Idlewar – Rite

Bluesbaserade hårdrockstrion Idlewar från Kalifornien har bytt skivbolag och Rite är bandets andra fullängdare. Om man tänker sig resultatet av en frontalkrock mellan något mediokert, halvkänt band från tidigt 70-tal och något dito inom den passerade grunge-vågen, kan det ge en ungefärlig bild av hur Idlewar låter.

Jag är inte helt överväldig av Idlewars tunga musik alltså, trots att de inte är värdelösa. Mitt negativa omdöme baseras på några få faktorer: 1) bandet saknar alltför ofta det groove och sväng jag vill ha när det gäller sådan här rock, och istället känns det alltför ofta som att trion mest står och stampar. 2) Låtarna håller sällan sådan kvalitet att refränger, riff och hooks stannar i medvetandet hos mig efter att nästa spår börjar ljuda. 3) Det känns som att man har hört detta stuk alltför många gånger tidigare och det finns andra inom genren som jag hellre lägger tid att lyssna till, när jag kan välja. Inledningsvis skrev jag dock att Idlewar inte är värdelösa. Bandet och skivan har alltså sina positiva stunder också. En av dessa är själva produktionen, utförd av trummisen Pete Pagonis. Rite låter tung och fet, soundet är bastant och mycket tilltalande. En annan fördel är sångaren och basisten James Blakes vokala konster. Hans röst hör inte hemma bland de mest originella av hårdrocksvärldens sångare, men han sjunger med inlevelse, har omfång och förmåga att uttrycka variation, så Blakes mikrofonövningar är absolut en av bandets större tillgångar. Faktum är att jag tror att Idlewar kan komma att växa rätt stadigt framöver, men det kräver bättre och mer minnesvärda låtar, mer sväng och energi, samt mer vågade och spännande musikaliska vägar att vandra. Rite får ses som inledningen till vad som (förhoppningsvis) komma skall.