Garbage – Shirley Manson: ”Vi kände oss aldrig framgångsrika”

I sommar reser Shirley Manson och hennes kollegor i Garbage tillbaka i tiden. Förutom en påkostad nyutgåva av bandets tjugo år gamla Version 2.0 är kvartetten på världsturné med albumet (men kommer tyvärr inte till Sverige). Zeros Fredrik Emdén har talat med Shirley Manson.

På telefon från USA liknar Shirley Manson känslan vid att besöka sitt föräldrahem och titta igenom gamla skolfoton.
– Jag känner fascination, skräck, glädje… det är en massa motstridiga känslor, säger sångerskan, som har placerat sig i garaget utanför sitt hem i Los Angeles för att i lugn och ro kunna bli uppringd av journalister och prata om skivan som för två decennier sedan gjorde henne till världsstjärna.

För ja, om någon har glömt det så fanns det nästan inget större band än Garbage 1998. Visserligen hade den självbetitlade debuten (som utkom 1995) hits som ”Only Happy When It Rains”, ”Vow” och ”Queer”, men det var uppföljaren som gjorde Garbage till ett av världens främsta rockband.

Årets jubileum är långt mer än bara ett firande, det är ett sätt att återskapa något som medlemmarna aldrig fick uppleva när det begav sig – framgången. Version 2.0 var skivan som tog Garbage ut i världen – Shirley Manson talar lyriskt om hon fick uppleva Blå moskén i Istanbul, gejsrar på Island, spela i parlamentet i Skottland och skriva temat till en James Bond-film – men allt hände så snabbt att reflektionen inte hanns med.
– Det är både sorgligt och ironiskt, men vi kände oss aldrig framgångsrika. Skivbolaget pressade oss hela tiden, det var alltid någon annan som var lite bättre, lite mer framgångsrik, som spelade lite mer, som ansträngde sig lite mer. Vi trodde att vi var misslyckade.

Där, i slutet av 1990-talet var skivindustrin som störst och fetast. Bara några år senare skulle det se annorlunda ut, men 1998 gick det ännu att sälja containervis med skivor.

Och att behandla artister som boskap.
– Det kändes som att vi blev utnyttjade, att vi satt i en hiss som gick nedåt. Vi kunde inte njuta av vad vi gjorde, vi var tvungna att göra sex spelningar i veckan, allt var som en enda dimma. Det var inte det jag skrev under på, att det enbart skulle handla om att sälja skivor. Jag är inget fan av hur musikindustrin ser ut idag, men den revolution som branschen har genomgått lyckades i varje fall göra så att vi slapp ganska många vita, feta, bortskämda old bastards. Insikten som vi kom fram till var att vi inte kan leva våra liv som om vi var affärsmän. Vi är inte bra på affärer. Att vara artister är vad vi älskar. Vi bestämde oss för om vi ska fortsätta att vara det och att istället försöka förändra vår omgivning.

Inget skivbolag i världen torde dock kunna ha några invändningar mot innehållet på Version 2.0, som kändes både konstnärligt nyskapande och lätt-trallat kommersiellt. Låtar som ”I Think I’m Paranoid”, ”Push It” och ”Special” spelades flitigt på MTV. 11 månader i studion resulterade i omkring fyra miljoner sålda exemplar.

När albumet släpptes talades det mycket om tekniken, om alla hundratals loopar som låg till grund för vissa låtar, och att skivan tog så lång tid att spela in eftersom den var så tekniskt avancerad. Var ni aldrig rädda för att gå vilse i tekniken?
– Vi förstod oss ärligt talat inte på tekniken. Det var rena vilda västern. Ingen visste hur vi skulle arbeta med det, allt var så väldigt nytt. Jag minns hur vi satt med programutvecklaren i telefon. Vi var som hamstrar i en bur, vi var beta-testare. Men nej, jag var inte rädd för det. När man lyssnar på det nu framstår det som en väldigt naiv ljudbild: vi kombinerade en analog inställning med elektroniska ljud. Det som tog oss väldigt lång tid att skapa då kan idag göras på en nanosekund.

Butch Vig (trummis i Garbage och legendarisk producent till bland annat Nirvanas Nevermind och Sonic Youths Dirty) har sagt att ni inte ville skapa något nytt, utan bara göra det ni gjorde på första skivan bättre och större, med Version 2.0. Var det en åsikt som alla höll med om eller drog ni åt olika håll?
– Varje medlem har sitt eget perspektiv på vem som gjorde vad. Min känsla är att vi med Version 2.0 verkligen gjorde något nytt. För mig låter den första skivan mycket mer traditionell. Jag tycker att vi fångade något som var unikt, vi gjorde futuristisk popmusik. När jag lyssnar på många band idag kan jag känna att ”det där gjorde vi för tjugo år sedan”.

Medan alla älskade er för elektroniken och för gitarrerna pratade ni om The Beatles och Frank Sinatra som inspirationskällor. Kände ni er missförstådda?
– Alla känner sig missförstådda, ingen kan någonsin bli fullständigt förstådd, så ja, jag upplever att vi var underskattade. Vår revansch är att vi får fortsätta göra det vi gör. Något annat spelar ingen roll. Vi har ett unikt ljud. Inga andra band låter som Garbage och vi har säkrat en plats i den globala musikbranschen. Vi är inte ett rent elektroniskt band, vi är inte rock eller pop, vi är en blandning av all slags musik vi var intresserade av. Idag, nu när vi har blivit äldre, förstår jag hur mycket frihet det har gett oss.

På det här albumet tog du ett steg framåt som låtskrivare. Vad kommer du ihåg från skrivprocessen? Kände du en stor press på dig för att följa upp det första albumets framgång?
– Nja, jag var väldigt involverad i låtskrivandet redan på den första skivan. Det som hände nu var att min personlighet fick ta mer plats, den blev mer dominerande. Om den första skivan handlade om att komma ifatt de andra och försöka springa jämsides med dem, så hade jag nu en mycket tydligare bild av vad jag ville uppnå. Dessutom kände jag att jag ville visa att jag förtjänade min plats i bandet. Men det är farligt att gå tillbaka och analysera för mycket. Det som är gjort är gjort, det är svårt att gå tillbaka och försöka förklara varför jag skrev si eller så. Jag gjorde så bra jag kunde. Som artist pushar jag alltid mig själv för att bli lite bättre, att hela tiden utvecklas. Samtidigt måste jag kunna förlåta mig själv att jag inte är Sinead O’Connor. Det är svårt att vara kreativ. Du är din egen värsta kritiker och du vet att du aldrig kommer att fucking nail it.

Om skivindustrin har revolutionerats så går utvecklingen inom musikbranschen desto långsammare på andra plan. Shirley Manson konstaterar hur svårt det är att vara kvinna och samtidigt åldras i den här branschen.
– Ju äldre artisten blir, desto mindre intresserad är publiken. Det blir mer komplicerat och svårare att slå igenom. Så det är ett sådant privilegium att få vara artist vid snart 52 års ålder. Det är jag så tacksam över. Jag har verkligen uppnått en gynnad position som är få kvinnor förunnad. Jag vill visa att det går att vara kvinna, artist och ha passerat 50. Det antalet kvinnor som har haft en sådan här lång karriär går att räkna på ena handens fingrar, säger hon.

– Då, när vi slog igenom, var jag så upptagen med att försöka överleva. Jag var inte medveten om att systemet var riggat för att kvinnor inte skulle ha samma möjligheter som män, att jag skulle anses vara oknullbar när jag passerat 30. Det är först när du är äldre som du kan förstå varför dina manliga kollegor tillåts fortsätta medan du långsamt tynar bort. Men som sagt, systemet är riggat för männen.

Synsättet drogs till sin spets i början av 00-talet, då Garbage tog en paus och Shirley Manson skulle börja spela in sin soloskiva. Skivbolaget förklarade att de ville göra Manson till ”den nya Annie Lennox”.
– Det var så oerhört irriterande! Jag beundrar verkligen Annie Lennox, men att försöka exkludera mig till att vara någon annan var oförskämt, säger hon.

Shirley Mansons soloskiva såg aldrig dagens ljus.
– Det var så löjligt. Det var som att försöka trycka en fyrkantig kloss genom ett runt hål, skivbolaget hade en bild av hur många skivor som skulle säljas. Det lärde mig mycket, men det var mycket frustrerande. En dag ska jag skriva om det.

Efter turnén kommer Garbage att påbörja inspelningarna av nästa skiva, den sjunde i ordningen och första sedan 2016 års Strange Little Birds. Shirley Manson tror att det kommer att höras på de nya låtarna att bandet så flitigt har umgåtts med materialet från Version 2.0, att de fått titta igenom de där tjugo år gamla skolfotona.
– Jag hoppas det i varje fall! Men vi är fyra medlemmar i bandet, och jag måste acceptera vad de andra kommer med.