Finiflex – Suilven

Det här ögonblicket har jag sett fram emot i 23 år. Ganska exakt halva mitt liv har gått sedan trion John Vick, Davie Miller och Philip Pinsky släppte den magnifika plattan Sheigra. Gruppen, då vid namn Finitribe, höjde ribban med minutiös produktion av en underbar hybrid till skiva, med influenser från allt upptänkligt inom elektronisk musik. Efter skivan försvann Vick på heltid till sin studio, Finiflex. Pinsky och Miller släppte ett sista album, det gravt underskattade Sleazy Listening, och sedan blev det tyst.

Tills för några år sedan, då Vick och Miller återförenades och spenderade kvällar och helger med att återutge en del av gruppens mest klassiska material i uppdaterade förpackningar för 2010-talet. Det gav mersmak och efter att ha fått en förfrågan om att spela live beslutade de sig för att satsa på nytt material – nu under namnet Finiflex. Det inledande singelsläppet ”Ta Ta Oo Ha” från i fjor lovade något som uppföljande ”Bonus Freaks” trissade upp ännu mer.

Och nu har så äntligen fullängdaren Suilven landat i mina fiberkablar. Med fingrar nästan darrande av förväntan drar jag på mig lurarna och sjunker iväg till de soniska fantasilandskap som målas upp. 

Namnbytet till Finiflex antyder att man vill bryta med det förflutna och ge sig ut på nya äventyr, men att inte dra paralleller till mästerverket Sheigra är mer eller mindre omöjligt. Liksom den gången är till exempel albumnamnet en anspelning på den lokala geografin. Men här finns också, liksom på sin andliga företrädare, en bred buffé av stilar att avnjuta. Inledande titelspåret är en magnifik kärleksvisa i lågt tempo men med bombastiska syntvärldar att sväva runt och upptäcka. Produktionen är fullkomligt felfri. Här finns inte en endaste liten tillstymmelse till akustiskt instrument, likväl är det organiskt ut i fingerspetsarna, den ultimata mötesplatsen mellan människa och maskin.

Jättecharmigt absurda ”Ta Ta Oo Ha” tar vid och sätter avtryck med ett leende på läpparna. ”The Piano Player” berättar en laddad historia medan ”Bubbles” känns mer given på en matinéeföreställning på Ibiza. I ”Science” kastas vi därefter vidare till något slags nyskrivet rymdäventyr från 80-talet, uppföljt av soliga Medelhavsäventyret ”Sweet Abyss” som sedan raskt skickar oss till smältdegeln ”Good Feeling”.

Som du förstår är Suilven en upplevelse som blandar och ger. Det känns mäktigt och homogent, samtidigt som ett spår inte är det andra likt. Jag älskar när musik gör mig förvirrad. När jag hör disparata influenser som aldrig tidigare mötts och ljuv musik uppstår. Tveklöst en disciplin som Vick och Miller är högt specialiserade inom. Det bevisade de redan på 80-talet och även om musiken i dag är ljusår mer polerad och förfinad så återstår det upptäckarglädje och passion i varje stycke.

Jag tror verkligen världen anno 2018 behöver bli lite mer Finiflex, lite rundare i hörnen, lite kramigare och lite ljusare. Det sagt så känner jag ändå att för mig personligen finns det något litet som skaver och gör att det inte når hela vägen fram. Jag tror jag hade behövt en liten nypa mörker, attityd och kant för att Suilven skulle få maxpoäng. Men det är verkligen synd att klaga. Mellan sig rymmer albumets tio låtar nästan 70 minuter av högst förstklassig musikupplevelse. Nu hoppas jag bara att fler får upp ögonen för Finiflex även utanför Storbritanniens gränser, så vi kanske till och med kan få uppleva dem live på scen framöver!