Peter Perrett – Humanworld

Känner ni igen namnet beror det nog på att ni är gamla The Only Ones-fans. Eller möjligtvis på att ni fastnade för Peter Perretts första soloalbum som dök upp förrförra året, betitlat How The West Was Won. Nu följer han upp det med Humanworld.

Peter Perrett hör till de där sångarna som nästan småpratar fram sina verser och tar i lite mer under refrängerna. Lite som en ung Lou Reed eller ett tidigt The Jesus And Mary Chain. The Only Ones gjorde bara tre album då det begav sig mellan 1978 och 1980. 1981 splittrades de och Perrett gick loss på de tunga drogerna på allvar. Bandet har därefter återförenats både 2007 och 2014, men Perrett har även gett en del solokonserter och så kommit tillbaks till sist, cirka 65 år gammal. Idag när Humanworld släppts bör britten vara 67 bast. Det hörs inte på rösten. Den låter bra. Musiken låter också bra. Inte fantastisk, men bra. Har man en gång tyckt väldigt mycket om Perretts tidigare band eller honom som soloartist är ett köp av Humanworld en självklarhet. Har man som jag uppskattat The Only Ones men aldrig fallit pladask för dem är den här plattan inte ett fullt lika självklart köp. Den har sina definitiva höjdpunkter i dekadenta spår som ”Walking in Berlin”, ”I want your dreams”, ”Once is enough”, vackra ”Heavenly day” och rockiga ”Love comes on silent feet”, men också låtar jag kan leva utan. Musikaliskt kan man väl beskriva detta som melodiös gitarrpop och rock med inslag av power pop och new wave, influerat direkt av Velvet Underground och annan 60-talspop. På så vis är det inget nytt under solen, men det är snyggt gjort, inget överproducerat, och då musik av det här slaget har en sorts ”evig” kvalitet kan man gott benämna den modern också. Något mästerverk är det dock inte.