The Weeknd – My Dear Melancholy

The Weeknd har på sitt 21 minuter långa album hittat tillbaka till det som en gång i tiden gjorde honom så bra.

Sedan Abel Tesfayes debut House of Balloons, har artisten gjort en lång resa från mörk och hemlig RnB-artist till präktig megastjärna med Michael Jackson ideal. Nu finner vi honom tillbaka i det mörka, men framför allt det ledsna. Det är svårt att inte koppla skivan till Abels nyligen avslutade relationer med Bella Hadid och senare Selena Gomez.

Jag vet inte riktigt vad som gick fel efter att The Weeknd slagit igenom. Efter att artisten länge varit hyllad i de mindre kretsarna, slog han äntligen på den stora scenen med  singlarna Earned it, Often och The Hills. Albumet som följde var en stor succé, men med Beauty Behind The Madness kom också något annat. Discodängan Can’t Feel My Face och den nästan schlagerpåminnande In the Night, vittnade om att Tesfaye rörde sig i en ny riktning.

På Starboy var gamla The Weeknd borta. Det var ingen tvekan om vad Tesfaye ville säga när han i videon till skivans titellåt hade ihjäl sitt ananasfrisyr-jag, tog på sig en häftig skinnjacka och slog sönder gamla bilder på sig själv med ett självlysande kors. Med sitt tidigare jag ur vägen testade Tesfaye sig på lite allt möjligt. Med Starboy gjorde han allt från house och aggressiv electropop  till rena rama Michael Jackson-imitationer. Undantaget hitsinglarna och några guldklimpar var denna pop-upptäcksfärdresa till skiva plågsam att uppleva för den som följt med artisten från start.

My Dear Melancholy har inget av det som gjorde Starboy till en så usel historia.  Istället finner vi Abels ledsna falsett över tunga beats som om inget hade hänt sedan 2014. Tesfaye går tillbaka så pass mycket till det gamla att det nästan blir återskapande. Call Out My Name har ett Earned it-liknande uppbyggnad och sound. På Hurt You har The Weeknd tagit tillbaks Guy-Manuel de Homem Christo från Daft Punk för en ny Starboy.

Det är dock inte bara replica på Melancholy. Yeezus-producenten Gesafflestein gör avtryck med de Yeezus-påminnande elektroniska tjuten på I Was Never There. Även Skrillex är med och hottar upp den lågmält housebaserade Wasted Times.

Att The Weeknd försöker återskapa hur han lät för fyra år sedan kan tyckas vara något mållöst. Lite som när Pink Floyd gjorde allt för att deras skivor skulle låta som Dark Side of the Moon på 1980- och 90-talet. Å andra sidan tycker jag att det i just The Weeknds fall är ett steg i helt rätt riktning. Kanske kan Melancholy vara en nystart som banar väg för den nygamle The Weeknd att utvecklas åt ett bättre, mer välsmakligt håll. Kanske är att gå tillbaka till rötterna helt rätt taktik för att komma ner på jorden efter att ha tappat fotfästet helt.