Wargirl – Wargirl

Tre män och tre kvinnor gör dansant popmusik tillsammans, delvis baserad på s.k. world music och det svänger, katten, det svänger som om det vore 1985. Matt Wignalls (som producerat Mando Diao och Cold War Kids) började jobba redan 2016 på att få ihop Wargirl och detta är resultatet.  

Matt Wignalls var inspirerad av War, Fela Kuti, Chaka Khan och analoga ljud. Han fixade ihop Kaliforniensextetten Wargirl, blev dess kapellmästare och gav ut ep:n Arbolita. Nu har gruppens självbetitlade fullängdare exponerats för dagens ljus och jag kan inget annat påstå än att detta är en riktigt lyckad skiva. Inte om man enbart förväntar sig stilar som ovan nämnda artister kanske, men om man också kan tänka sig en svängig mix av 80-talsartister som Kid Creole & the Coconuts, B-52´s, Toto Coelo, Fun Boy Three, The Specials och Talking Heads, sockrad med lite tidig 60-tals pop (fina ”Make believe”), lite av 70-talets psykedeliska flum (”Last time”) och tidig hiphop (”Sass girl”). En märklig blandning kan tyckas, men det hela fungerar anmärkningsvärt väl och plattan känns inte ens ojämn. Låtarna rullas upp, den ena bättre än den andra, och egentligen är det väl bara att börja röra på häcken till rytmerna, knäcka upp en bira eller fixa till en färggrann drink och ta del av partyt som Wargirl brassar på med. Personliga favoriter på plattan för undertecknads del är inledande ”Poison” som också getts ut som singel, kaxiga ”Mess around”, percussionbaserade ”No difference” med sitt tunga refrängriff, Vaya Con Dios-liknande ”How you feel” och tidigare nämnda ”Make believe”. Anne Dereaux och Marika Dahlin delar på de vokala insatserna och lyckas förena attityd, känsla och inlevelse på ett sätt som höjer ribban ytterligare några snäpp.