Betyg - 9
9
Dags för Martin Prahl att få sitt stora genombrott med denna cd.
Martin Prahl är tillbaka efter tre år med sitt fjärde album hittills. En tuff tid har förflutit med skilsmässa, personliga problem och t.o.m. dödsfall inom familjen. Trots detta har Prahl lyckats fullfölja No Retreat och skapat ännu en utmärkt skiva.
Martin Prahl har med varje skiva han gjort gått från klarhet till klarhet. Det började med Through The Dark (2011), sedan kom Martin Prahl´s SkelterWheel (2012) och River Ocean Wide (2014). Därefter följde ett flerårigt uppehåll då artisten arbetade med No Retreat samtidigt som livet jävlades på allsköns vis. En starkare samling låtar än dessa har han dock aldrig skrivit tidigare, även om den senaste plattan också var förträfflig. Som tidigare är det svårt att genrebestämma Prahls musik, men vi pratar tidlös pop och rock med starka melodier som ibland får mig att tänka på folkpop, ibland inte. Här samsas syntar med akustiska gitarrer och elgitarrer och det musikaliska framförandet är klockrent. Likaså är Prahls sånginsatser och skivans sound. Dessutom finns här en innerlighet som fulländar utförandet och någonstans är det väl det som skiljer vetet från agnarna? Vad jag möjligtvis kunnat önska mig är några fler rockiga låtar i stil med syntiga och hit-värda inledningsspåret ”I want more” och den tuffa, medryckande ”Laughing at the fool” med syntsolo och allt. Men den ”bristen” är inget jag går omkring och surar över, då de enskilda spåren är så jävla starka som de är. Bland favoriterna bör också nämnas låtar som ”In the name of God” som flörtar lite med gothrocken, den episka ”Into the corner” och tänkvärt vackra ”Count on me”. Hela plattan är dock en godispåse för den som gillar kvalitetsmusik med äkta känsla, och återigen: detta måste bli Martin Prahls stora genombrott.