Nick Cave & The Bad Seeds – One More Time With Feeling

Zeros Mathilda Åhs ser om Nick Cave-filmen One More Time With Feeling inför DVD-utgåvan, ett halvår efter biopremiären.

Ungefär ett halvår senare sitter jag här igen. Kollar på samma dokumentär om samma musiker.

Nick Cave.

One more time with feeling.

Kanske ser jag den nu på ett annat sätt, kanske inte. Det är svårt att säga. Det är samma känsla som infinner sig i kroppen, dock. Som ett obehagligt men välkomnat sus i bakhuvudet. Kanske har jag sett fler saker den här gången än förra? Lagt märke till mer banala effekter eller andra saker i själva produktionen. Jo, jag reagerade den här gången på vilken stark känsla den för det mesta svartvita bilden ger. För mig förmedlar svartvitt en känsla av ångest. Sorg. Ensamhet. Kanske även tomhet. Antagligen var det också det skaparna ville få oss att känna? Cave har förlorat ett barn men arbetet går vidare. För att han måste? För att orka? Varför?

Jag tror att det är ett sätt för honom att orka med. Många verk kommer sig ur sorg. Det är en trigger för många konstnärer, dansare eller i det här fallet artister. När något smärtsamt händer är det lättaste sättet att hantera det på, att fysiskt uttrycka det. Det kan vara en författare som sätter sig och skriver ner det, det kan vara en dansare som dansar ut allt det onda ur kroppen och det kan vara en musiker som skriver och komponerar en låt, en simpel text eller ett helt konstverk. Så som One More Time With Feeling.

Jag skrev i den första recensionen att människor attraheras av smärta och sorg. Det är, precis som jag skrev då, sedan gammalt. På samma sätt som en utomstående attraheras av att närma sig det där onda som konstnären målat upp framför oss, så har skaparen ett behov av att göra det. Inte för att bli sedd, utan för att själv få utlopp för allt det som känns. Och det är det Cave har gjort. Han har tagit det ondaste av allt det onda och skapat något fantastiskt vackert av det.

I den förra artikeln skrev jag, och jag citerar:

”Kanske har Cave anammat detta, kanske inte. Kanske låter han bara orden flöda när han sätter sig framför pianot. Spottar ut alla sina känslor över tangenterna. Egentligen spelar det ingen roll, det är ett vinnande koncept.”

Så är det, visserligen. Ett vinnande koncept. Men Cave har inte gjort det för att nå framgång. I alla fall har jag väldigt svårt att tro det. Han har gjort det för att han, som alla andra, måste få utlopp för det han känner. Och för att få det, tog han till det verktyg han hanterar allra bäst. Musiken.

Jag gav den här dokumentären och skivan en tiopoängare förra gången. Det står jag fast vid. Han har gjort det riktigt bra, och jag är lika berörd efter att ha sett dokumentären den här gången, om inte ännu mer. Det här är en skiva som bör spelas vid ett uppbrott, en förlust, en kärlekssaga. Var bara beredd på att k ä n n a.