Husky Tones – I Don´t Give A Damn Anymore

Victoria Bourne (sång och trummor) och Chris Harper (gitarr) är tillbaka, den här gången med en 6-spårs ep. Duon tar verkligen ut svängarna på sin nya Husky Tones-platta och stilarna är nästan lika många som låtarna. Det märks att de gör vad fan de vill på I Don´t Give A Damn Anymore.

Det är en intressant titel Husky Tones nya skiva har. I Don´t Give A Damn kan lika gärna vara det uppgivna att ”jag skiter i allt och går och hänger mig”, som det kan innebära att ”jag skiter i allt och gör precis vad fan jag vill, oavsett vad någon säger, gör, tänker eller tycker”. Lyssnar man på bandets musik är jag övertygad om att det är den kaxiga, rebelliska andemeningen som gäller den brittiska duon. Husky Tones ger inte upp, de viker inte ner sig, tvärtom, det är ett par starka, självsäkra artister som drar igång boogiesvänget i titelspåret. Bourne skriker som om hennes liv hänger på röstresurserna och här möts bluesgrunden med punkkaoset på ett tidigare sällan skådat sätt. I nästa låt, ”Euphoria”, misstänker man att högtalarna ska spricka av det mullrande, råskitiga gitarriff som Harper upprepar likt en påtänd galning. Bourne sjunger viskande mjukt, samtidigt som hon straffar trummorna, och jag fullkomligt älskar låtens enkelhet och sväng. Sedan blir det blues. Dov, mörk, Lydia Lunch-läskig, krypande blues i ”I blame love” som plötsligt exploderar, blir mer och mer högljudd, mer och mer intensiv, hela tiden svängig. Även ”What´s the time, John Ball?” har ett sådant där medryckande, repetitivt rått riff som jag fullkomligt älskar och när man plötsligt drar ner volymen för att sedan öka igen kan jag verkligen se publiken gå bärsärk framför mig. De sista två spåren heter ”Walter Cull” och ”The last line”. Den förstnämnda är inte dålig, men ep:ns svagaste spår, och den sistnämnda är rätt oväntat en mjuk, finstämd sak där Victoria Bourne sjunger vackert, drömskt och betryggande om rädslan då någon som står en nära är väldigt sjuk. Husky Tones är bara så jävla bra att jag skulle vilja kyssa dem, men mest av allt vill jag se dem lira live i Sverige.