17 låtar som utmärkte musikåret 2017

Nyårsklockorna har dånat och det börjar kännas någorlunda säkert att summera musikåret 2017. Ett år som, likt de flesta på 10-talet när jag tänker efter, gått under devisen ”gammal är äldst”. I mina lurar är det mest hela tiden gubbar som hade sin storhetstid runt 1984. Dock med den viktiga modifikationen att det uteslutande också handlar om gubbar som vaknat till på nytt och gjort sina absolut bästa material i karriären, även om det i många fall tyvärr inte alls röner samma uppmärksamhet som de hade när det begav sig. Glädjande nog så dyker det även upp nya influenser, så det blev en hyfsat spretig lista när jag försökte hitta 17 låtar att sammanfatta 2017. De presenteras nedan i ett försök att hålla en röd tråd och alltså utan något slags rangordning.

Kraftwerk – Airwaves

Med den inledningen är det svårt att inte inleda spellistan med detta spår. Jag har sedan typ våren ’92 tyckt att Kraftwerk skulle göra en The Mix 2 med allt material de missade på den första versionen. När de drog igång sitt massiva 3D-projekt här om året blev jag bönhörd mer än jag trodde möjligt och 2017 blev året när hela härligheten dokumenterades i en gigantisk bluraybox som tynger ner skivhyllan rejält här hemma.

Att det blev just ”Airwaves” känns också naturligt. 2002 reste jag till Paris för att se Kraftwerks första konserter på mycket länge. Det var inte alltid klockrent men när de använde ”Airwaves” som ett kort intro till den fortfarande osläppta låt som hos fansen går under namnet ”Tango” var det kraftigt piloerektivt för nackhåren. De vocoderspår som strömmade ut ur det specialkonstruerade PA:t på Cité de la Musique körde över allt jag någonsin hört i form av hypervälproducerad elektro och sedan dess har jag mången gång lyssnat igenom bootlegs och önskat mig materialet i officiell form.

O.M.D. – Robot Man

Låt nummer två på listan har så många naturliga kopplingar till den förra att jag inte ens tänker börja lista dem. Herrarna Paul och Andy förekommer oerhört sparsamt i min skivsamling, kanske orättvist lite med tanke på hur många klassiker O.M.D. trots allt har fått till. Jag vet inte, deras album blir bara för mycket för mig. I korta doser kan jag dock njuta något alldeles oerhört av deras talangfulla låtsnickeri. Nya skivan får därför illustreras av glada trudelutten ”Robot Man”. Den illustrerar med all önskvärd tydlighet att en stabil vokalist är det absolut viktigaste instrumentet i en elektronisk poporkester. Det tog en halv sekund av det vansinnigt snyggt producerade introt innan jag var helsåld.

Blancmange – What’s the time?

Blancmange, numer synonymt med sångaren Neil Arthur, släppte sin sjätte skiva sedan comebacken 2011 och fortsätter visa en toppad formkurva. Unfurnished rooms är kanske inte min favoritskiva i det digra utbudet, men den är otroligt jämn och innehåller ett flertal favoriter. I sedvanlig ordning sprider Neil charmigt halvabsurda betraktelser med en härligt självklar skärpa och finess. Vilken är egentligen den bästa hund du någonsin ägt?

Fader – First light

Inte nog med att han kläckt ur sig sex Blancmangeplattor. Neil utgjorde dessutom under 2017 halva duon Fader, tillsammans med analogsyntgurun Benge, till vardags även känd för sitt medlemskap i fantastiska Wrangler med bland annat Stephen Mallinder. Titelspåret ”First light” från deras fullängdsdebut visar en annan sida av de båda och den hårdare och lite mer experimentella stilen tilltalar mig storligen.

Page – Utanför

Jag tillhör de som älskade Gary Numans första två-tre plattor, vilket inte gör mig särskilt unik förstås. Att jag har en likasinnad i Pages Eddie Bengtsson visste jag i och för sig också men det gladde mig oerhört mycket när jag, för Zeros räkning, fick delta i en provlyssning av nya albumet och ”Utanför” dök upp. En fantastisk hommage till en sann pionjär inom elektronisk popmusik. Tyvärr fanns inte streaming på slutet av 70-talet, så vill ni höra den här låten får ni vackert leta upp cd-skivan.

Gary Numan – My name is Ruin

Men den äkte Numan går inte av för hackor han heller. Jag tillhör den, kanske något mer exklusiva, skara som tycker att hans förra skiva Splinter var hans största mästerverk hittills. När han lade ut sin kommande skiva som en crowdfundingkampanj under 2016 var jag inte sen att hänga på och när vi tidigare i år fick höra första singeln var det uppenbart att han lyckats åter igen. Detta är en otroligt pampig och mäktig låt, som bara lyfts ännu högre av mellandottern Persias deltagande. En sjukt cool 12-åring som jag misstänker vi kommer att få se fler gånger i framtiden. Garys avtryck på pophistorien har knappast fått tillräckligt många spaltmetrar ännu och jag hoppas det blir fullsatt när han dyker upp på Kulturbolaget i Malmö till våren. Min biljett är i alla fall inköpt.

Black Line – Shut it down

Jag hörde Black Line tidigare på året när de släppte ”Sedition” men glömde sedan av dem till det var dags att sammanställa den här listan. Douglas McCarthys röst lyfter de flesta anrättningar och när även musiken håller så här hög nivå blir det såklart en riktig höjdare. Så med bara ett par genomlyssningar känner jag mig trygg med att lägga med ”Shut it down” som en stabil representant för musikåret 2017. Låten i sig är en märklig hybrid med influenser från en handfull olika årtionden och stilar. Kanske inte så konstigt, med tanke på den spridda skara medarbetare som medverkade på plattan. Klart rekommenderad lyssning!

Rhys Fulber – Effigy

Rhys Fulber får börja uttoningen av gammelfarbrordelen av listan. Han har knappast åldern inne men startade tidigt så han har byggt upp en diger erfarenhetsbank som inte står herrarna ovan efter. Jag hade inte hört ett knyst om att han jobbade på en EP under eget namn, så när Realism dök upp kastade jag mig nyfiket över den. Jag får väl erkänna att jag börjar känna att jag växt ifrån Front Line Assembly ganska rejält men har alltid tilltalats av Fulbers arbete, såväl med FLA som alla sidoprojekten och hans privata Delerium-version Conjure One. Realism är en otroligt tilltalande EP som definitivt visar en mognad post-EBM. Det är vuxet, det är inspirerat och det är välgjort. Det minner om 90-tal och 00-tal och det vittnar om vad som komma skall. En brusig, postapokalyptisk technovärld som jag tror kan tilltala betydligt fler än vad som kanske fått upp öronen hittills för plattan.

D.A.F. – Der Mussolini (Giorgio Moroder & Denis Naidanow)

Ja ja, jag vet, det är en remix på en uråldrig låt men alla sätt som kan få in Der Mussolini i en spellista är bra sätt. Och diskokungen Moroder med partner får till en klart habil remix med modern tyngd som definitivt förtjänar nutida rotation på en evig klassiker.

The Overlords – Sundown (Chris Oblivion, Astro D remix)

Likt ”Der Mussolini” ovan så blir man alltid glad av att ha en anledning att stoppa in ”Sundown” i en spellista. Av många ansedd, och jag tillhör absolut den skaran, som en av de absolut bästa technolåtarna som gjorts, den håller mycket väl trots sina 25+ år på nacken. Årets remix utgör det enda, utöver ett par remastrade maxisinglar, som vi fått höra från Rune och Ian Ion i år. Jag håller tummarna för att de livstecken de börjat göra ifrån sig de senaste åren intensifieras under 2018. Nytt material? Spelningar? Ja tack!

Finiflex – Ta Ta Oo Ha (Origination)

Mitt 90-tal förgylldes till mycket stor del av Finitribe. Kanske framför allt mästerverket Sheigra, vilket blev deras sista platta som trio innan John Vick hoppade av. Nu är Vick och Davie Miller tillbaka i studion tillsammans och efter att ha släppt en handfull remixer och återutsläpp de senaste åren kom i år första helt nya materialet, nu under namnet Finiflex istället. Namnbyte åsido så tycker jag ”Ta Ta Oo Ha” bär angenäma spår av Sheigra, samtidigt som det andas nytändning och en mycket välbehövlig nutidsoptimism.

Tegel – Infinty

Ola Larséns debutskiva under namnet Tegel dök upp som från tomma intet när han hörde av sig undrade om jag kunde tänka mig att ta några promotion-foton på honom i samband med släppet. Det slutade i en lyrisk albumrecension och den håller mycket väl ännu. Otroligt kompetent techno när den är som allra bäst.

Priest – Vaudeville

Priest var en annan av årets glada överraskningar. Det viskas om ett ursprung kring trakten av Linköping och ett visst rockband med spöktema. Desto roligare då att Priest får till ett debutalbum som, om något, blir FÖR mycket 80-tals syntpop för min smak. Men tre-fyra kanonlåtar finns där, bland annat då bidraget till denna lista; ”Vaudeville”.

Zamilska – Closer

Ibland blir man bara så glad. Som när man råkar klicka på ett musiktips i Facebook-flödet och det råkar vara den unga polskan Zamilska. Rå och fräsch och genreöverskridande techno, vad mer kan man begära?

Rakede – Dicker Bass / Dünnes Kabel

Seeed, Deichkind och Rakede. 2017 var året då jag snöade in totalt på tysk hiphop. ”Dicker Bass” svänger bra men annars får jag erkänna att jag inte hunnit lyssna ordentligt på Rakedes senaste platta ännu. Jag har försökt lyssna ifatt på 20 års produktion och minst lika många grupper, men det får bli en diskussion för en annan lista.

 

Datapop – Berlin

Tyskland ja, vi inleder och avslutar årets lista där. ”Berlin” är ett skönt återseende av en stad jag gärna besöker. Jag var inte riktigt lika övertygad av Datapops andra släpp som den fantastiska debuten härom året men det är fortfarande en klass över det mesta.

 

Vän av ordning märker nu att det bara finns 16 låtar i spellistan. Den 17:e platsen reserverar jag för bubblarna som inte riktigt fick, eller hann, med på listan. Jag är inte omedveten om att det kommit album från storheter som Depeche Mode (urtråkigt), Daily Planet (inte hunnit lyssna), Anna Öberg (spännande!), Laibach (en glad överraskning!), Val Solo (inte hunnit lyssna), Moby & The Void Pacific Choir (bra men fastnade inte helt) och Alison Moyet (alltid mäktig!) men de får ni utforska på egen hand.

Fyll gärna på i kommentarsfältet nedan, det enda jag kan vara säker på är väl att jag säkert valt helt fel låtar enligt just din smak?

Färdiga spellistor med låtarna (förutom Page då, som sagt) finns för: Google Play Music och Spotify.