Zero Music Magazine Intervjuer, nyheter, artiklar, reportage och videos
Betyg - 7
7
Polerad sophistipop där latinrytmer och jazzig saxofon möter Yamaha DX7 och Mini Moog.
Sophistipop-projektet Matt Biancos självbetitlade andra album från 1986 återutges i remastrat och expanderat format.
Matt Bianco (som inte var en person, utan ett gruppnamn som var avsett att låta som en hemlig agent) var på sitt självbetitlade andra album inne i en ganska speciell fas av sin ”sophistipop”, där jazz, blås och latin mötte trummaskiner och syntbasgångar i 80-talsstil. Och helheten givetvis klädd i kritstrecksrandig gangsterswingkostym med svartvita skor, som på fotot i cd-konvolutet.
Matt Reilly och Mark Fisher fick snilleblixten att plocka fram mod-ikonen Georgie Fames hit ”Yeh Yeh” från det då så avlägsna 60-talet och lägga långa solon från tenorsax och trumpet ovanpå en elektronisk rytm. Och självklart blev den en stor hit igen, därför att 80-talet.
”Dancing in the Street” känns som ett utmärkt feelgood-soundtrack till en gatufest som absolut inte ska äga rum i Sverige under vinterhalvåret. På ”Undercover” tjuter Lustans Lakejer-sirenen (jo, faktiskt) vilt och blinkar rött. Lyssna på melodin i inledningen och tänk på ”Begär har förgiftat mitt blod” från Åkersberga. Spåret fortsätter i Lustans-stil, men då tänker jag på LL:s korta jazzperiod med kontrabas på ”Stjärna i rännsten” och singelbaksidan ”Redhead Relaxation”. Men tillbaka till Matt Bianco. ”Smooth” närmar sig robotfunk i stil med Herbie Hancocks ”Rock It”, fast fortfarande på ganska behörigt avstånd.
Ett helgjutet album, men i nästan onödigt expanderat format. De 21 bonusspåren (mixar, alternativa versioner, liveinspelningar) gör den här utgåvan föredömligt fyllig, men riktar sig nog till större Matt Bianco-nördar än undertecknad.
