Lusine – Sensorimotor

Lusine, eller Jeff McIlwain som amerikanen egentligen heter, har producerat sin elektroniska musik i cirka 15 års tid. Vid sidan av soloplattorna har han även skapat mycket filmmusik och för den som gillar sin “syntpop” modern och experimentell kan Sensorimotor vara ett hett tips.

Det knastrar och det klipps och det upprepas och det sjungs och det avbryts och det pulserar och man vet aldrig riktigt vad som ska hända härnäst. Lusine, född i Texas, utbildad inom elektronisk musik och ljuddesign på CalArts i Los Angeles dit han flyttade under slutet av 90-talet, gör egentligen ingen svårlyssnad musik på Sensorimotor. Låtarna är mestadels rytmiska, har en repetitiv puls i någon form, och innan han börjar klippa och klistra i dem är säkert flera spår tämligen normala popsånger. I alla fall är det intrycket jag får när jag hör saker som “Just a cloud“ och “Won´t forget” med Vilja Larjosto på sång. Sedan finns här sådant som sträcker sig långt utanför de normativa popformlernas lättsinniga värld också. Exempelvis brusiga “Tropopause” och inledande “Canopy“. Men det mesta på Sensorimotor går t.o.m. att dansa till, om man så önskar. Lusine gör inte bara inspelad musik. Han har uppträtt live även utanför USA i länder som Australien, Tyskland, England och Japan. Låten “Ticking hands” skrev han tillsammans med hustrun Sarah som en sorts tröst för att överbrygga ensamheten de båda kände då Lusine är ute på turné. Det är dessutom hon som sjunger den på skivan. Hur bra är detta då? Jo, då, det är bra, men ibland kanske mer intressant än bra, och i längden får jag erkänna att jag tröttnar lite. Sensorimotor hade vunnit på en kortare speltid än sina 53 minuter, speciellt då en del spår känns som utfyllnad.