Principe Valiente – Oceans

Oceans är ytterligare ett lyckat albumsläpp från Principe Valientes fyra medlemmar: Fernando Honorato, Jimmy Ottosson, Rebecka Johansson och Joakim Janthe. Men frågan kvarstår: är Oceans lika bra som bandets förra album, eller t.o.m. bättre?

När Principe Valiente inleder nya skivan med ”Wildest flowers” kommer jag snabbt att tänka på U2 och hur bra de var en gång i tiden. Inte för att svenskarna låter som U2 i någon större utsträckning, men det finns någonting, som en aning, en skugga i det de gör, där tidiga U2:s ande svävar omkring. Även Robert Smith från The Cure och Wayne Hussey från The Mission står någonstans där i skuggorna intill scenen och ler gillande. Principe Valiente lirar mörk musik, men vacker mörk musik. Den är inte hård och grov, inte fläskigt rockig eller deppigt suicidal, utan skimrande och skör, romantisk och sökande. Som gothrock förenad med dream pop i glansiga latexkläder och svart ögonskugga. Låtarna bandet gör på Oceans dansar fram på svävande melodier och Fernando Honorato sjunger utmärkt. Hans röst – och bandets musik – fångar mig, drar in mig i mörkret, som en kyrka drar in troende gamla tanter till högmässan på söndagen. Jag tycker väldigt mycket om Choirs Blessed Youth som kom 2014, men frågan är om inte Oceans är ännu bättre? Jag är osäker. Kommer den nuvarande 7:an förvandlas till en 8:a efter ett tag? Tiden får utvisa saken. Dessutom spelar det inte så stor roll. Man äger ju bägge plattorna! En sak är dock säker: Oceans kommer att hamna i cd-spelaren ofta i höst, då den här musiken passar som allra bäst, när regnet smattrar mot rutorna i oktober och vindarna blåser de sista döende löven av träd och buskar.