Georgie Fame – The Two Faces of Fame: The Complete 1967 Recordings

Georgie Fame, eller Clive Powell som hans födelsenamn är, har hängt med en stund nu. Sin musikaliska bana började han redan när England på femtiotalet började upptäcka den ypperliga musik som skapades på andra sidan Atlanten. Den jazz och blues som spelats in i USA tog de engelska artisterna till sig och började genast fila på hur de skulle kunna omsätta det välljudande musik under eget namn.

Fame var inget undantag. Han började spela och fick som ung spela med både brittiska och utländska artister, däribland Rory Blackwell. Han fick även möjlighet att dela turné med Eddie Cochran, en turné som skulle visa sig vara förödande för rock ’n’ roll-mannen Cochran som tragiskt avled i en bilkrasch under turnén.

Detta skedde år 1960 och Fames karriär skulle precis börja ta fart. 1961 fick han även ett kompband och tillsammans kallades de: ”Georgie Fame and the Blue Flames”. Ett gäng som snart skulle visa sig framgångsrika, både i England och utanför öns gränser. Med låtar som ”Yeh Yeh” och ”Get Away” tågade de in på Billboard-listorna borta i staterna.

Nog om Fames tidiga karriär. Fame kom nämligen att lämna Blue Flames och satsa fullt ut som soloartist. 1967 kom albumet ”Two Faces of Fame”. En platta som bestod av delvis av studiolåtar och även live-inspelningar. I förhållande till Fames tidigare inspelningar lutar detta album kraftigare åt jazz, med omfattande blåssektioner och bredare ljudbild.

Det engelska skivbolaget Cherry Red tycker att denna del av Fames karriär har blivit kraftigt underrepresenterad när det kommer till samlingar av hans verk och bestämde sig för att återutge inte bara albumet i sin helhet utan allt som mannen spelade in året 1967. Bland annat återfinns hitlåten ”The Ballad of Bonnie and Clyde”, både i originalversion och på italienska (en förhållandevis tveksam inspelning). Med finns även Eddie Floyd-klassikern ”Knock on Wood”. En myssoulig version av riktig Memphis-rökare. Som soulpuritan ställer jag mig något tveksam, att slå Eddie Floyd backad av Booker T. & the M.G.’s är en omöjlighet, men det är ett tappert försök som ändå får godkänt.

Det fina med denna återutgivning är, förutom att ett väldigt trevligt 60-talsalbum får sig en uppfräschning och välkomnas in i 2000-talet, att både stereo och mono-mixarna finns med. Precis på samma vis som den släpptes år 1967. Ofta föredrar jag mono, mestadels för att allt ljud mullrar ut likadant i både vänster och höger kanal, vilket medför ett jäkla tryck och plonkande gitarrer som vandrar mellan högtalarna slipper komma in och göra en snurrig. Men Fames jazziga sound gör sig även trevligt i stereo, sittandes framför stereon med slutna ögon kan tidvis medföra att det känns som Fame står i rummet framför ett storband och tragglar fram: ”Bonnie and Clyde/Siam certi e lo diciamo/Son nati da bambini/Con il mitra in mano”.