Betyg - 7
7
En lovande start på en kul serie.
Reproduktioner av de ursprungliga tolvorna på 180-gramsvinyl med audion remastrad från originalbanden, och med poster och nedladdningskod i nyformgivna boxar, är programmet för den här serien.
År 2018 är det inte precis var dag som man lägger en färskpressad röd flexidisc på grammofontallriken. Men av lätt insedda skäl finns det inte lika mycket material att ösa ur från Speak & Spell-eran som på senare album. Därför får vi ta del av ”Dreaming of Me” som tolva, trots att den då bara gavs ut som sjua, samt ”I Sometimes Wish I Was Dead” på flexi med Fad Gadget som extraspår. Och nog känns det lite mer rätt att lyssna på ”Ice Machine” på maxivinyl med breda spår än på exempelvis Spotify. ”New Life (re mix)” (och ”Rio mix” av ”Shout!” med den för mig lätt överaktiva trummaskinen) tar vid med den Black Sabbath-inspirerade (eller kanske inte, eftersom Born Again med Sabbath släpptes först senare…) babyn på omslaget. Man förstår varför Anton Corbijn behövde kliva in och styra upp det visuella, om man säger så. Med ”Just Can’t Get Enough (schizo mix)” och den mer experimentella ”Any Second Now (altered)” är vi inne på sista raksträckan och defilerar in i mål.
A Broken Frame-lådan innehåller till att börja med ”See You” och ”Now, This Is Fun” (förlängda på tidstypiskt vis ända upp till nära fem minuter var) och vi är inne i Martin Gores tidiga tuggummipop-period. Från och med ”The Meaning of Love (fairly odd mix)” är skivetiketterna inte längre de vita standardlapparna från Mute, utan här finner vi två vita fåglar på röd bakgrund. Låten framkallar igenkännandets nostalgi, men Depeche Mode var väl fortfarande inte riktigt framme vid sina riktigt banbrytande utgåvor. Suggestiva ”Oberkorn (It’s a Small Town) (development mix)” låter oväntat tung och fet, i synnerhet trummorna i introt. Och till sist kommer vi till 12BONG1 (med veteax och skära på den bruna etiketten): ”Leave in Silence” i ”Longer” och ”Quieter”-versionerna, som givetvis håller i alla väder och alla tider. Samt förstås ”Further excerpts from: My Secret Garden”. Känslan för detaljer i de här boxarna går igen i reproduktionen av den lilla texturen på omslagspappen på just ”Leave in Silence”-12:an.
Vad mastringen beträffar brukar jag inte vilja ge mig in alltför mycket på sådant. Jag har nog inte tillräckligt känslig audiofil-hörsel för att våga göra utfästelser om hur just du kommer att uppfatta ljudet på din grammofon. I min ganska hyfsade stereo är ljudet både skarpt och fylligt, men jag tyckte i och för sig att det lät bra när det begav sig också.
Boxdesignen med en stiliserad svan respektive halmkärve är mitt i prick. Ska vi slå vad om att Music for the Masses-boxen blir en orange högtalartratt?
För att vara krass är detta så klart en produkt, precis som strängt taget allt ett skivbolag ger ut. Och att gamla vax pressas upp i nya upplagor är ju inget nytt fenomen. Det är upp till en själv som konsument att avgöra om det är värt en slant att kunna ställa en kul, snygg pryl i hyllan. Framför allt om man kanske redan äger tolvorna. För nytillkomna fans blir det helt klart lättare att komplettera samlingen än när man själv jagade upp maxisinglar, en efter en, i backarna på olika mässor.
När man ser framåt mot kommande albumboxar, då det kommer att finnas mycket mer material att ösa ur, blir det lite spännande. ”It’s Called a Heart” som dubbeltolva, ”World in My Eyes” i blå plastfodral och ”Policy of Truth” som gatefold? ”Enjoy the Silence (The Quad: final mix)” med etsad b-sida? Och var går gränsen för vilka maxi som tas med? Kan det rentav bli fråga om amerikanska tolvor som ”But Not Tonight” med vita omslaget eller ”It’s Called a Heart (Emotion Remix)”? Men ”A Question of Lust” som kassettsingel med häfte och badges är kanske inte helt rimligt…