Cajsa Siik – Domino

Cajsa Siik har i och med Domino kommit till en plats där hon känns helt hemma, och här bjuder sångerskan och multiinstrumentalisten på en närmast sakral skönhet. Samt några rytmiska singelspår i ett snabbare tempo.

Fem år har passerat sedan jag hörde Cajsa Siik på skiva senast. Då hade hon debuterat med Plastic House som var okay och absolut tydde på talang, men jag var inte jätteimponerad av helheten. Sedan dess har två plattor och ett gäng singlar släppts, som undgått mig, men tiden tycks absolut ha gjort Umeå-dottern Siiks musikaliska resa gott. Domino består av åtta låtar och en sammanlagd speltid på straxt under halvtimmen. Rolf Klinths och Cajsa Siiks produktion låter väldigt ren och bra, Siiks röst och sångkonst är vacker, låtarna är trevliga och lugna men inte alltid särskilt direkta. Hon har skrivit samtliga själv, och liksom Klinth lirar Cajsa Siik en imponerande mängd instrument på plattan. Trots detta har musikanter från Phoenix, Tiger Lou och Lars Winnerbäcks band lånats in. Två singlar har släppts från skivan: ”White noise” med sin påtagliga rytm och vemodigt popiga ”Talk to trees”. Om ”Sad celebration” släpps som en tredje singel framöver skulle jag inte bli förvånad. Dessutom förtjänar låten den uppmärksamheten. Efter dessa tre inledande spår övergår skivan i lugnare tongångar och jag finner mig själv associera till fridfullheten man kan känna första vintermorgonen då snön brakat ner hela natten och lagt sig vit som fuktig bomull över trädkronorna, buskarna, marken och bilarna. Det finns en renhet, en skimrande skönhet över såväl sång som musik, och kanske tynar minnet av den bort så småningom, men för stunden är det en vacker upplevelse att lyssna till Domino i sin helhet.