Betyg - 8
8
James Blakes två sidor möts.
Assume Form är första gången James Blakes två sidor möts. Den alternativa elektroniska James Blake och hiphop-producenten, den flitigt kollaborativa James Blake. Den senare sidan har vi aldrig riktigt fått se på något av hans egna album förrän nu.
Efter flera samarbeten med den urbana musikeliten hade det varit konstigt om James Blake inte skulle låta det spilla över en aning i sin egen musik. Att han tar in trap-producenten Metro Boomin hade varit chockerande för fem år sedan, men kan inte vara mer naturligt idag.
Influenserna från tidigare hiphop-samarbeten ger oss också en betydligt poppigare James Blake. Albumets form känns enklare och mindre utforskande. Till skillnad från hans tidigare skivor är det inte produktionen som tar huvudrollen, utan albumets konstnärliga utbyten.
En av James Blakes största styrkor har alltid varit hans finstämda röst som lindats in i den oftast vackra ljudbilden. När han valt sina gästartister verkar det också ha varit just rösterna som spelat roll. Gästande Travis Scott, Moses Sumney och Rosalia har alla den vackra sången gemensamt (Travis Scott under höga doser av autotune).
På ”Mile High” byter James Blakes och Travis Scotts mjuka melodier av varandra över ett krispigt Metro Boomin-beat. Deras röster skapar en elektricitet mellan sig som når sitt klimax när de båda stämmer in tillsammans. Rosalias gästspel på ”Barefoot in the Park” är inte lika dynamiskt. Flamencosångarens närvaro är så pass stark att Blake bleknar något i hennes skugga.
När James Blake är helt ensam når han inte riktigt upp till samma nivå. ”Can’t Believe We Flow” påminner om ett gulligt J Dilla-beat. Det är smörigt, men samtidigt charmigt. Det lite väl positiva kärlekstemat tenderar att dra ner, men James Blakes detaljrika produktion väger oftast upp för de tematiska bristerna.
Med Assume Form är James Blake i ett karriärsdefinierande skede. Där han går längre ifrån sin experimentella bakgrund, men utan att helt släppa taget. Kanske är det på Assume Form där symbiosen mellan James Blakes båda sidor når sin kulmen. Kanske är det ett skifte där han går mot en poppigare med risk för plattare framtid.
