Crash Nomada – Crash Nomada

Crash Nomada är tillbaka med en skiva kallad endast Crash Nomada. Den följer på 2012 års utmärkta Atlas Pogo. Nu har dock bandet försett sig med svenska texter, sångaren Ragnar Beys röst påminner om Thåström, och det svänger fortfarande som fan om bandet folkpunk.   

Crash Nomada använder vanliga rockinstrument så som el- och akustiska gitarrer, bas, sång, trummor och percussion, men också fiol, dragspel och det turkiska stränginstrumentet cümbüs saz. De gör låtar om allt ifrån att vara gatumusikant i Europa, till konstnären och mystikern Ivan Aguélis liv, dadaistklubben Cabaret Voltaire i Zürich och diverse funderingar över den politiskt splittrade kontinent vi lever på idag och varför människan lämnade savannen över huvud taget. Låter det mörkt, finkulturellt och avancerat? Kanske det, men kan man skriva sångtexter om sådant som inte var och varannan jävel skriver om, så vore det väl dumt att inte göra det? Och tro mig, musikaliskt är denna Jari Haapalainen-producerade platta av sådan art att vem som helst kan förstå den alla fall. Till och med ens fötter och ben, för Crash Nomada innehåller tio låtar och samtliga går alldeles utmärkt att dansa till. Av dessa tio låtar är ”Bomullskrona” den enda covern. Ragnar Bey har översatt Sonic Youths ”Cotton crown” till svenska och bandet avslutar skivan med just denna låt. Jag kan dock inte påstå att den skulle vara bättre än Crash Nomadas eget material. Lyssna bara på det orientaliska svänget i ”Tusen sånger” som inleder albumet och ”Någon form av svar” som kommer direkt därefter. Eller kanske de tunga reggaerytmerna i ”Cuatro caminos” passar bättre? Punkiga ”Stenålderssjäl” då? Eller första singelsläppet ”Mörk europeisk himmel”? Personligen gillar jag rubbet här. Crash Nomada är en svinbra och mångsidig platta. Perfekt att såväl dansa som att lyssna till.