Simple Minds – firar fyrtio år i musikbranschen

Simple Minds är inte bara aktuella med sin artonde fullängdare, Walk Between Worlds. De firar dessutom imponerande fyrtio år i branschen. Zero fick ett långt och intressant samtal med Jim Kerr, där allt från svenska fotbollslegender till enerverande åttiotalshits diskuterades. Som pricken över ”i” lät vi även fyra skandinaviska musiker ställa varsin fråga till sin gamle idol.

”Tempus fugit – tiden flyger”. Dessa visdomsord från den romerske nationalskalden Vergilius går inte att bestrida. Det är nu hela fyrtio år sedan almanackan visade 1978.

1978 var året då ett fredsavtal slöts mellan Israel och Egypten, året då världens första provrörsbarn såg dagens ljus och året då Ingemar Stenmark vann dubbla VM-medaljer i Garmisch-Partenkirchen.

1978 var också året då musikhistoria började skrivas i skotska Glasgow. Punkgruppen Johnny & The Self Abusers, med de båda barndomsvännerna Jim Kerr och Charlie Burchill i spetsen, genomgick ett par medlemsbyten, ändrade sättning och tog sig ett nytt namn från en strof i David Bowie-låten ”The Jean Genie“ (he’s so simple-minded, he can’t drive his module…). Året därpå släppte de sitt debutalbum, Life in a Day, och ”the rest is history”, som det så tjusigt brukar heta.
– Tanken att Simple Minds har hållit på i fyra årtionden är verkligen hisnande, erkänner Jim Kerr med ett skratt när Zero ringer upp honom. Men vi försöker att inte fundera allt för mycket på det. Istället gör vi vårt bästa för att leva i nuet. Vi försöker att låta så nyfikna och hungriga som möjligt, göra skivor som vi kan vara stolta över och hela tiden titta framåt.

Simple Minds släppte nyligen sin artonde fullängdare, Walk Between Worlds. Enligt mottot ”kvalitet går framför kvantitet” har albumet bara åtta låtar och tickar in på överskådliga fyrtio minuter.
– När cd-skivan slog igenom blev det populärt att göra jättelånga album. Skivorna skulle gärna innehålla sexton låtar och vara mer än en timme långa. Visst är det fint att vara generös mot lyssnarna, men problemet är att ingen kan göra så långa skivor som är bra rakt igenom. Inte ens David Bowie, Kraftwerk eller Prince. Det blir alltid transportsträckor och låtar som man bara hoppar över. Jag föredrar det klassiska, koncisa vinylformatet. Så Walk Between Worlds har fyra låtar på ”varje sida”. Alla låtarna är starka i sig, samtidigt som de bildar en intressant helhet tillsammans.

Vänner av Simple Minds tidiga åttiotal kan glädja sig åt att de plockat fram syntarna på allvar igen. Åtminstone i ett par låtar. Både ”Summer” och ”The Signal and the Noise” hade mycket väl kunnat vara bortglömda inspelningar från tiden runt Sons and Fascination.
– Min bandkollega Charlie Burchill är mycket förtjust i att besöka specialbutiker och köpa begagnade instrument när vi är ute på turné, berättar Jim. Han är alltid på jakt efter ”fynd” och de senaste åren har han samlat på sig många gamla, analoga syntar. Så jag blev inte speciellt förvånad när han skickade mig demos som hade en åttiotalsinspirerad new wave-känsla. Det var dock inte så att vi bestämde oss för att ”göra en retroskiva”. Det är inte vår grej. The past is the past. Men det föll sig helt naturligt att gå tillbaka till ett elektroniskt sound i några låtar.

En annan låt som sticker ut på Walk Between Worlds är ”Utopia”, som nästan svävar fram med sin suggestiva atmosfär och varma refräng.
– ”Utopia” är helt klart en av mina personliga favoriter på albumet, poängterar Jim. Den handlar om vad musiken har betytt för mig. Hur den tagit mig till magiska platser, till ”utopiska orter”, där jag känt mig lycklig och kunnat samla ny energi. Textraderna ”body trembled, needle fell” handlar inte om droger, utan om den fantastiska känslan när en pickupnål träffar en vinylskiva. Det knastrar till och man hämtar andan, full av förväntan. Det är nästan en religiös upplevelse. Många har sagt att ”Utopia” påminner om något från Roxy Musics Avalon-album, vilket både är väldigt smickrande och tematiskt passande, eftersom Avalon ju också är en magisk och mytisk plats…

Den senaste månaden har Simple Minds befunnit sig ute på Europaturné, där de bjudit på en välavvägd mix mellan gammalt och nytt.
– Vi har spelat mycket från Walk Between Worlds, som känns som en av våra mest uppskattade skivor på länge, men även kört äldre favoriter som ”I Travel” och ”Celebrate”. Naturligtvis har det också blivit ett par åttiotalshits i ny tappning.

I de flesta stora bands katalog finns det en låt som antingen kan beskrivas som ”en klassiker” eller som ”fullständigt sönderspelad”. En låt som bandmedlemmarna själva är rejält trötta på, samtidigt som de vet att den har potential att lyfta vilken konsert som helst. Det kan vara en ”Just Can’t Get Enough”, en ”Don’t You Want Me”, en ”Sunday Bloody Sunday”… eller om man heter Simple Minds en ”Don’t You (Forget About Me)“.
– Den låten förändrade verkligen allt, avslöjar Jim. Från att tidigare ha spelat på vanliga klubbar började vi plötsligt bli bokade till stora arenor. Från att tidigare ha levt ganska anonyma liv började vi plötsligt bli igenkända överallt. Framgångarna hade dock en baksida. Låten blev nästan större än bandet. Än idag får jag ofta höra ”jaså, Simple Minds, det var väl ni som gjorde den där ”Don’t You (Forget About Me)“. Då känns det frestande att svara: ”Visst, vi gjorde den… och hundra andra, mycket bättre låtar”, men jag brukar bita mig själv i handen istället, haha. Nej, allvarligt talat, så har vi faktiskt försonats med ”Don’t You (Forget About Me)“. Det fanns en period då vi inte ville veta av den, men nu känns det faktiskt roligt att sammankopplas med en låt och en film som har betytt så mycket för så många.

Det var dock ingen självklarhet att Simple Minds skulle ta sig an ”Don’t You (Forget About Me)“ och att det skulle bli en megahit. Jim berättar om historien bakom låten.
– Vårt skivbolag ville att vi skulle hålla oss aktuella och föreslog att vi skulle vara med på ett soundtrack till en amerikansk ungdomsfilm. Vi gillade både tanken och vad filmen Breakfast Club stod för. Däremot var vi inte lika förtjusta i att spela in en låt som någon annan hade skrivit. Speciellt inte en som det gick rykten om att både Bryan Ferry och Billy Idol hade tackat nej till. När vi fick höra demoversionen av ”Don’t You (Forget About Me)“ blev vi, ärligt talat, inte heller särskilt imponerade. Men det fanns trots allt något speciellt med låten. Den behövde dock en rejäl Simple Minds-touch för att vi skulle känna oss bekväma med den. Så vi skrev ett nytt intro, gjorde låten maffigare och ”poppade upp” den genom att lägga till ”hey, hey, hey, hey”, ”oooh” och ”lalalala” på passande ställen. Vi drömde om att slå igenom i USA och såg ingen anledning att spara på krutet, haha.

Jim och hans mannar träffade mitt i prick. “Don’t You (Forget About Me)” blev en av de bäst säljande singlarna 1985 och den därpå följande skivan Once Upon a Time nådde en imponerande tiondeplats på USA-listan. Bland bandets tidiga fans klagades det dock på det radiovänligare och mer mainstreamrockiga soundet.
– Jag kan förstå att de som upptäckte oss genom Empires and Dance kände sig förvirrade eller alienerade av våra mer kommersiella åttiotalsskivor, filosoferar Jim. Jag respekterar att de tänkte”hang on a minute, this is not my thing anymore…”. Men för oss var det en självklarhet att testa nya grejer. I vår turnébuss brukade vi spela blandband där vi varvade Kraftwerk och Blondie med Van Morrison, Bruce Springsteen och Diana Ross. Med det i bakhuvudet är det kanske inte så konstigt att våra egna skivor också gick i alla möjliga riktningar. Hur kan jag förklara det? En kock vill inte bara laga samma rätt år ut och år in. En författare vill inte bara skriva samma typ av böcker hela tiden. För oss, som älskar musik, var det väldigt viktigt att få nya utmaningar. Ibland har folk frågat mig om Simple Minds är postpunk, elektropop, stadiumrock eller keltisk pop. ”Vi är väl allt det där och mycket mer”, brukar jag svara. Ett band, precis som en människa, kan väl ha flera sidor? Allt handlar om känsla och för mig har både Empires and Dance och Street Fighting Years den där speciella Simple Minds-känslan vi eftersträvade.

Efter ett par år som ett av världens största band kom det emellertid grus i maskineriet och Simple Minds hamnade i en ond cirkel. På nittiotalet sänktes produktionstakten samtidigt som skivorna lät allt mer strömlinjeformade och sålde allt sämre.
– Problemet var att Simple Minds hade blivit en industri, menar Jim. Den kreativa biten hamnade ofta på andra plats och många av de där skivorna blev alldeles för slätstrukna och marknadsanpassade. Ångrar jag det? Visst, med facit i hand hade vi gjort mycket annorlunda. Men då tyckte vi att vi gjorde allt rätt. Vi drömde om att bli ett stort band och vi blev ett riktigt stort band. Men medaljen visade sig ha en baksida. Vi tappade bort oss själva på vägen. Därmed inte sagt att det var helt förlorade år. Ett par av låtarna från den perioden, som ”Real Life” och ”Hypnotised”, tycker jag mycket om och vi spelar dem fortfarande live.

1999 nådde Simple Minds hursomhelst ett bottenläge. De hade problem med sitt skivbolag, deras planerade skiva läckte ut på Internet och luften gick ur dem fullständigt. Då Jim och hans bandkollegor inte såg någon väg framåt, bestämde de sig för att ta en paus på obestämd tid.
– Åren mellan fyrtio och femtio kan vara en tung fas i livet. Det är en period då man inser att man börjar åldras och grubblar mycket. Jag drabbades av en depression runt sekelskiftet och ifrågasatte min karriär. Kanske var det dags att göra något annat? Så jag slutade helt med musiken, flyttade till Sicilien och startade ett hotell istället. Detta hade mycket väl kunnat vara slutet för Simple Minds, men efter ett tag lärde jag känna några lokala amatörmusiker på ön. Jag tittade på en av deras konserter och blev rörd av deras spelglädje. Den fick mig att minnas hur kul vi hade haft det när vi startade Simple Minds en gång i tiden. Några veckor senare frågade hobbybandet om jag ville vara med och jamma en kväll. Jag var först tveksam, men bestämde mig för att trots allt följa med. På den vägen hittade jag tillbaka till musiken igen. Jag kommer alltid att vara oändligt tacksam till killarna på Sicilien för det…

Det senaste årtiondet i Simple Minds historia har varit desto ljusare. De båda senaste fullängdarna, Graffiti Soul och Big Music, har både fått god kritik och nått hedervärda placeringar på försäljningslistorna. Mycket riktigt är Jim väldigt nöjd med var bandet befinner sig nu.
– När man är ung tror man att allt handlar om inspiration. Nuförtiden vet jag att det är hårt arbete som räknas i slutändan. Självklart är jag stolt över alla framgångar vi har haft. Men jag är mer stolt över att vi har överlevt. Som den kloke Neil Young en gång sa: ”It doesn’t count so much what you do when you’re young. It’s when you’re older and you’ve been beaten up, and you’re full of doubt and you don’t have the same energy… it’s what you do then that really counts.” Precis så är det. Vi har kämpat oss igenom många motgångar. Vi har lärt oss vad som är viktigt och vad som verkligen betyder något. Nu försöker jag ha så roligt som möjligt och göra det bästa av varenda skivinspelning eller konsert.

Naturligtvis är det även ett plus att Simple Minds numera kan avnjuta en kultstatus på musikscenen. Jim berättar att ett flertal yngre kollegor har sökt upp honom och visat sin uppskattning.
– Billy från Smashing Pumpkins, Damon från Blur och Thom från Radiohead har alla, vid olika tillfällen, kommit fram och berättat hur mycket Simple Minds har betytt för dem. Det kändes väldigt fint och smickande! För några år sedan tog jag även en öl med James Dean Bradfield, sångaren i Manic Street Preachers, som berättade att Empires and Dance är ett av hans favoritalbum. Mina barn, som är stora Manics-fans, blev rejält imponerade. De trodde inte att någon cool människa faktiskt kunde gilla Simple Minds, haha.

Under sin långa karriär har Jim träffat mängder med intressanta kulturpersonligheter. Inget slår dock vad han fick uppleva i en liten studio norr om Cardiff 1979.
– Vi var i Rockford Studios på landsbygden i Wales och jobbade med vårt andra album, Real to Real Cacophony. Ryktesvägen hade vi hört att Iggy Pop skulle vara där samtidigt. Han skulle ha den stora studion och vi den lilla. Vi hoppades springa på honom i trädgården, men han syntes naturligtvis inte till. Men en kväll knackade det på vår studiodörr. Det var Iggy och ett par av hans kompmusiker som ville säga ”hej”. Vi blev först överväldigade, men Iggy var både cool och vänlig, så vi lyckades slappna av och få ut så mycket som möjligt av besöket. Iggy frågade om vi kanske hade lust att hjälpa till med bakgrundssång på en av hans låtar. ”Min kompis David kommer också att vara med”, nämnde han i förbifarten. Så vi tittade över till Iggys studio kvällen därpå. Där väntade David Bowie och Iggy Pop på oss. Det var ett fullständigt surrealistiskt ögonblick för mig, en tjugoårig kille som hade vuxit upp med Bowies och Iggys musik och betraktade dem som gudar. Bowie föreslog att jag skulle ställa mig mellan honom och Iggy och sjunga i samma mikrofon som dem. ”Oh… okay”. Så spelade vi in ”Play it Safe” som hamnade på Iggys skiva Soldier. Om våra namn inte stått på skivomslaget, hade jag trott att jag drömt ihop alltihop…

Vid sidan av sitt stora kulturintresse är Jim även en gigantisk fotbollsfantast. Favoritlaget, som han har investerat mycket tid och pengar i, är självklart Celtic F.C. Föga förvånande har han därför mycket gott att säga om en jordnära man från Helsingborg, som under sin tid i den vitgröna tröjan gjorde sig känd som en notorisk målskytt.
– Det finns bara ett sätt att beskriva Henrik Larsson: a real class act. Killen var fantastisk på fotbollsplan. Han gav Celtic-fansen så mycket glädje. Det var en sorgens dag när han lämnade Skottland. Jag är mycket positivt inställd till Sverige och i viss utsträckning är det nog Henrik Larssons förtjänst, haha.

Som grädde på moset gav Zero även fyra skandinaviska elektropopprofiler möjlighet att ställa varsin fråga till Jim Kerr. Resultatet blev följande:

Eddie Bengtsson (Page): Vilken skiva i Simple Minds katalog är du mest nöjd med och varför?
– Det är en svår fråga, Eddie. Som musiker vet du ju att alla skivor man spelat in har en speciell plats i hjärtat, oavsett vad resten av mänskligheten tyckte om dem. Men jag svarar New Gold Dream (81–82–83–84). Det var albumet där alla pusselbitar ramlade på plats. Våra tidigare skivor hade varit kantiga, experimentella och ojämna, men New Gold Dream kändes mjuk, välkomnande och ganska lättillgänglig. Det var vår första riktigt lyckade popskiva! Jag minns även inspelningarna som väldigt ljusa. Det var försommar, solen sken och allt flöt på nästan skrämmande bra. Vi bråkade inte en enda gång och alla var väldigt fokuserade i studion. Mot slutet kände jag mig nästan paranoid. ”Nu måste väl något gå snett, trots allt”. Men allt fungerade ända in i mål och som en fantastisk bonus fick vi med Herbie Hancock som gästmusiker på ”Hunter and the Hunted”. New Gold Dream var en unik upplevelse. You don’t get many periods in your life when it all goes your way…      

Per Aksel Lundgreen (Apoptygma Berzerk, Chinese Detectives, Angst Pop m fl): Jag skulle gärna vilja veta lite mer om Neon Lights-albumet, där Simple Minds tolkar andra artisters verk. Hur valde ni egentligen ut låtarna? Var det personliga favoriter, låtar som betytt mycket för ert sound eller kanske låtar som ni ville lyfta fram nya sidor av?
– Alla dina förslag är bra, Per Aksel! Man skulle också kunna säga att vi hade två ambitioner med Neon Lights: för det första att hylla artister som inspirerat oss och för det andra att introducera klassiska låtar för yngre lyssnare som kanske inte hört originalen. Visst handlade det om personliga favoriter, men vi valde samtidigt låtar som vi kände att man kunde stöpa om i Simple Minds-tappning. The Doors ”Hello, I Love You” fungerade utmärkt som elektronisk rock och Velvet Undergrounds ”All Tomorrow’s Parties” fick en spännande atmosfär när vi byggde ut den med varma syntljud. Hela skivan är ett intressant möte mellan det organiska och det mekaniska. Just därför valde vi Neon Lights som titel. Det är ju en av Kraftwerks ”mest mänskliga låtar”.

Eskil Simonsson (Covenant): Hur skrev du dina texter under första hälften av åttiotalet? Många av dem har både ett bra flyt och en skönt surrealistisk känsla. Är de framimproviserade ur några speciella hållpunkter eller nyckelfraser?
– Tack för en intressant fråga, Eskil. Det stämmer att många av mina texter på den tiden inte hade ett klassiskt narrativ med händelser som bildade en historia. Det handlade snarare om ögonblicksbilder som klistrades ihop till en abstrakt enhet. Mitt sätt att jobba var inspirerat av cut-up-tekniken, som William Burroughs och David Bowie experimenterade med under det tidiga sjuttiotalet. Men allt handlade inte om slump eller improvisation. Textfragmenten var genomtänkta och det fanns ett par teman som var framträdande. Empires and Dance handlar till exempel mycket om ”storstäder” och ”resor”. På den tiden bodde jag i ett höghus i centrala Glasgow. Jag brukade gå upp på taket, se ut över betonglandskapet och skriva mina texter där. Jag skrev även mycket i turnébussen när vi åkte genom Europa. Det var en fantastisk känsla att sitta på Autobahn, titta ut genom fönstret och se olika städer passera som ljussken i horisonten…

Paulinda Crescentini (Daybehavior): Simple Minds har funnits i fyrtio år nu. Vilken period i bandets långa historia har egentligen varit roligast?
– Man skulle faktiskt kunna tänka sig ett par olika svar på den frågan, Paulinda, då vi har haft turen att få uppleva flera roliga perioder. Mitten av åttiotalet, då vi slog igenom kommersiellt, var på många sätt bra år. Framgångarna kändes som ett kvitto på att allt hårt arbete hade lönat sig. De senaste åren har också varit fina. När man har varit med så här länge, så känns det som ett privilegium att fortfarande kunna arbeta med vad man tycker är roligast i världen! Men den roligaste perioden skulle jag, trots allt, säga var början av åttiotalet. Vi var unga, fyllda med romantisk naivitet och precis allt kändes möjligt. Skivorna vi släppte då, Sons and Fascination och Sister Feelings Call, var kanske inte bra rakt igenom. De var överambitiösa och möjligen lite för konstnärliga för sitt eget bästa, men samtidigt var de sprängfyllda med spännande idéer. Ett par av låtarna, som ”The American“ och ”Love Song“, är jag fortfarande väldigt stolt över. Även om en massa andra spännande saker kom att hända längre fram, så tittar jag fortfarande tillbaka på den tiden med extra mycket värme och kärlek.