inte så att vi tyckte illa om rock’n’roll, förklarar Patrick Codenys. Men vi tyckte att den innehöll för många oskrivna regler. Alla band hade identisk sättning med trummor, bas och gitarr. Praktiskt taget alla låtar var tre minuter långa, uppbyggda kring samma bluesackord och handlade om olycklig kärlek. Kort sagt var vi trötta på det strömlinjeformade och ville utmana den brittiska och amerikanska popimperialismen. 

Att medlemmarna i Front 242 lärde känna varandra i en musikaffär som sålde synthesizers var knappast en slump. Både Patrick och hans bandkollegor var nämligen mycket fascinerande av de nya instrumenten.   
– Till skillnad från elgitarrer, som hade använts sedan femtiotalet, så var keyboards maskiner utan historia. Det passade oss utmärkt, eftersom vi kom från Belgien, ett land som i mycket saknade musikalisk tradition. Syntarna kändes som ”svarta lådor”, som man inte riktigt förstod sig på, men som tycktes ha oändlig potential. Vi kände att vi kunde skapa helt utan regler eller restriktioner. Bara fantasin satte gränserna!    

Patrick beskriver Front 242 som ett kollageliknande projekt. Killarna hämtade inspiration från  Cabaret Voltaire, Joy Division, tyska krautband, minimalistisk funk, musique concrète, italiensk futurism och dystopiska filmer. Influenserna kokades ihop och toppades med en portion kalla kriget-melankoli. Resultatet blev ett egensinnigt musikaliskt universum som omfattade allt från avantgardistiska instrumentalstycken till dansant syntbaserad pop.  
– Vi har aldrig betraktat oss som musiker i ordets vanliga mening. Ingen är speciellt duktig på att läsa noter och vi är inga virtuoser på något instrument. Istället ser vi oss som arkitekter som inreder med rytmer, klanger och röster. Vi bygger en musikalisk grundform och dekorerar med detaljer. Det handlar alltså snarare om att sätta samman fragment än om traditionellt låtskrivande. 

Richard Jonckheere och Patrick Codenys, live 2012. Foto: Petter Duvander

En viktig inredningsdetalj i Front 242:s ”musikaliska rum” är samplingar. De skaffade sig tidigt en Emulator II, som gick varm under många år.
– Något som var speciellt med Belgien, var att vi redan på åttiotalet hade ett ovanligt stort utbud av tv-kanaler. Det innebar att vi blev översköljda med röster från hela världen. Så vi byggde upp ett samplingsbibliotek genom att spela in politiska debatter, krigsdokumentärer, science fiction-filmer och annat som fascinerade oss.  

Av en händelse som liknade en tanke hade killarna sin inspelningsutrustning tillgänglig när de zappade igenom kanalerna på ett amerikanskt hotellrum. Maniska tv-predikanter, som extatiskt mässade ”Oh God, I’m a sinner… I deserve to go to hell” och ”no sex until marriage”, pockade naturligtvis på att förevigas. När dessa provokativa röstsamplingar vävdes ihop med feta elektroniska beats föddes ett av Front 242:s viktigaste bidrag till den elektroniska dansmusiken: ”Welcome To Paradise”.
– Jag har alltid gillat hur kontroversiell och förvirrande den låten är, berättar Patrick. De flesta tar för givet att det rör sig om religionskritik, men det är faktiskt inte helt ovanligt att den tolkas bokstavligt. Något underligt hände när vi spelade i Salt Lake City. Ett par unga mormoner kom backstage och bad att få köpa våra t-shirts med trycket ”No sex until marriage”. De fick inte gå på konserten, men var väldigt förtjusta i ”Welcome To Paradise” och hyllade oss för vår starka moraliska hållning. Det var ett surrealistiskt ögonblick!

Historien kan dock sägas vara symptomatisk för Front 242. Det är långt ifrån den enda gången som kvartettens tvetydighet satt griller i huvudet på folk.  
– Många artister använder musiken som ett medium för att förmedla åsikter. Men vi har inga övertydliga budskap och säger inte till lyssnarna hur de ska tänka. Precis som böcker och filmer kan tolkas på olika sätt, så finns det inget ”rätt” eller ”fel” sätt att reagera på vår musik. I ”Rhythm of Time” går refrängen ”we believe in the future of the human race”. Vissa har trott att vi är djupt cyniska och att det är en bitter domedagsprofetia. Andra har dragit slutsatsen att vi är stora humanister och älskar livet. Vi är inte intresserade av att varken bekräfta eller dementera någon av teorierna. Det viktiga för oss är att folk lyssnar, tänker och känner. Däremot inte hur.   

Musikkategorisering tillhör det förgångna i dagens postmoderna samhälle. Det finns dock tillfällen där det fortfarande fyller en funktion att ta på sig Carl von Linnés peruk och fundera över släkten och arter. I Front 242:s fall skadar det åtminstone inte att titta närmare på fenomenet ”EBM”. 

Det är inte helt klart varifrån begreppet ”Electronic Body Music” kommer. Eventuellt var det Ralf Hütter som myntade termen i en radiointervju från 1978. Det skulle dock lika gärna kunna härstamma från Düsseldorfkollegorna DAF, som beskrev sin elektroniska punk som ”Körpermusik”, det vill säga ”kroppsmusik”. 

Oavsett etymologin, så handlar det om minimalistisk elektronisk dansmusik för svettiga dansgolv. Monotona sekvenser, pulserande beats och kompromisslösa basgångar gjorda till en konstform. 
– Vi är inte speciellt förtjusta i att sätta etiketter på vår musik, men om vi tvunget måste så är EBM faktiskt en av de bättre, menar Patrick. Åtminstone vad gäller de låtar där basgången står i centrum. Vi har alltid haft sikte på dansgolvet, men självklart är det ett plus om folk inte bara dansar fysiskt, utan även mentalt. Ambitionen är att Front 242 ska vara musik som berör både kroppen och själen! Jag är däremot inte säker på att vi verkligen förtjänar epitetet ”EBM-pionjärer”. Ganska många band experimenterade med ett liknande sound under det tidiga åttiotalet. Men självklart är vi stolta över att ha varit med och färgat en scen som betytt så mycket för så många människor! 

När folk tänker på Front 242, handlar det inte alltid bara om musik. På åttiotalet var de även stilikoner och många sammankopplade kvartetten med en speciell estetik. Med kamouflagebyxor, mörka solglasögon och vältrimmade frisyrer påminde de nästan mer om ett specialförband än om en popgrupp. Den hårda framtoningen förstärktes av belgarnas liveuppträdanden, där mörka stämningar kombinerades med vansinnig energi. Bandmedlemmarna dansade vilt, skrek i megafoner och ibland slutade det med att sångaren Jean-Luc De Meyer och trummisen Richard ”23” Jonckheere brottade ner varandra på scen.
– Musiktidningarna var negativa till oss och radiostationerna vägrade spela våra låtar, så vi insåg att vi var tvungna att satsa hårt på konserterna, förklarar Patrick. Vi ville göra något som stack ut och bestämde oss för en aggressiv scenshow. Militärkläder var både billiga, slitstarka och passade perfekt till vårt koncept. Dessutom tog en enhetlig klädsel bort fokus från våra individuella personligheter. Vi ville vara kollektivet Front 242! Många provocerades av showen och det spekulerades om våra politiska ideal. Men det tog vi huvudsakligen som något positivt, eftersom konst gärna får väcka debatt. 

Front 242:s rykte som ett kultband byggdes på av deras musikvideor som ibland snurrade på MTV. Speciellt stor uppmärksamhet fick ”Headhunter”, vars humoristiska svartvita video regisserades av självaste Anton Corbijn. Det florerar en myt att Corbijn skulle ha missförstått titeln och trott att låten hette ”Egghunter”. I klassisk 242-anda varken bekräftar eller dementerar Patrick ryktet. Hans förtjusta skratt när ämnet tas upp antyder dock att man inte ska ta skrönan på för allt för stort allvar.  
– Anton fick fullständig konstnärlig frihet med ”Headhunter” och jag måste erkänna att vi blev förvånade över alla äggen, haha. Men även om videons innehåll var lite förvirrande, så harmonierade bilderna väldigt bra med musiken. Vi blev lika positivt överraskade av hans tolkning av ”Tragedy For You” ett par år senare. Mannen är ett geni! 

När man lyssnar igenom Front 242:s katalog möter man ett band i ständig förändring. Debutskivan Geography är ambitiöst mångsidig, Official Version mörkt cyberpunkig, Front By Front melodiöst dansant, 06:21:03:11 Up Evil ilsket industrirockig och Pulse fylld med suggestiva ljudlandskap.    
– Vi försökte hela tiden gå i nya riktningar, vilket inte nödvändigtvis uppskattades av alla lyssnare, minns Patrick. Men vi startade Front 242 för att utmana normerna, så det hade varit paradoxalt att plötsligt dra i handbromsen och fastna i ett visst sound. Vi ville stå för innovation, inte bara karbonkopiera oss själva. Med facit i hand tycker jag naturligtvis att vissa album är mer lyckade än andra, men alla fyller en viktig roll i vår karriär och det finns inget som jag tar avstånd från. Min personliga favorit är och förblir dock Geography, eftersom den plattan sjuder av experimentlusta. 

Under nittiotalet hände det mycket spännande på den elektroniska scenen. The Prodigy kombinerade blytunga rytmer med lättnynnade syntslingor, Underworld gjorde EBM-influerad techno och The Orb skapade trippig ambientpop. Samtliga var, i mer eller mindre hög utsträckning, inspirerade av Front 242 och hyllade belgarna i olika sammanhang. Uppskattningen visade sig vara ömsesidig och resulterade i ett samarbete på remixskivan Mut@ge.Mix@ge.
– Vi kände ett starkt släktskap till de banden, berättar Patrick. De vidareutvecklade våra idéer och flyttade fram positionerna för den syntbaserade musiken. För oss var Mut@ge.Mix@ge ett inspirerande möte mellan elektroniska fritänkare. 

Försäljningsmässigt överträffade den nya generationen snabbt gudfäderna. Att Front 242 aldrig nådde några högre listplaceringar medan The Prodigy sålde drygt fem miljoner exemplar av The Fat of the Land är dock inget som bekymrar Patrick. 
– De förtjänade varenda såld skiva! Både The Prodigy och Chemical Brothers gjorde allt rätt och träffade tidsnerven perfekt. Vi var nog lite för tidiga med vår variant av elektronisk dansmusik. Men vi kände oss stolta när technobanden slog igenom på nittiotalet. Deras framgångar var segrar även för oss! 

Jean-Luc De Meyer, live 2014. Foto: Petter Duvander

Många elektroniska storheter har haft speciella relationer till sina instrument. Kraftwerk drömde om en sammansmältning mellan människa och maskin. DAF ville, i sann punkanda, att syntarna skulle svettas och glöda. Även Front 242 har filosoferat en del på temat och menar att maskinerna ska vara människornas tjänare. Om de inte lyder, så förtjänar de en tillrättavisning.
– Vi romantiserar inte modern teknik, poängterar Patrick. Våra syntar är inga heliga instrument, utan bara maskiner som hjälper oss att skapa stämningar. Det kan vara en kamp att få dem att göra som vi vill, men själva striden är en viktig del av den kreativa processen. Det går inte att bara stryka medhårs! Precis som vår låt ”Punish Your Machine” antyder, så måste man ta till med hårdhandskarna ibland. Det roligaste man kan göra med en synt är förresten att strunta i vad manualen säger och använda den ”fel”. Det är då den verkligen ger ifrån sig fantastiska ljud! 

Trots deras högteknologiska framtoning beskriver Patrick Front 242 som ett starkt känslobetonat band. 
– Det viktigaste instrumentet är varken synthesizern, trummaskinen eller samplern. Nej, det är den mänskliga kroppen! Visst är syntar mångfacetterade, men i sig har de inget groove. Det är människan bakom maskinen som står för kreativiteten. Den viktigaste komponenten i begreppet Electronic Body Music är alltså inte ”electronic”, utan ”body”. 

Patrick Codenys, live 2012. Foto: Petter Duvander

Efter ett banbrytande sjuttiotal, ett mycket framgångsrikt åttiotal och en technofierad revitalisering på nittiotalet har den elektroniska musiken förlorat sin särställning på tvåtusentalet. På gott och ont vimlar det av syntbasar i Melodifestivalen samtidigt som skillnaderna mellan Depeche Mode och The Rolling Stones minskat markant. De svartklädda fansen, som i sin ungdom hyllade utveckling, har slagit bakut och blivit konservativa nostalgiker. Precis som i fallet rock’n’roll har alltså en tidigare framåtsträvande scen stagnerat. Patrick Codenys ser dock ingen större anledning till oro.
– Det som lät futuristiskt och banbrytande för tjugo år sedan kan låta mainstream eller intetsägande idag. Det är den elektroniska musikens förbannelse, men samtidigt anledningen till att jag älskar den! Jag kan i viss utsträckning förstå att folk betraktar åttiotalet som den elektroniska popens ”gyllene era”, precis som femtio- och sextiotalet har legendstatus i rockkretsar, men vi får inte glömma att den syntbaserade musiken har en unik potential att förnya sig. Det kommer fortfarande många spännande och nyskapande elektroniska artister varje år. Det gäller bara att leta på rätt ställen. Om de gamla subkulturerna blivit konservativa, så får man söka efter progressiv musik på andra ställen. Visst låter mycket som kallas ”EDM” ganska slätstruket, men man kan hitta högintressanta akter även på den scenen om man gräver lite djupare. Det gäller bara att våga utmana sina öron utanför den normala komfortzonen!

Om man inte brinner lika mycket för den senaste electronican som herr Codenys, utan istället längtar efter old school-basgångar, så utlovas det mycket av den varan på Bodyfest i Stockholm. Front 242 kommer då nämligen att gå tillbaka till sina analoga och minimala rötter. 
– Vi kommer att spela mycket från Geography, No Comment och Official Version, avslöjar Patrick. Självklart blir det även favoriter från de nyare skivorna. Ambitionen är en bra bredd med nedslag i alla Front 242:s faser. Vi kommer att köra låtarna i originaltrogna versioner, men lätt uppdaterade till 2019 med tyngre bas och mer dynamisk ljudbild. Bodyfest ska bli jättekul! Konserterna har alltid varit viktiga för oss. Vi älskar utbytet med publiken och många av låtarna är faktiskt skrivna med tanke på livesituationen, så att basgångarna ska låta så bra som möjligt i stora PA-system.

En extra bonus med spelningen i Stockholm är att Patrick får träffa de gamla kollegorna i Die Krupps.  
– Våra vägar har korsats på många festivaler och det har alltid varit väldigt trevligt. Die Krupps har sitt sound och vi har vårt, men jag kan se en likhet i energin och kärleken till annorlunda ljud. Jag har alltid gillat när Jürgen Engler spelar på metallskrot. Kort sagt är det ett band jag har stor respekt för!

Jean-Luc De Meyer, live 2012. Foto: Petter Duvander

En fråga många ställt sig är om Front 242 kommer att bjuda på nytt material i framtiden. Enligt Patrick är det inte speciellt troligt, eftersom de, precis som Kraftwerk, hellre ägnar sig åt att skruva på och ytterligare förfina gamla alster. Däremot utlovar han mer musik från både honom och 242-kollegorna i form av olika sidoprojekt. 
– Som jag tidigare nämnde, så ser vi oss inte i första hand som musiker, utan mer som en sorts klangforskare. Jag tror att vi redan nått så långt som vi kan som Front 242. Fler skivor skulle nog inte tillföra speciellt mycket. Däremot finns det all anledning att experimentera vidare under andra alias och i andra konstellationer. Den elektroniska resan har bara börjat! 

 Vi växlade även ett par ord med några svenska musikprofiler som har en speciell relation till Front 242. 

Joakim Montelius och Eskil Simonsson, Art & Strategy, tidigt 90-tal.

Först ut är Joakim Montelius från Covenant, som berättar om en dag som var explosiv i dubbel bemärkelse.  

Den 26:e april 1986 flög reaktor 4 i Tjernobyl i luften och den dagen gick till historien för världens hittills värsta kärnkraftolycka. Men det visste ingen utanför Tjernobyl om förrän några dagar senare. Själv befann jag mig på legendariska Stadt Hamburg i Malmö den kvällen och drabbades av något som kanske inte var en exploderande kärnreaktor, men inte långt därifrån. Scenen var inklädd i kamouflagenät, några rökgranater spydde ur sig en kväljande dimma och som hotfulla silhuetter i det intensiva stroboskopljuset manglade Front 242 oss i publiken till mos. I dag är det svårt att föreställa sig vilket intryck de gjorde på oss som var där. MTV hade ännu inte börjat sända i Sverige, det fanns inget internet och det lilla jag visste om bandet kunde inte på något sätt ha förberett mig för hur stenhårt och medryckande det var. Det fanns inget liknande i min begreppsvärld, helt enkelt. 

Jag minns inte hur länge de faktiskt spelade, det var nog en rätt kort spelning, men jag vet att jag inte var samma person när jag kom ut som jag var när jag gick in. Så omvälvande var det. Och jag var inte ensam om den upplevelsen. Vi var ett gäng från Helsingborg som åkte tillbaka hem med tåget tillsammans. Flera av oss hade några syntar och trummaskiner hemma och uppeldade av upplevelsen beslöt vi där och då att starta ett band. Redan dagen efter, söndagen den 27 april, samlades vi runt pingisbordet i Eskil Simonssons föräldrars källare och påbörjade det som senare skulle bli Covenant. Vi kan väl, lite diplomatiskt, säga att det knappast lät som “Commando Mix” till en början…

Peter Elm – twice the man…

Vi ställde sedan några snabba frågor till Peter Elm, som också ska spela på Bodyfest och snart är skivaktuell med sin nya fullängdare Extreme Unspoken Tension.

Har Front 242 inspirerat din musik på något sätt? 
– Absolut! Första gången jag såg dem var som förband till Depeche Mode i Bercy i Paris 1987. Jag hade aldrig hört något liknande tidigare och blev som man säger ”hooked”!

Har du någon favoritskiva med Front 242?
– Svår fråga. Jag tycker om alla deras tidiga skivor på olika sätt! Geography är en klassiker med sitt analoga sound och det banbrytande konceptet. Sedan gillar jag No Comment för att den är så rå, okommersiell och militant. Front By Front kändes också cool och nyskapande när den kom, trots att jag byggt upp jättehöga förväntningar efter att ha lyssnat om och om igen på Official Version. Jag är ett stort fan av FM-syntes, eller rättare sagt FM-basar, som var en central del av Fronts sound under den perioden. Tillsammans med den snygga produktionen och Jean-Luc De Meyers kyliga stämma blev det en väldigt mäktig helhet!

Hur känns det att spela på samma festival som Front 242 nu i Stockholm? 
– Jätteroligt såklart! Med mitt gamla band, Restricted Area, spelade jag faktiskt på ett par festivaler där även Front uppträdde, men det var länge sedan, så jag ser verkligen fram mot årets Bodyfest! Eftersom jag bor i Bryssel har jag haft lite utbyte med Patrick Codenys. En väldigt trevlig och jordnära kille, som varit mycket uppmuntrande till det jag gör och till och med dök upp på releasefesten för ELM:s debutplatta, Hardline! 

Fredrik Strage – bodykonnässör med vass penna

Avslutningsvis hade vi det stora nöjet att få några låttips från Sveriges främsta musikjournalist, Fredrik Strage, som nyligen släppte krönikesamlingen “242”.

Mina 10 favoritlåtar med Front 242. Let’s body! 

“Soul Manager”
En av många gamla favoriter som förstörs av deras livetrummis. Det långsamt malande originalet är knäckande suggestivt. 

“Animal (Gate)”
Jag dyrkade albumet 05:22:09:12 Off när det släpptes 1993. Skivan har åldrats sådär, men den här electro-rap-hybriden med Christine 99 Kowalski är fortfarande en perfekt kontrast mot Front 242:s ibland lite ölmagade framtoning.

“First In First Out”
“I go out there every night just to hear the beat!” Joan Jetts replik om att vara hängiven rockmusiken, hämtad ur filmen “Light of Day”, är en av Fronts mest välfunna samplingar. 

“Circling Overland”
I vintras tänkte jag: “Wow, nu är det bara tio år kvar till den 1 januari 2029. Datumet som nämns i Front 242:s tyngsta öppningslåt någonsin.”

“Masterhit”
Belgarna har programmerat ett oändligt antal sköna basgångar men inget slår den här.

“Funkhadafi”
Smattrande brutaldisco som samplar Nation of Islam-ledaren Louis Farrakhans hyllningstal till Muammar Khadaffi. Låten var så bra att jag gick till biblioteket och lånade “Den gröna boken”, den libyske diktatorns guide till islamisk socialism.

“Operating Tracks”
Det här var en monumental klassiker även innan ett utmärkt svenskt synthband tog sitt namn från den.

“No Shuffle”
Som tonåring trodde jag att Front 242 var jättebra på engelska och att det var jag som inte begrep texterna. Senare förstod jag att medlemmarna fattade ännu mindre än jag och ofta bara slängde ihop tuffa ord på måfå. Jag undrar fortfarande om den pumpande “No Shuffle” är en metafor för någonting eller om den verkligen handlar om att vara på Nordpolen och sakna snöskyffel.

“Neurobashing”
Likt många andra band gick Front 242 vilse i techno på nittiotalet. De var bäst när de bara tangerade drivet från den genren och behöll tyngden från EBM. Den här totalitära rejvrökaren är fulländad dansmusik.

“Tragedy For You”
För mig är “Headhunter” totalt sönderspelad. Men jag blir fortfarande glad av den här snärtiga popflörten som borde ha blivit en större hit.

Kommentarer

Kommentarer

Om Johan Arenbo

Har varit med på "Zero-resan" sedan 2003. Är, efter ett halvdussin år i den tyska huvudstaden, tillbaka i Sydsverige och har förhoppningen att Zero kan hjälpa till att bygga broar mellan olika kulturformer. Vad har Kraftwerk, Prince, Depeche Mode, Hildegard Knef, David Bowie, Wolfgang Amadeus Mozart, Klaus Schulze, The Orb, Smashing Pumpkins, Lee "Scratch" Perry, De La Soul, Joy Division, James Brown, Aphex Twin, Erik Satie, Nina Hagen, Max Raabe, Syd Barrett, Kate Bush och The Stone Roses gemensamt? Jo, det handlar om genomtänkt och intressant musik. Det är det - och inget annat - som räknas!

Kolla även

Cat Rapes Dog bekräftar ny spelning

Efter en 10 år lång paus från världens scener står det nu klart att electropunkarna …