Laura Gibson – Goners

Amerikanska multiinstrumentalisten och singersongwritern Laura Gibson utforskar trauman och sorg på Goners. Både den potentiella framtida sorg som kan komma om hon skaffar barn eller inte, den gångna sorg som uppstod då hennes far lämnade jordelivet när hon var i tonåren, samt tiden där emellan. 

Goners är av förklarliga skäl ingen glättig uppåtplatta. Den är sökande, utforskande, rätt lugn och lätt experimentell. Här ingår experimenterandet i själva låtarna och står inte ut som det brukar hos uppenbart experimentella band. Goners är Laura Gibsons femte skiva och det finns en tanke med titeln. Goners är nämligen människor som förlorar sig själva i dem de älskar och de vars död är nära förestående, enligt sångerskans egen förklaring. Naturligtvis kan man skriva om ett ämne på många olika sätt. Gibson har valt att göra det med mystiska, märkliga texter om kvinnor som förvandlas till vargar, män som blir till maskiner och spökbarn som vinkar i backspegeln. Tanken var att texterna skulle fungera som fabler och förvandlas till den märkliga logik man upplever när man befinner sig i en nattlig dröm och som man sedan upplever som helt galna och konstiga då man vaknar upp. Till sin hjälp har Gibson använt en del kända namn på Goners, så som Dave Depper (gitarr, synth) från Death Cab For Cutie, Dan Hunt (trummor, percussion) från Neko Case och Nate Query (bas) från The Decemberists. Tillsammans med Kelly Pratt (St. Vincent, David Byrne, Father John Misty) har hon skapat arrangemang för bleckblås- och träblåsinstrument, samt stråkarrangemang tillsammans med Kyleen King (Stephen Malkmus, Case/Lang/Veirs). Trots sitt allvarliga ämne är Goners inte en svår och deprimerande mörkermässa. Här finns även hopp och ljus. Skivan är heller inte svår att ta sig an, även om den inte sätter sig helt och fullt vid första lyssningen. Låt den ta sin tid, som sorg tar sin tid att komma över.