Blossoms live på Debaser

I helgen var brittiska Blossoms tillbaka i Stockholm. Ernst Adamsson Borg återknöt bekantskapen.

2016 bjöd på en fantastisk samling albumsläpp. Bland mina personliga favoriter återfinns primärt musik gjord i södra USA som för sinnena till dammiga landsvägar och billig bourbon. Men det finns ett par undantag och ett av dessa undantag är bandet Blossoms. Bandet albumdebuterade i augusti förra året med en platta som till skillnad från mina amerikanska favoriter inte för mina sinnen till varken dammig landsväg eller bourbon. Snarare till dansgolv, kanske lite tonårskärlek och en sjuhelsikes massa billig öl. Inte helt dumt det heller. Jag både träffade och såg gänget på Kägelbanan förra året och njöt då för fulla muggar. I helgen var de tillbaka på ny scen (Debaser) och jag hade självfallet ringat in datumet med en stor röd marker, det var ett måste.

För nån vecka sedan brakade Blossoms upp en video när de spelade en mashup av 50 Cents ”In Da Club” och George Michaels ”Careless Whisper” live. Det var också just till tonerna av ”In Da Club” som Blossoms stegade in på scenen, kaxigt.

Men ”In Da Club” stannade upp så fort medlemmarna fått på sig sina instrument och giget kunde fortgå precis som jag förväntade mig. Plattan spelas av ganska rätt upp och ner, vilket görs med bravur.

Det märks att Blossoms, trots att de är någorlunda nya i svängen, har en hel del erfarenhet. När jag snackade med sångaren Tom Ogden i höstas berättade han att de redan från start började turnera något otroligt. De spelade på pubar och klubbar runt omkring i England och på så sätt byggde de inte bara upp en ordentlig fanskara utan även en enorm portion erfarenhet, något som märks på scen. De är samspelta och Ogdens röst gifter sig ordentligt väl med den musik de övriga bandmedlemmarna bidrar med. Min personliga favorit ”Blown Rose” står sig återigen som bästa spår.

Publiken dansar, sjunger med och i ett par fall ser jag även ett par ungdomar som, med glittrande ögon, tittar upp på de unga britterna i bell-bottoms som står ovanför dem. Härligt om något. Det tycks vara som så att engelsk pop alltid går hem i stugorna.

Ska jag uttrycka någon kritik är det väl att gitarristen, Josh Dewhurst, möjligen skulle kunna aktivera sig något på scen. Men han kanske jobbar hårt på att bygga upp en sån där svårtillgänglig aura som rockstjärnor tydligen ska ha ibland. Men det spelar inte så stor roll, för jag stod alldeles nedanför basisten Charlie Salt som strängat sin Rickenbacker med svarta nylonsträngar, riktigt retro och riktigt bra sound.

Bra jobbat av Blossoms, nu återstår bara att hålla tummarna att de tar en paus från turnerandet och spelar in lite nytt material. Kanske en ny mashup? Jag tänker Rick Astley och Gang Starr, skulle bli en hit.