Daily Planet – Play Rewind Repeat

Daily Planets tredje fullängdsalbum bär den retrodoftande titeln Play Rewind Repeat och bjuder, precis som sig bör, på synnerligen välgjord elektronisk pop. Zero ville självklart veta mer om fenomenet och ställde därför ett par frågor till Johan Baeckström och Jarmo Ollila. Som grädde på moset fick de båda syntetiska gentlemännen även filosofera över Depeche Mode, Samantha Fox och intergalatiska blaskor.

Hej på er, Johan och Jarmo! Tack för att ni tar er tid att svara på våra frågor. Dagens huvudtema är självklart ert nya album, Play Rewind Repeat. Hur kommer det sig att det blev en Daily Planet-skiva den här gången istället för en Mr. Jones Machine-platta eller ett nytt sololabum från Johan Baeckström?
– Vi hade så kul och var så nöjda med resultatet när vi släppte vår förra Daily Planet-skiva, Two, att det kändes helt rätt att börja jobba på den här plattan så fort jag var klar med mitt första soloalbum, berättar Johan Baeckström.
– Från mitt perspektiv så skiljer sig Daily Planet och Mr. Jones Machine åt i hur låtarna skrivs, fortsätter Jarmo Ollila. Till Mr. Jones Machine komponerar jag låtskisser på en synt, medan jag uteslutande använder akustisk gitarr när jag skriver till Daily Planet. Den största skillnaden är dock hur Johan eller Jouni angriper mina låtidéer. Med andra ord brukar det redan från början vara självklart under vilket namn materialet ska släppas.

Man skulle kunna beskriva Play Rewind Repeat som ”melodiös elektronisk pop i dess mest renodlade form”. Vilka inspirationskällor har ni haft och vilka för- respektive nackdelar ser ni med en så kompromisslös ljudbild?
– Det är en ganska bra beskrivning, menar Johan. Vi inspireras mycket av den musik vi växte upp med under åttiotalet. Alltså popmusik med vansinnigt spännande ljud från det där coola instrumentet som kallades ”synthesizer”. Vi har, för att nämna några stora favoriter, lyssnat mycket på White Door, Yazoo, Depeche Mode, Alphaville, Rational Youth och Howard Jones. Fördelen med kompromisslösheten är tillfredsställelsen i att ha gjort en skiva med ett sound som verkligen tilltalar oss själva. Nackdelen är att det blir svårare att nå ut till en bred publik, vilket i hög utträckning beror på att de kommersiella musikkanalerna har tråkiga skygglappar.

Är albumet helt och hållet gjort på ”hederliga analoga maskiner” från svunna årtionden eller har det även smugit sig in modernare och mer digitala ljud?
– Nästan alla ljud härstammar från analoga syntar, det stämmer, bekräftar Johan. Det finns ett fåtal undantag, men de kan jag nog räkna upp på ena handens fingrar…

Play Rewind Repeat innerhåller ett flertal starka poplåtar. Har ni några personliga favoriter, som ni är speciellt nöjda med?
– Det är jättesvårt att svara på, funderar Johan. Alla låtarna ligger oss nära om hjärtat, även om det kan vara lite olika orsaker till varför. Men visst känns det väldigt stort att ha med Mac Austin på en låt, så ”Heaven Opened” är en personlig favorit av rent emotionella skäl.
– ”Heaven Opened” är helt klart även ett av mina favoritspår på skivan, nickar Jarmo. Det är magiskt att sångaren i ett av våra favoritband deltar på albumet!

Kan ni berätta lite mer om Mac Austin och hur samarbetet kom till?
– Mac var sångare i det mycket underskattade engelska new romantic-bandet White Door, som har inspirerat både Jarmo och mig väldigt mycket, förklarar Johan. Det hela började med att jag spelade in ett par White Door-covers, ”School Days” och ”Jerusalem”, som bonusspår på mina solosinglar. För att få ett ”ok” från upphovsmannen så letade jag upp Mac genom lite detektivarbete. Han gillade vad han hörde och gav tummen upp. Vi höll sedan kontakten och han fick lyssna på vårt tidigare material med Daily Planet, vilket han tyckte var fantastiskt bra. Så vi började snacka om att göra något tillsammans och på den vägen är det…

Play Rewind Repeat är en bitterljuv historia. Är ni melankoliska herrar eller handlade det snarare om att så originaltroget som möjligt återskapa ”nyromantiska stämningar” från det dekadenta åttiotalet?
– Nja, man skriver från hjärtat och det blir som det blir, menar Jarmo. Mollackord, melankoliska melodier och reflekterande fraser är något som kommer naturligt för oss, snarare än glada låtar i dur.

Albumet ges ut på Progress Productions. Vilka fördelar ser ni med att jobba med detta lilla men passionerade Göteborgsbolag?
– Vi har total konstnärlig frihet, vilket är väldigt viktigt för oss, poängterar Jarmo.

Tror ni att Play Rewind Repeat kommer att bli en nytändning för Daily Planet? Kommer det att bli tätare mellan skivsläppen framöver?
– Jag tror att vi fick vår nytändning redan med förra plattan, svarar Johan. Det tog 18 år mellan vår första och andra skiva, men bara tre år mellan den andra och tredje, så man får väl säga att det var en hyfsad uppryckning i sig, haha. Nu när vi känner oss så nöjda med den tredje, så är jag övertygad om att vi kommer att jobba på ännu mer med Daily Planet.

Vad händer då den närmaste framtiden? Är det många konserter inbokade i sommar?
– Nej, tyvärr finns det inga inplanerade gig än, men vi hoppas självklart på att få komma ut och möta publiken snart igen, berättar Johan. I övrigt finns det mycket att sätta tänderna i. Med tanke på hur lyckat samarbetet med Mac Austin blev, så vore det ju lite dumt att inte göra något mer i samma riktning…

Daily Planet ställda mot väggen: fem ovanliga frågor till de syntetiska gentlemännen 

Låt oss börja med frågan som diskuterats ivrigt av hela Sverige… eller nåja, ett par hundra entusiaster den senaste månaden. Vilken upplaga av Depeche Mode är egentligen ”bäst”? Depeche med Vince, Depeche med Alan eller dagens upplaga av Basildonbandet?
– Jag måste säga ”Depeche med Vince”, även om jag älskar mycket av det Alan gjorde med bandet också, filosoferar Johan. Dagens upplaga av Depeche är däremot inte riktigt på min planhalva, tyvärr. Knappt ens på samma plan…
– Sparka samtliga medlemmar i dagens upplaga av Depeche Mode och ta in Vince och Alan istället, föreslår Jarmo. Vilken kombo! Båda kan ju faktiskt sjunga ganska hyfsat.

Vince Clarke hör av sig till er och frågar om han får vara med på er nästa platta. Det enda kruxet är att han insisterar på att spela gitarr. Får han vara med ”bara för att det är Vince” eller är er elektroniska purism en dogm som inte kan överges?
– Jag fick tag på ”stems” till Erasures gamla hit ”A Little Respect” för ett tag sedan och ett av spåren var just Vinces akustiska gitarr, avslöjar Johan. Där framgick att han faktiskt lirar gitarr ganska kasst. Så nä, vi kanske borde kolla med Andy istället? Eller i värsta fall får vi väl ”göra en Milli Vanilli”. Någon skicklig gitarrist spelar på plattan, men Vince får vara med i videon, haha.
– Gitarr vet jag inte, men Vince kan få sjunga och spela synt om han vill, bara jag fortfarande också får vara med på ett hörn, erbjuder Jarmo generöst.

Nu till ett hypotetiskt scenario man kanske inte brukar fundera över dagligen. Det är sommar, tjugofem grader varmt ute och två brittiska musiker med snarlika efternamn besöker Sverige. Vad väljer ni: en Solstollarna-dag på stranden tillsammans med Samantha Fox eller en dag i studion tillsammans med John Foxx?
– Jag hade lätt tagit Samantha och Solstollarna, i alla fall om man fick träffa Ola Ström och Per Dunsö på köpet, svarar Johan. Men mest för att få ett snack med skaparna av tv-programmet och fråga hur i helsike de lyckades pitcha den galna idén till Sveriges Television.
– Hade du rökt på när du funderade ut den frågan, herr journalist, undrar Jarmo. Jag skulle i och för sig inte tacka ”nej” till en dag i studion med John Foxx…

Är den Roland JX-8P-framställda syntfanfaren på Europes ”The Final Countdown” ett bevis på den elektroniska musikens genomslagskraft eller är den snarare ett bevis på åttiotalets gräslighet? Med andra ord: är den grymt catchy eller jäkligt irriterande?
– Oj, det är en svår fråga, erkänner en förbryllad Johan. Det går ju nästan inte att ha en åsikt om den där låten. Den ”bara är”, liksom. Om man är mycket generös kan man kalla den ”en klassiker” och till och med ”en del av vårt kulturarv”, men samtidigt kan den vara hyfsat irriterande, ska erkännas. Dock vill jag inte sticka under stol med att Joey Tempest har skrivit ett gäng ruskigt välsnidade poplåtar, om än inpackade i ett slickt pudelrockfodral.

Till sist: om Clark Kent och Louis Lane skulle intervjua er för sin intergalaktiska tidning, Daily Planet, vilken fråga borde de då absolut ställa?
– De borde fråga om det är okej att de fortsätter använda namnet på blaskan, eller om de måste byta det för vår skull, tycker Johan.
– Jag skulle vara helt nöjd med den korta och koncisa frågan”kaffe?”, avslutar en leende Jarmo.

Följ Daily Planets elektroniska äventyr på deras Facebooksida och beställ den nya skivan via Progress Productions.