Bronski Beat – The Age Of Reason

Mycket förvånad blev jag då jag i våras nåddes av informationen att Bronski Beat skulle släppa nytt material, särskilt mot bakgrund av att en av de tre originalmedlemmarna, Larry Steinbachek, avled i cancer december 2016. Larry hade då varit med och skrivit nästan samtliga av gruppens egna låtar och också varit fast medlem i den under alla år fram till och med de senaste skivsläppen i mitten på 90-talet.

– Bronski Beat, vilka är det?.. frågar sig 80- och 90-talisterna med rätta.. Vill man svara riktigt kort säger man att det var en synthpopgrupp som slog igenom och hade sin storhetstid under första halvan av 80-talet med hits som ”Smalltown Boy” och ”Hit That Perfect Beat”. Vill man utöka antalet låtar något kan man också nämna singlarna ”Why?” och ”I Feel Love” (som faktiskt kommersiellt sett var en lika stor framgång som ”Smalltown Boy” och ”Hit That Perfect Beat” – alla tre nådde Englands-listans tredje plats). Men Bronski Beat var så mycket mer än så! Gruppen bildades i London 1983 av Steve Bronski, Larry Steinbachek och Jimmy Somerville och var en av de första popgrupperna i världen – om inte den första – i vilken alla medlemmar var öppet homosexuella.  Gruppen var uttalat politisk och man var missnöjd med att samtida hbtq-artister var så lågmälda och försiktiga när det kom till att ta upp hbtq-frågor. Trots den tydliga inriktningen fick flera av gruppens singlar stor genomslagskraft, mycket tack vare att låtarnas texter om utanförskap, hat och mobbning av personer utanför den rådande normen är av universell karaktär och inte exklusivt kopplad till sexuell läggning. Hösten 1984 släpptes debutalbumet The Age Of Consent. Skivan fick stor genomslagskraft och nådde fjärdeplatsen på den engelska albumlistan. The Age Of Consent är och förblir alltjämt en milstolpe i hbtq-rörelsens musikhistoria.

Bronski Beat anno 2017 består av Steve Bronski, Ian Donaldson och Stephen Granville. Steve och Ian skriver och producerar medan Stephen sjunger. Ian var inblandad i bandets tredje album Rainbow Nation, så han får ses som något av en gammal bekanting.. Stephen däremot är helt ny i sammanhanget och blir bandets fjärde (!) ordinarie sångare, undantaget diverse gästvokalister. Tidigare har ju Jimmy Somerville, John-Jon Foster och Jonathan Hellyer stått för de vokala insatserna tillsammans med gästvokalister som Marc Almond, Eartha Kitt och Rose McDowall. I princip har man haft en ny sångare för varje album man har släppt… Naturligtvis en mardröm för varje A&R-representant med uppgift att utveckla bandet över tid. Denna brist på kontinuitet på den utåt sett viktigaste positionen i varje pop- och rockgrupp har bl a medfört att det finns två album med gruppen som aldrig släppts och det är inte utan att man undrar vad dessa avhopp har sin orsak i.. Hur som helst så är Stephen ingen färsking utan han har tidigare körat till bl a Bryan Ferry, Texas och Shakespear’s Sister samt medverkat på en lång rad olika dansmusikproduktioner, bl a med Seamus Haji och Laidback Luke.

The Age Of Reason är en dubbel-CD där disc 1 består av en uppdaterad, nyinspelad version av gruppens banbrytande debutalbum, The Age Of Consent. Disc 2 är en EP bestående av tre nya låtar presenterade i en handfull olika mixar.

De nya låtarna på disc 2 utgörs dels av en cover på Sylvesters gamla discohit ”Stars”. Den skrevs av Patrick Cowley, känd som artist för låtar som ”Menergy” och ”Megatron Man”, men kanske framförallt för den mytomspunna 16 minuter långa remixen av Donna Summers ikoniska discohit ”I Feel Love” – som för övrigt fyller 40 år denna sommar och som alltså Bronski Beat gjorde en framgångsrik cover på som placerades som avslutningsspår på The Age Of Consent. ”Stars” var f.ö. inte någon av Sylvesters största hits utan han är mer känd för låtar som ”Do You Wanna Funk” (även den tillsammans med nämnde Cowley) och så förstås ”You Make Me Feel (Mighty Real)” som ju Jimmy Somerville fick en stor solohit med på 90-talet.  Dels av den helt nya låten ”I’ll Be Gone”, som dock låter lite som ett överblivet spår från Rainbow Nation-plattan och slutligen ”A Flower For Dandara” – en uttalad hyllning till den brasilianska transaktivisten Dandara dos Santos som brutalt mördades (lynchades till döds) och blev en symbol för det eskalerande våldet mot transpersoner världen över. ”A Flower For Dandara” var också första singel att släppas från nya albumet och den släpptes digitalt med 8 olika mixar samtidigt som albumet. Originalversionen är en downbeat-hymn som med sina gospelinspirerade körer och ad-libs av operakaraktär bidrar till den fina stämningen låten igenom.
För omkring fem år sedan ställde sig delar av hbtq-rörelsen frågan om Pride-festivalen fortfarande fyllde någon funktion förutom att vara en årlig social mötesplats med olika fester och uppträdanden. Sedan dess har mycket hänt. Tyvärr… Våldet och trakasserierna mot hbtq-personer har ökat i omvärlden, i flera länder har man infört ny lagstiftning mot hbtq-personer och det finns fortfarande länder där hbtq-personer riskerar dödsstraff. Pride-festivalen som synliggörande och opinionsbildande företeelse behövs mer än någonsin. Denna tragiska utveckling är enligt bandet själva orsaken till att man valt att göra en nyinspelning av The Age Of Consent och då kalla den för just The Age Of Reason. Den cyniske kanske anar mer monetära skäl till nyinspelningen, men man kan oavsett det aldrig ta ifrån Bronski Beat gruppens hbtq-politiska patos.

När det sedan gäller disc 1 och uppdateringen av The Age Of Consent så har man inte spelat in den på nytt rakt av, utan vissa avsteg har gjorts. Originalplattan innehåller 10 låtar medan uppdateringen innehåller 12. Man har slagit ihop låtarna ”No More War” och ”It Ain’t Necessarily So” till en, och sedan helt utelämnat ”I Feel Love”… Anledningen till det senare känner jag inte till, men jag ställer mig tveksam till beslutet givet de kända förutsättningarna; en ikonisk jubilerande låt som var en viktig del av originalalbumet och som jag dessutom tror Stephens röst hade gjort riktigt bra. Istället avslutar man plattan med att lägga till fyra låtar;  tre gamla som inte var med på originalet plus nämnda ”A Flower For Dandara”. De tre gamla låtarna består av ”Run From Love” och ”Hard Rain” – dvs de två låtar från sista releasen med Jimmy på sång (remixminialbumet Hundreds & Thousands som släpptes som någon slags slaggprodukt/svanesång kort efter att Jimmy lämnat gruppen) som inte var med på Age Of Consent, och Close to The Edge; ursprungligen b-sida på tredje singeln ifrån The Age Of Consent, tidigare nämnda ”It Ain’t Necessarily So” (skriven av bröderna Gershwin f.ö.).

– Hur låter det då?

Stephen sjunger bra plattan igenom och det finns egentligen ingen anledning att jämföra hans röst med Jimmy Somervilles dito – som ju är helt unik till sin karaktär – utan Stephens insats får stå på egna ben och de bär. Möjligen kan man invända att Stephens röst är något (s)vag i sin karaktär och på så sätt framstår som lite anonym. En bidragande orsak till det är den rätt klubbiga produktionen där de vokala insatserna mixats avsiktligt något lägre till förmån för dansgrooven.

Produktionen är fräsch utan att vara för rätt i tiden. T.o.m. synthblåset låter bra. Man har generellt undvikit att gå i fällan att använda sig av de för stunden mest hajpade arrangemangen och produktionstekniska finesserna. vilket förhoppningsvis gör att skivan inte känns daterad lika snabbt som föregångaren Rainbow Nation, som låter allt för mycket tysk eurodance för sitt eget bästa. Den klubbigt basiga produktionen går som en röd tråd genom hela plattan och gör att den nya versionen inte spretar lika mycket som originalet. Samtidigt är det heller inte något som sticker ut, och det är också den nya versionens akilleshäl – den saknar originalets charmigt spridda arrangemang och in-your-face-känsla. Jo förresten, en sak sticker ut lite, tyvärr… Den nya versionen av superhiten ”Smalltown Boy” är plattans blekaste uppdatering.

Sammantaget en behaglig, småklubbig och helt okej uppdatering med en hög lägsta nivå men utan några egentliga toppar. Nyinspelningen ger hur som helst nytt liv till ett banbrytande album och förhoppningsvis kan skivan hjälpa till att åter rikta välbehövligt fokus på hbtq-personers situation och förutsättningar världen över.

Och så var det där med Larry… I den booklet som medföljer albumet finns inte något skrivet om Larrys frånfälle: Det enda gången han nämns är då Steve allra sist i sin tack-till-lista kort nämner Jimmy och Larry. Detta sticker lite i ögonen och kunde ha gjorts på ett betydligt snyggare sätt, även om de med åren hade glidit isär.

 

Bästa spår: “Why”, “Junk” och “Close To The Edge”.  Den sistnämnda ger en bra bild över hur det hade kunnat låta om man inte exkluderat ”I Feel Love”.