Johanna Lillvik – Johanna Lillvik

Johanna Lillvik är en för mig ny och mycket spännande bekantskap. Hennes självbetitlade debut-ep innehåller fem låtar, samtliga skrivna av sångerskan och pianisten själv. Den här ep:n ger mig samma bastanta kickar som när jag först hörde Frida Hyvönen, Laleh eller Jenny Wilson.

 Ibland dyker det upp en artist man aldrig har hört förut som har det där lilla extra och udda, det som gör att hon står ut från mängden, hon som är orsak till att man lyssnar igenom tusentals nya plattor per år. Johanna Lillvik är en sådan egensinnig artist. Åtminstone på sin nyutkomna debut-ep. Hennes musik är extremt svår att kategorisera eftersom hon är modig nog att kasta sig mellan allsköns intryck, känslolägen och lekfulla idéer, ungefär som vissa band/artister gjorde på 70-talet. Samtidigt låter inte Lillvik omodern eller retro heller. Det är som om hon står med det ena, orädda benet i dåtidens mångfald, samtidigt som det andra är extremt modernt och öppet för allsköns galna infall. Låter det experimentellt? På ett vis är det det, men inte på ett annat. Varenda grej här känns nämligen genomtänkt, vägt på guldvåg, inte använd i onödan, och trots att Lillvik gång efter annan överraskar i sina låtar så lyckas hon få dem att växa, agera och förändras lika naturligt som växter växer i djungeln. Det här är alltså ingen progrock, ingen jazzrockfusion eller märklig avantgarde. Nej, det är lysande och spännande populärmusik, öppen för överraskande, roliga, oväntade infall och inte alls någon svårlyssnad skiva. Här finns verser, refränger, melodier, rytmer, Lillviks sångröst och ett gäng duktiga musikanter som är med på noterna. Det skulle förvåna mig mycket om Johanna Lillvik inte är omtalad överallt snart. Resten av världen är säkert lika redo för henne som jag är. Nu ser jag fram mot en fullängdare med bibehållen kvalitet. Då blir det fest.