Zero Magazine Svensk musiktidning sedan 1994
Betyg - 6
6
Förnyelse på ett ojämnt album.
På tionde fullängdaren sedan debuten 1996 har Club 8 än en gång lagt om stilen. Medan tidigare plattor rört sig mellan twee-ig indie, bossanova, atmosfäriskt vemod och synthpop landar Golden Island i ett varmt, svävande ambient-sound. Det är en stil vi inte riktigt känner igen från pop- och melodisnillena Johan Angergård och Karolina Komstedt, men likväl en stil de stundtals visar sig behärska ganska väl. Och om inte annat måste man uppskatta drivet och viljan till förnyelse.
Bäst blir det på ”Breathe” där känslan för låtsnideri tillåts existera sida vid sida med det nya ambient-uttrycket, utan att det görs avkall på vare sig det ena eller det andra . En annan höjdpunkt är mittenspåret ”Fire” – en klockren poppärla som visar att gamla Club 8 fortfarande ändå lever. Minst lika fin är avslutande balladen ”Silence”, som med sin nästan baleariska drömskhet och sin vemodiga sångmelodi hade kunnat vara skriven 2006.
Dessvärre är inte hela plattan såhär bra. Några låtar störs av en mässande mansröst, som för tankarna till new age-musik och långhåriga strandbuddor utan skor. Andra känns som ofärdiga skisser och ljudexperiment. Låtar som ”Got To Live”, ”Pacific” och ”Touch You” puttrar på, skvalpar och brusar, och man hör experimentlustan, men de tråkar ut snarare än berör eller imponerar.
Det är när känslan för ljudexperiment och atmosfärer lyckas samexistera med låtskriveriet som Golden Island är som allra bäst. Jag räknar med att detta fungerar ännu bättre på nästa platta.
