Zero Music Magazine Intervjuer, nyheter, artiklar, reportage och videos
Betyg - 8
8
När ska This Is My Truth Tell Me Yours få den kärlek den förtjänar?
Manic Street Preachers 20-årsjubilerande This Is My Truth Tell Me Yours återutges i fotobokformat med två bonus-cd.
När ska This Is My Truth Tell Me Yours få den kärlek den förtjänar? Albumet har traditionellt hamnat i kläm mellan å ena sidan de ”riktiga”, ursprungliga Manics-fansen, de som följde bandet redan när de gjorde brutal punk och metal i bankrånarhuvor och med ”4 REAL” insnittat i Richeys arm, och å andra sidan de nytillkomna, ”plastiga”, som upptäckte walesarna först med ”A Design for Life” eller ”Everything Must Go” på någon topplisteshow.
Och mycket riktigt hade inledande ”The Everlasting” knappast kunnat finnas med på något av Manics tidiga album. Ett faktiskt ganska tunt elektroniskt beat växer ut till ett majestätiskt epos som jag räknar till det vackraste JDB, Nicky och Sean gjort. Men på sitt sätt var det lika kompromisslöst som någonsin förr att inleda med en sex minuter lång ballad. Och redan som nästa spår kommer ”If You Tolerate This Your Children Will Be Next”. Nej, nu var det inte samma Manics längre. Och hur hade det kunnat vara samma Manics när Richey var borta? Däremot hade Blackwoodtrion seglat upp bland de allra pålitligaste leverantörerna av hitlåtar med catchy refränger som omedelbart borrar sig in genom trumhinnorna och fastnar i båda hjärnhalvorna.
”You Stole the Sun from My Heart” lider också en aning av ett ansträngt elektroniskt beat, även om de distade gitarrerna brummar som en hundra kilo tung humla som fastnat i en plåttunna och börjar bli sur. Men vilken hitkavalkad! ”Ready for Drowning” tar vid med de kusliga, spöklika halloween-ackorden. Och på femte spåret, ”Tsunami”, är vi fortfarande på väg uppåt från inledande ”The Everlasting”. This Is My Truth lyfter och lyfter.
Men med ”My Little Empire” och ”I’m Not Working” planar vi ut lite. Bortsett från de inledande singlarna var This Is My Truth inget allsångsalbum för festivalpublikerna. Det klämkäcka visslingssolot i midtempospåret ”You’re Tender and You’re Tired” är visserligen härligt malplacerat, och valstakt som i ”Born a Girl” ska alltid premieras, men vi får väl ändå medge att This Is My Truth tacklar av lite på sida 2. Det mesta av krutet brann upp i hitsfyrverkeriet på första sidan. Avslutande ”S.Y.M.M.”, ”South Yorkshire Mass Murderer”, som anspelar på Hillsborough-tragedin 1989, är trots det viktiga ämnet en uppriktigt sagt misslyckad metatext om att skriva en sångtext.
CD2, Demos & Live Rehearsals, gör precis vad det står på burken och presenterar hela albumet, i samma ordningsföljd, i form av grovt tillyxade tidiga inspelningar med småsnack i studion mellan låtarna. Det är alltid en kul idé om det är väl genomfört, och här får man faktiskt en liten känsla av att vara med som en fluga på väggen. Och till sist det oälskade albumspåret ”Nobody Loved You”, som förvisats hit från moderplattan där det ersatts av b-sidan ”Prologue to History” på den här nyutgåvan.
CD3, Remixes & B-Sides, samlar mixar från kända namn som Massive Attack, Mogwai, Cornelius, Stereolab och Stealth Sonic Orchestra med flera. Men inte avsedda för klubben eller dansgolvet, utan för introvert navelskådning, och efter nio minuter av David Holmes fluminstrumentala tolkning av ”If You Tolerate This…” börjar man känna sig lite mosig i skallen. Säkert helt enligt hans avsikt alltså. Deadly Avengers version av ”The Everlasting” skapar en olycksbådande stämning medan Stealth Sonic Orchestras symfoniska mix med theremin och kyrkorgel fångar den majestätiska skönheten i samma spår. Och ”Tsunami” i Stereolabs retrofuturistiska cocktail-rymdjazz-tappning är… annorlunda. Bland b-sidorna finner vi de rockigare spåren från TIMT-sessionerna. Inte minst ”Buildings for Dead People”, som jag bara kan göra rättvisa med den ostiga glosan ”tunggung”. Det mest uppseendeväckande med de fem b-sidorna är att Sophie Ellis-Bextor från Theaudience gästar på suggestivt melodiska ”Black Holes for the Young”.
Nej, This Is My Truth Tell Me Yours var aldrig en odelad triumf, men den förtjänar mer kärlek än den fått hittills. Själv börjar jag om med ”The Everlasting” redan nu.
