El Perro Del Mar – om empati, lycka och kärlek

 

Den 23 februari släppte El Perro del Mar ep:n We Are History (Ging Ging Recordings), den första utgåvan sedan albumet KoKoro från 2016. Det är en platta som väcker tankar och känslor kring frågor om empati, lycka, kärlek och vår samtids brist på just detta. Jag fick äran att höra av mig till Sarah Assbring, som hon egentligen heter, och vad som följde blev en dialog kring dessa ämnen och en rad andra.

 

Ditt sound har utvecklats en del under det dryga decenniet sedan du debuterade – från de tidigaste skivornas indiepop, till det elektroniska soundet på Pale Fire, de experimentella utflykterna och asiatiska influenserna på KoKoro. Hur skulle du beskriva din utveckling på den fronten?

– Som livet självt – helt oväntat och helt logiskt, som en resa man gör. Jag är ett litet melankoliskt men storögt löv som flyger med vinden. Min dröm sedan jag var barn har varit att vara en vidöppen konstnär, att aldrig fastna i en bild av mig själv. Det är så min strävan ser ut och möjligen en förklaring till hur min musik har utvecklats genom åren. Jag kan lova att den kommer att fortsätta göra det.

 

Och vad definierar El Perro Del Mar-soundet 2018?

– Som att sväva vilse med kyliga vindar på de skotska högländerna, med minnet av ångestladdade nattliga tunnelbaneresor i någon europeisk huvudstad.

 

Om KoKoro till ganska stor del var ljus och upptempo, känns We Are History som ”morgonen efter”. Introvert, samlad, med fokus på en del tunga och viktiga ämnen, som frihet, lycka, kärlek, och empati. Hur tänker du själv kring detta?

-Med We Are History kände jag att jag var tvungen att titta vår samtid i vitögat medan KoKoro hade ett sarkastiskt tonfall, som skydd från den skyddslösa tillvaron som människan lever i idag. Det som har varit den grundläggande frågan hos mig när jag skrev på We Are History har varit: om jag förutsätter frihet, lycka, kärlek och empati i mitt liv måste jag utgå från att varje människa på jorden gör och har rätt till detsamma. Det är vad medmänsklighet handlar om för mig, eller som Iris Murdoch [brittisk författare och filosof] uttryckte det: “Love is the extremely difficult realisation that something other than oneself is real”.

 

Jag är mycket tagen av titelspåret “We Are History”. Jag tycker att det är en av årets finaste låtar. Det känns som att du där sätter fingret på den där starka, rena kärleken, som alla vi människor vill åt. Och du toppar träffsäkert med den vackra atmosfäriska musiken. Kan du berätta lite om den låten?

-Tack! Den betyder mycket för mig också. Jag tänkte på de människor jag förlorat, som jag bär med mig, när jag skrev den och det är till stor del vad den handlar om, men den handlar också om det vi lämnar efter oss, till kommande generationer. Låten är uppbyggd som en spiral, så som jag tänker att livet är, om man ser på det med krassa ögon, ett evigt fortsättande. Med livet sett inifrån hjärtat smärtar allt. Men sett utifrån, objektivt fortsätter det bara. Så ser jag också på själva låten. Den är antingen bara vacker som livet eller oerhört smärtsam beroende på hur man lyssnar.

 

En annan låt som känns extra brännande är avslutaren ”Each Man to His Own”. Den kan man lätt tolka som en (särdeles vackert formulerad) kommentar till vår samtids bristande empati och solidaritet. Kan du berätta lite om även den låten?

-Vi måste se vad nyliberalismen och marknadsekonomins välde har gjort med oss som människor, vad vi offrat för den heliga individualismens skull.

 

Vilken musik (eller andra konstyttringar för den delen) har inspirerat dig under skapandet av We Are History?

-TV-serier och filmer har nog inspirerat mig mest vid skapandet av We Are History, som tex Wolf Hall av Hilary Mantel, Mike Leighs filmer, Under the Skin av Jonathan Glazer. Mica Levi och Jonny Greenwood har inspirerat mig mycket. Sylvia Plaths och Anne Sextons poesi. Diane Arbus fotografier.

 

Och om vi ska gå längre tillbaka: vilken musik fick dig att själv vilja bli artist och låtskrivare?

-Allra först att väcka lusten i mig var nog Madonna och Michael Jackson men viktigast har nog David Bowie varit. Den som fortfarande får mig att vilja fortsätta vilja.

 

Du nämner i din pressrelease att du tänkt väldigt mycket på dåtiden och specifikt medeltiden, och hur människan blev civiliserad. Kan du utveckla det?

-Jag har tänkt mycket på de överenskommelser vi gjort historiskt i samhällen som skapat själva idéen om civilisationen och hur lätt det är att riva ned dem igen – var hamnar vi då? Och vad skiljer oss idag från hur människan tänkte kring medeltiden? Jag menar inte att jag vet utan har snarare tänkt mycket kring det för att på nåt sätt få tag i själva tanken om vad vi är och vad vi bör slåss för. Tillsammans. Helt enkelt som ett sätt att förena människor. Hitta det som förenar oss snarare än tvärtom.

 

 

Du har berättat att du fann din plats i tillvaron när du blev förälder. Att finna sin plats i tillvaron är bland det svåraste vi ställs inför som människor. Kan du berätta mer om din egen insikt?

-Jag har en plats i världen som ingen kan ta ifrån mig eller ifrågasätta: Jag har satt en människa till världen, vars liv är mitt yttersta ansvar. Det är min plats. Det kan ingen ta ifrån mig. Tidigare har jag känt att just jag inte har en given plats att ta. Möjligen är det så fortfarande men min son ger mig mer tydlighet. Jag behöver inte ifrågasätta mig själv så mycket utan kan bara vara.

 

Och hur har föräldraskapet påverkat ditt konstnärskap (eller vice versa, om du så vill!)?

-Jag är mer orädd och mindre ängslig, mer medveten om tiden och dess oundvikliga upphörande – som ger en smärta och glädje som jag pendlar mellan hela tiden. Dock är det lättare att välja glädjen nu än någonsin tidigare i mitt liv. Men jag är medveten om att den är en ynnest, ej att ta för given. Jag ser livet som en gåva att ta vara på mycket mer nu. To not waste time.

 

En annan spännande sak är ju att du nyligen blev fotomodell! Hur gick den processen till och hur mycket ska du satsa på det?

-Av en slump, egentligen, eller jag vet inte. Någon ville ha mig och min kropp helt enkelt. Satsa vet jag inte. Modevärlden får satsa på mig om den vill, men i övrigt är musiken mitt liv och min plan.

 

Och för att avsluta; jag nämnde frihet och lycka tidigare, som två teman jag tycker genomsyrar plattan. Vad är dessa saker för Sarah Assbring anno 2018?

-Frihet och lycka är ett privilegium, en frånvaro av ångest och rädsla – något som få på jorden har och de få som har det borde bli konstant påminda om det för att göra världen mer rättvis. Så tänker jag väldigt mycket.

 

Tack, Sarah, för att du ville ställa upp!

-Tack själva!