Nik Kershaw – om sin långa karriär och Sverigebesöket

På åttiotalet var han en storsäljande superstjärna, känd för sina smarta elektropoplåtar och sin spektakulära hockeyfrilla. På senare år har han varit mer av en kultartist med fans i konnässörkretsar. Nu kommer han till Stockholm för att vara headliner på den nya gratisfestivalen Breaking New Waves. Zero har pratat med ingen mindre än Nik Kershaw.

Redan som liten visste Nicholas ”Nik” Kershaw att han ville stå på scen. Att det blev popmusik istället för teater föll sig ganska naturligt, då han kom från en musikalisk familj och var tonåring under sjuttiotalet när den brittiska glamrockscenen stod på sin topp.

Till en början gick det dock relativt långsamt för Ipswich-sonen. Nik harvade runt i ett Deep Purple-coverband och spelade gitarr i ett jazzfusionprojekt utan att uppnå några större framgångar.

När han, i början av åttiotalet, började jobba med den driftige managern Mickey Modern ramlade däremot pusselbitarna på plats. Niks första solosingel ”Wouldn’t It Be Good” gjorde bra ifrån sig på listorna och andrasingeln ”I Won’t Let the Sun Go Down on Me” blev en topp-5-hit i ett flertal länder. Inom loppet av bara ett år gick han från att vara en okänd låtskrivare till att bli en av Englands mest hyllade popstjärnor.
– Jag hade en fruktansvärd tur, menar Nik ödmjukt när Zero ringer upp honom. Plötsligt gick allt min väg och alla mina drömmar blev verklighet. Det var fantastiskt! Men samtidigt väldigt omtumlande och förvirrande. Framgångarna förändrade min tillvaro fullständigt. Från att ha varit helt anonym blev jag plötsligt en ”kändis”. Jag behövde inte längre presentera mig när jag träffade nya människor, utan alla tycktes veta vem jag var. Det var promotionresor över hela världen. Ena veckan Japan och veckan därpå Kanada. Jag fick även spela på Live Aid inför 400 miljoner tv-tittare. Det fanns inget sätt att förbereda sig inför allt det här. Det enda jag kunde göra var att bita ihop och försöka flyta med så bra som möjligt…

Trots de stora omvälvningarna minns Nik åttiotalet med värme. Han beskriver årtiondet som en ansträngande, men samtidigt väldigt spännande och givande tid.
– Jag är oerhört tacksam över framgångarna och allt jag fick uppleva. Om jag kunde åka tillbaka i tiden, hade jag dock försökt att njuta lite mer av allt fantastiskt som hände. Då var det bara jobb, jobb och ännu mer jobb. Jag var konstant stressad hade aldrig tid att stanna upp och ”lukta på rosorna”. Fast jag ångrar inget. Eller jo, kanske ett par frisyrer och outfits. Jag var aldrig speciellt glamorös, utan en helt vanlig kille från Ipswich, så skivbolaget brukade lura på mig sina stylingtips. ”Vad säger du om en gigantisk hockeyfrilla och en lila kråssskjorta, Nik. Det skulle nog kunna funka, eller?”. Naivt nog litade jag på dem. Men med trettio års distans till ”modesynderna” kan man ju lika gärna skratta som gråta åt eländet, haha. Kort sagt var åttiotalet underligt, men det var samtidigt väldigt viktiga år för mig, som formade mig till vem jag är idag.

1985 släppte Nik superhiten ”The Riddle”. En låt som inte bara blev känd för sin förföriska melodi och Alice i Underlandet-influerade video, utan även för sin gåtfulla text med till synes oändliga tolkningsmöjligheter. Rader som ”blessings of Babylon”, ”seasons of gasoline”, ”a blackbird sings on bluebird hill” och inte minst refrängen ”near a tree by a river there’s a hole in the ground, where an old man of Aran goes around and around” satte griller i lyssnarnas huvuden. Handlade det om religiös mysticism, djupsinninga allegorier eller poetisk samhällskritik? Tusentals fans försökte lösa ”gåtan”. Det skrevs akademiska uppsatser om ”The Riddle” och Nik fick kilovis med post från folk som ansåg sig ha förstått låtens dolda mening. Men intressant nog fanns det inget hemligt budskap att upptäcka. Enligt Nik hade ”The Riddle” bara en dadaistisk nonsenstext.
– Min första fullängdare, Human Racing, sålde över all förväntan, så skivbolaget ville att jag skulle få ut ett nytt album så snabbt som möjligt. Jag lyckades skriva ett tiotal, i mitt tycke, rätt starka låtar på bara ett par veckor, men skivbolagsrepresentanten var inte lika övertygad, utan menade ”Yeah, it’s alright, but I can’t hear a single…”. Så jag knåpade ihop ”The Riddle” på en knapp halvtimme. Melodin bara kom till mig och jag improviserade fram en nonsenstext, som jag hade tänkt byta ut när låten skulle spelas in på riktigt. Men när vi gick in i studion några veckor senare märkte jag att mina osammanhängande textfragment faktiskt lät rätt bra ihop. De hade ett skönt flyt och jag bestämde mig för att behålla den spontana känslan. Så låten fick namnet ”The Riddle” för att motivera den obegripliga texten. Att folk skulle försöka lösa ”gåtan” var däremot inget jag räknade med. Förlåt mig, haha.

I den svenska tonårstidningen OKEJ, där Nik ofta figurerade på åttiotalet, brukade han (tillsammans med bland andra Howard Jones, Culture Club och Modern Talking) sorteras in i det synnerligen godtyckliga facket ”synth”. Förvisso skulle ett par av hans största hits kunna beskrivas som ”smart elektronisk pop”, men i Niks digra katalog hittar man även new wave, akustiska ballader, soulinfluerad rock och exkursioner inom både funk och techno.
– Det var kul att jobba med elektroniska ljud och utforska den nya teknologin på åttiotalet. I hjärtat är jag dock främst gitarrist och traditionell låtskrivare, så det kändes lite konstigt när jag uppträdde på Top Of The Pops med bara en synthesizer framför mig. Men jag har breda musikaliska intressen och har influerats av allt från Led Zeppelin och Stevie Wonder till Talk Talk och Scritti Politti. Självklart även av David Bowie. Alladin Sane och Ziggy Stardust var två skivor som verkligen förändrade mitt liv på sjuttiotalet.

Tyvärr fick Nik aldrig riktigt möjlighet att prata med sin stora inspirationskälla, även om det var nära två gånger.
– Jag satt i samma minibuss som David Bowie när vi artister blev skjutsade till Live Aid-galan på Wembley Stadium. Men han satt och pratade med någon annan, jag tror att det var Thomas Dolby, och jag ville inte störa. Något halvår senare korsades dock våra vägar igen, när både Bowie och jag var inbjudna till en tysk tv-gala för att framföra varsin låt. Jag sprang jag på honom i en korridor och hälsade, men tyvärr var vi på väg åt varsitt håll, så det blev inte mycket mer än ett kort ”hej”. Morgonen efter tv-galan frågade min manager: ”Vad gjorde du igår kväll, Nik?”. Jag berättade att jag hade varit ute och tagit ett par öl med killarna i bandet. ”Oh dear, det var synd”, sa managern och skakade på huvudet. ”David Bowie frågade nämligen efter dig. Han undrade om du hade lust att följa med ut och äta kvällsmat…”. Där satt jag, en smula bakfull, och insåg att jag missat en unik möjlighet att umgås med mannen som fick mig att vilja bli musiker en gång i tiden. Efter det träffade jag tyvärr aldrig honom igen. Den här är en historia som fortfarande kan hålla mig vaken på nätterna…

Efter att allt gått som smort under mitten av åttiotalet började det komma grus i det Kershawska maskineriet framåt slutet av årtiondet. Varken Niks tredje album, Radio Musicola, eller hans fjärde, The Works, klättrade speciellt högt på listorna.
– Kanske berodde det på att musikklimatet förändrades när ravescenen började växa fram, kanske tog jag en för lång paus mellan mina fullängdare eller kanske förvirrade jag lyssnarna genom att experimentera med ett mer organiskt sound? Jag vet inte riktigt. I alla fall slutade telefonen att ringa hela tiden och paparazzifotograferna slutade gömma sig i buskarna utanför mitt hus. På många sätt var det skönt, eftersom jag var dödstrött efter ett par väldigt intensiva år. Men samtidigt var det svårt att landa på jorden och hitta tillbaka till ett normalt liv. Jag hade blivit så bortskämd under åren som ”popstjärna” att det kändes konstigt att behöva göra vanliga saker, som att beställa en flygbiljett eller byta strängarna på min gitarr, själv igen. Så det blev några år där jag återupptäckte mig själv och skönheten i en mer anonym tillvaro.

Efter The Works tog Nik en nioårig paus från rampljuset och jobbade istället som låtskrivare åt andra artister, som till exempel Chesney Hawkes, Cliff Richard, Bonnie Tyler, Ronan Keating och Imogen Heap. 1999 gjorde han emellertid comeback som soloartist med den kritikerrosade skivan 15 Minutes.
– Även om det var skönt att befinna sig i bakgrunden och slippa vissa av popbranschens stressmoment, så kändes det lite frustrerande att hela tiden behöva kompromissa och anpassa mig efter sångarnas önskningar. Jag ville ha tillbaka min artistiska frihet, så jag bestämde mig för att tiden var mogen att börja göra egen musik igen.

På 2000-talet har Nik släppt tre album. Det senaste, EI8HT, kom 2012. Häromåret var Nik även med på soundtracket till filmen Eddie The Eagle, som skildrade den engelske backhopparen Michael ”Eddie” Edwards kämpaglöd, när han ställde upp i OS i Calgary 1988 och slutade sist, men vann hela världens sympatier med sin säregna stil och sitt brinnande hjärta.
– ”Eddie” är en fascinerande idrottsman och filmen är en fin hyllning till människor som aldrig ger upp, så det kändes roligt att få vara med på ett hörn. Då historien utspelas på åttiotalet har artister som var i ropet på den tiden, som OMD, Andy Bell, Midge Ure, Marc Almond och jag, bidragit med varsin retroklingande låt. Mitt bidrag, ”The Sky’s The Limit”, skrev jag egentligen för ett av mina barn som behövde uppmuntran, men lustigt nog passade texten även perfekt till ”Eddie”.

De senaste åren har Nik turnerat flitigt. Många spelningar har gjorts tillsammans med åttiotalskollegor som Go West, Kim Wilde, Howard Jones och T’Pau.
– Jag ska erkänna att jag länge var ganska skeptisk till åttiotalsgalor. Som artist vill man ju egentligen hellre framföra nytt material än låtar man skrev för trettio år sedan. Men på senare tid har jag faktiskt börjat uppskatta nostalgitillställningarna. Det är kul att spela inför en stor publik som verkligen kan låtarna och gärna sjunger med. Så jag har rest runt en del i sällskap med andra artister som också hade sina storhetsdagar under åttiotalet. Vi har bjudit på hits, duetter och covers i en salig blandning. Då alla inblandade, inte minst Howard och Kim, är vänner till mig, har det varit ett väldigt trevligt sätt att förena nytta med nöje.

På 2000-talet har Niks kommersiella framgångar varit relativt blygsamma. Hans avtryck på popscenen ska dock inte underskattas. Elton John har beskrivit Nik som ”the best songwriter of a generation” och för några år sedan kom en oväntad hyllning när Placebo gjorde en cover på ”Wouldn’t It Be Good”.
– Jag blev både överraskad och väldigt smickrad när jag hörde Placebos version. Jag tycker att den är fantastisk, då de verkligen lyfter fram melankolin som alla kanske inte uppfattar i originalet. ”Wouldn’t It Be Good” har alltid varit en av mina personliga favoriter att framföra live och Placebos tolkning har faktiskt gjort mig ännu mer positivt inställd till låten!

Alla svenska vänner av Niks eleganta pop kan se fram mot både ”Wouldn’t It Be Good” och andra klassiker lördagen den 1 juli. Då kommer Nik Kershaw nämligen att förgylla den nya gratisfestivalen Breaking New Waves i Stockholm.
– Det ska bli väldigt kul att komma till Stockholm, poängterar Nik. Det är en av Europas vackraste huvudstäder och jag är lyckligt lottad att ha många trogna fans i Sverige. Festivalspelningar av den här typen är alltid intressanta. Alla i publiken är ju inte nödvändigtvis intresserade av min musik, utan många är där bara för att ha en trevlig utekväll och jag blir någon form av ”bakgrundsunderhållning”. Men den utmaningen sporrar mig att göra ett så bra och intressant set som möjligt! Det kommer att bli många gamla hits, men även ett par överraskningar.

Efter Stockholmsspelningen fortsätter Nik att turnera hela sommaren och hösten. Framåt vintern är det sedan dags att gå in i studion och färdigställa en ny fullängdare.
– Jag är min egen ”alldeles för förstående” chef nuförtiden, så skivsläppen tenderar att dra ut på tiden, haha. Men de senaste månaderna har jag haft mycket inspiration och ett nytt album har, sakta men säkert, börjat växa fram. Tanken är att det ska vara klart nästa sommar. Musiken känns roligare än någonsin och jag är väldigt laddad! Jag tror nämligen att jag inte har skrivit min bästa låt än…

Vi växlade även några ord med Andreas Jismark, bandbokare på Breaking New Waves, den nya sommarfestivalen mitt på Skeppsholmen i Stockholm.

Hur kommer det sig att du bokade Nik Kershaw?
– Jag ville ha ett namn som både överraskande och samtidigt kändes självklart. “I Won´t Let the Sun Go Down on Me” blev nyckeln. Det är en stor favorit för mig som var inbiten Trackslyssnare på åttiotalet, men även en låt som tematiskt passade perfekt till Breaking New Waves och ÅF Offshore Race. Det är sommar, det är segling, det är folkfest och det är feelgood-känslor. När jag berättade att jag bokat Nik Kershaw blev många förvånade, men framförallt bubblade folk av lycka. Det kommer att bli grymt! Nik har verkligen hållit klassen, både som låtskrivare och som liveartist. Han gav mig dessutom inspiration inför kommande år. Både Howard Jones och Tom Bailey från Thompson Twins hade också varit roliga att ta till Stockholm…

Följ Nik Kershaw på hans Facebooksida