Iggy Pop & Underworld – kokain, cream tea och dub

Rockfarfar Iggy Pop och technoduon Underworld samarbetar på EP:n Teatime Dub Encounters och Zero kan presentera en intervju med dem av ingen mindre än Trainspotting-författaren Irvine Welsh.

Ni vet hur det ligger till. Jag har haft Iggy Pop som idol sedan sjuttiotalet och älskat Underworld sedan den gryende dansmusikscenen i slutet av åttiotalet. På nittiotalet skrev jag en roman, Trainspotting, om att vara fucked up, som praktiskt taget var spökskriven av Iggy och hade dansbeats som soundtrack. Den blev film. De två ikoniska spåren i filmen, “Born Slippy (Nuxx)” och “Lust for Life” gjordes av Iggy och Underworld. Så nu, i stormiga Miami, samarbetar de på en fyraspårs-EP och jag är ganska förbannat nöjd att kunna ta åt mig lite av äran för det.

I likhet med Iggy bor jag nu i Miami, och är något av en kompis till honom, även om det fortfarande känns lite som att en som skriver en biografi om kungafamiljen låtsas vara dödspolare med drottningen. Men för att vara rättvis mot Iggy får han mig aldrig att känna mig som den lätt pinsamma fanboy jag är, men jag har en hel del ångestfyllt bagage från tonåren som jag måste komma över. Då var Raw Power, Kill City. Funhouse och The Stooges soundtracket till min väl bortslösade ungdom. Iggy frälste mig och gav mig på gott och ont en trotsig punkattityd som aldrig lämnat mig helt.

Karl Hyde är, som Iggy, en gammal husvagnscampinginvånare, i hans fall i West Midlands snarare än Michigan. Jag minns Karl från nittiotalet. Hans lägenhet i Soho var en legendarisk tillflyktsort för olika “offer” i West End. Rick har jag inte träffat förr, och det är ett nöje att göra det nu. Så vi snackade hela helgen, på en restaurang, på ett flott hotell över cream tea, och i Iggys Träskmannen-lya vid floden. Här är en enormt förkortad version av vad vi sade.

 

Irvine: Rökte du någonsin på flyget, Jim?

Iggy: Jag trivdes med en cigarrett ibland när jag precis hade börjat få en liten smula pengar, bara tillräckligt så att jag kunde ha 50 dollar på fickan. Jag hade en flickvän i Cleveland, vilket var vad, kanske 48 minuters flight från Detroit, och det kostade 25 dollar, och jag var typ “jag har tillräckligt med pengar för att flyga till Cleveland, ragga upp bruden, och åka hem igen!”

Irvine: Och du kunde tända en cigg när du ville? 

Iggy: Jag rökte ju cigarretter konstant vid den här tiden, men i incidenten som beskrivs i låten “Bells & Circles”, var jag ute med den sista, mest förfallna och desperata utgåvan av The Stooges 1974. Vi var på väg till DC och jag snortade faktiskt ett gram.

 

 

Irvine: Ett gram kokain?

Iggy: Ja, jag satte ner brickbordet och snortade hela grammet, och en oerhört vacker, lång, väldigt mörk flygvärdinna var tillgänglig, men sen började jag dricka, för jag var tvungen att ta udden av det. 

Irvine: Som man gör efter ett gram, ja…

Iggy: När jag kom till hotellet insåg jag att jag hade glömt hennes nummer, vilket var katastrof, och eftersom jag inte träffade henne fick jag i stället ihop det med en ökänd groupie som hade lite angel dust, så jag tog det före spelningen.

Irvine: De hade inget emot kokain på flyget på den tiden? 

Iggy: Jag hade i alla fall inget emot det!

 

Iggy och jag övergår till att utbyta kokainanekdoter innan vi enas om att det är en fruktansvärd drog, men man måste testa den grundligt och ofta för att vara helt säker.

Irvine: Så hur kom den här fyraspårs-EP:n till? Hur träffades ni och Iggy?

Rick: Danny Boyle hade bett mig hjälpa honom med T2 Trainspotting, och vi tyckte att det var spännande att vi kunde närma oss musiken annorlunda jämfört med första filmen, för då fanns ingen kompositör tillgänglig. Vi tänkte “vore det inte kul att ha ny musik från Iggy till den här scenen”, så min manager jagade Iggy för att få kontakt. Timingen klickade ganska bra, för du var väl i London och skulle göra några konserter?

Iggy: Jag var där på Post Pop Depression-turnén med Josh Homme.              

Rick: Du var på The Savoy och sa vänligt nog ja, för vi kände väl båda en stark koppling till Trainspotting, och jag infann mig med tanken att jag har en enda chans att övertyga den här gentlemannen om att vi ska jobba ihop på ett musikstycke. Så jag tog med mer eller mindre halva min studio, bokade ett hotellrum, monterade upp alltsammans och satte mig och väntade. 

Iggy: Ja, för mig var hela grejen traumatisk, hela grejen, hur det kom till mig var att jag var på turné med grabbar som var 25 år yngre än jag, med det tempo man håller på en rockturné, och så kommer det “Danny Boyle vill tala med dig om att göra nåt för en film”. Jag tänkte “det där låter väl utmärkt, men jag är mitt i en turné”. Mina framträdanden är oerhört viktiga för mig, men de hade en låt som hette “Shotgun Mouthwash” [ett spår av Underworlds samarbetspartner High Contrast som till slut blev inledningsmusiken i T2 Trainspotting]. Så jag lyssnade på den och tänkte “det där är väl bra, vad ska de ha mig till?” Och Danny sa “vi gillar den, men vi undrade om vi kunde få in lite Iggy Pop i ‘Shotgun Mouthwash’”, och jag tänkte “nej, ni kan fan i mig inte få in Iggy Pop i jävla ‘Shotgun Mouthwash’” men jag sa inte så, utan bara “jag kan se vad jag kan göra”.

 

Dags för lite redaktionell text från mig: platsen för denna fusion mellan punk och techno var The Savoy. Just det, inget mindre än det flotta hotell på The Strand där Churchill höll kabinettsmöten. Hotellet har visserligen en rock-koppling i form av Dylans video till “Subterranean Homesick Blues”, som filmades i gränden intill. Men hur kom det sig att det blev där, chaps? 

Iggy: Jag var på Savoy och gjorde mig redo för att spela i London och träffade Rick, som jag gillade direkt eftersom han var väldigt artig och det kommer man långt med hos mig. Vi lärde känna varandra lite. Han hade några spår färdiga. Och sedan gick min hjärna på högvarv, för när man ställs inför en person som har en hel jäkla studio i hotellrummet framför en, och 30 väldigt polerade, färdiga musikstycken, vill man inte vara den klena typen som säger “eehhh…”

 

 

Irvine: Synen på vänskap som du har i låten “I’ll See Big” går igen i allt som du har gjort och skrivit genom åren. Som i “I’m Bored” på New Values: “I’m free to bore my robot friends…” Så har det varit ett tema eller en fråga för dig, att du har kvar gamla vänskaper, men samtidigt är du medveten om att du är framgångsrik och att det kan leda till spänningar? 

Iggy: Jag brottas med hela det konceptet. Ungefär halva tiden känner jag mig som en idiot. Och andra halvan är det mer “vad annars ska jag göra, typ bara vara tom hela tiden?” Man går liksom fram och tillbaka, för en del människor kan driva det till en ytterlighet när de dominerar, förvärvar, manipulerar. Jag kunde tala om en del av de här sakerna eftersom jag hade kvar dem i huvudet, på något sätt kopplade till de hopplösa hjältarna i Trainspotting. Du vet, som när kriget är över och de gamla kompisarna splittras. 

Irvine: Så det spåret kom inte med i filmen. Varför inte?

Iggy: Vi testade det faktiskt, och sedan dök Danny upp och sa: “Du har den mest fantastiska röst… Jag kommer inte att använda några av spåren.” Okej! Jag var bara “vad faan”! 

Irvine: Filmregissörer är verkligen världsbäst på att ge en dåliga nyheter, ja.

Iggy: Eller hur. “Kan vi använda remixen?” Och jag var bara “Ja! Lysande!” för på remixen var sången högre. “Det är mer av mig på den!”

Vi pratar vidare om T2 Trainspotting innan vi rör oss baklänges till den första filmen.

Karl: Inför den ursprungliga Trainspotting hade våra kompisar sagt “visst, det är en film om att vara helt borta” och vi tyckte att “nej, vår musik handlar inte om att vara helt borta”. Så de bjöd in oss för att se några scener ur filmen. Du vet inne på toaletten och hela grejen, du vet, med spädbarn i taket, och vi tyckte att “jaha, okej, då är det en helt annan sak”, så i så fall är det coolt.

Irvine: När de hörde av sig till mig för att köpa rättigheterna till Trainspotting bodde jag i Amsterdam och Danny skickade mig sin film. Jag visste inget om den branschen utöver att alla ville köpa den, men jag gillade Shallow Grave och tänkte att karaktärerna i boken skulle funka bra med den filmiska energin. Sen träffade jag den här killen som sa “jag vill ge dig en hel massa pengar för Trainspotting” och fortsatte “Danny Boyle skulle vara en bra regissör för den”, och jag svarade “okej”. Jag trodde så klart att han var Dannys producent, men han var bara en snubbe vem som helst som hade mycket pengar, så jag sålde den till honom direkt. Danny hörde av sig och sa “Vad i helvete, du skulle ju sälja den till mig!” Jag svarade “Oj, sorry gadge [skotsk slang för ‘kompis’, Zeros anm], jag trodde han var din gosse! Men han hade ett väldigt stort checkhäfte!” Så jag fuckade väl upp lite där, men vi kontaktade killen och han var väldigt storsint och skrev över rättigheterna på Danny, Andrew och John. Så det höll på att inte bli nåt av det hela, i stort sett på grund av min kortsiktiga girighet.

Karl: Bara tänk dig vad som aldrig skulle ha hänt. Wow.

Iggy: Sålde du den till en gangster eller? 

Irvine: Jag sålde den till en snubbe som sa att han hade pengar. Jag menar, han bjöd mig ju på ett glas först.

Karl: Så han var alltså en vänlig gangster, den sorten som vi gillar. Kan du tänka dig om filmen hade gått till nån annan? Jösses, det skulle finnas en hel generation idag som aldrig fick sitt musikaliska tema som…

 

 

Vi får oss alla ett gott skratt åt det och återvänder till EP:n. 

Irvine: Hur var det med “Get Your Shirt”? 

Iggy: Poppade den ut ur mig?

Rick: Ja, jag tror att titeln var Karls, och vi brukar ha slumptitlar som inte betyder nåt alls egentligen, och spåret hette “Get Your Shirt” och du bara tittade på din tröja och sa: “Okej!” 

Iggy: Jag kanske tog av mig tröjan? Det gör jag ofta. 

Irvine: Det är min favoritlåt.

Karl: Den har några bra rader. 

Iggy: Ja, musiken är riktigt bra, catchy, upplyftande helt enkelt. Jag kan föreställa mig att typ irriterande brudar diggar denna, men det är bra, för om man kan få irriterande människor på bättre humör är man bra nära gudomlig själv. Musiken är definitivt kul att lyssna på. 

Rick: Detta är fascinerande för mig. Ni är ju alla textmänniskor, och jag är musik, och det enda jag kände var flow. Det Iggy gjorde var liksom en dröm som förverkligades, bara genom att reagera, vara spontan, befinna sig i ögonblicket, och det var allt. Jag funderade inte så mycket över innehållet i texten. Det bara kändes så bra. 

Iggy: Jag brukar liksom blanda personliga saker med nåt jag antingen läst eller hört. På “Bells and Circles” är det en halvt personlig upplevelse med den andra delen från en bok som jag gillade så mycket, The Golden Age of Skyjacking eller vad den nu hette [The Skies Belong to Us: Love and Terror in the Golden Age of Skyjacking av Brendan I. Koerner]. Jag bara älskade den! Jag skulle kunna mala vidare och förstöra hela eftermiddagen med alla häpnadsväckande grejer som folk gjorde när de kapade de där planen! Jag måste hålla käft!       

Irvine: Så hur går ni vidare efter detta? 

Karl: Jag tycker det är så skönt att det inte är nåt i stil med “vi ska släppa den, och sedan ska vi låta folk förstå att nåt är på gång”. Vi ska göra ett gig [Underworld headlineade BBC’s Biggest Weekend-festivalen i Belfast] som sänds i tv, och då droppar vi den. Då släpper vi första spåret till världen, inför den publiken. 

Irvine: Jag måste medge att jag inte såg detta komma, och att jag inte riktigt kunde se hur stilarna skulle kunna smälta samman, men jag är överlycklig att jag hade fel.

Karl: Och här sitter vi nu alla, förenade av din bok och ett utmärkt cream tea!

 

Det har varit ett nöje att hänga med de här killarna, och cream teas är verkligen det nya rock ‘n’ roll. Hur det känns för mig att ha varit limmet, det kulturella köttet i smörgåsen mellan de här megatalangerna inom punk och dansmusik? Jag vet att det händer både det ena och det andra i vår digitala tidsålder och tidigare otänkbara samarbeten blir närmast självklara efter hand som teknologin bryter ner alla barriärer, men jag ska inte ljuga: ganska förbannat bra.

 

Teatime Dub Encounters av Underworld & Iggy Pop släpps den 27 juli 2018. Artikeln har tidigare publicerats i Q Magazine.

 Text: Irvine Welsh

Översättning: Hans-Olof Svensson