Matt Boroff ger vacker rock med genial eftertanke

Frontmannen Matt Boroff har skapat ett annorlunda rocksound med sitt självtitulerade band. Resan dit började i New Jersey, USA. Under 90-talet medverkade han i band som främst spelade i och runt New York. Efter att ha träffat sin österrikisk fru flyttar de till Österrike år 2000. Han träffar där trummisen Little Konzett och de bildar tillsammans grunden för det som senare kom att kallas för Matt Boroff & The Mirrors. Gruppen utökas sedan med Rolf Kersting. Mellan 2003 och 2009 släpper de tre fullängdsalbum och turnerar.

År 2010 beslutar Matt sig för att göra ett uppehåll med bandet och släpper två soloalbum och en EP,  2011 och 2015. Inspelningen av plattan “Grand Delusion” sker sedan med producenten Alain Johannes (PJ Harvey, QOTSA, Them Crooked Vultures). Matt spelar inte i något särskilt band vid denna tidpunkt. Producenten Alain fungerade som studiomusiker, Jack Irons (Pearl Jam, RHCP) backar med trummor och Mark Lanegan lägger till körer. När det sedan blir dax för turné för “Grand Delusion” bestämmer sig Matt för att återförena the Mirrors och utökar med en ny medlem. Gruppen har nu blivit komplett i form av Matt Boroff på sång och gitarr, Rolf Kersting på bas, Little Konzett på trummor, Medina Rekic på gitarr och sång och slutligen Marion Boroff på slagverk och sång. Denna uppsättning av medlemmar gäller än idag.

Matt Boroff inspireras till att skriva musik från de tankar som han har svårt att bearbeta. Skrivandet är renande och en form av självadministrerad terapi.

Matt beskriver vad han kallar för “skuggan” som ett deltema i flera utav texterna på “Grand Delusion”. De saker som folk stör sig mest på hos andra och i världen är i själva verket delar hos dem själva och det har folk svårt för att acceptera. Om den inre förnekelsen redan är stark inom individen, desto starkare blir reaktionen när den stöter på samma aspekt i omvärlden, menar Matt.

Ett annat deltema på plattan är bearbetning av allt det hat som cirkulerar omkring oss. Ur låtprocessen uppstår ett budskap. Det är att vi måste understryka vad vi älskar hos varandra snarare än vad vi hatar, annars kan vi räkna med en total förstörelse och död.

Gruppens musik sänder ut ett känsloladdat mörker med eftertanke. Om man fantisterar lite kan man nästan höra Nick Cave köra i bakgrunden, som en del av uttrycket. Matt Boroff har lyckats hitta det lilla extra i sitt sätt att skriva musik. Det här är rock med ett eftertanke och reflektion. Det här är rock som får en att lyssna och fundera på vad som händer i livet. Det vilar något vackert i svårmodet. Bandet har med finess lyckats sätta ord till musik på ett unikt sätt och med geniala reflektioner. Det här är intressant rock som berör till god eftertanke.

Videon till singeln från Matt Boroff s låt “Thirst” fångar historien om en man i hans kamp för att överleva i det iskalla vildmarken, som sårad och ensam. I mannens reflektioner i låten för man följa hans kamp mot vad för “törst” han försöker släcka. Är hans sår självförvållade eller är de resultatet av en inre kamp? Kärlek, smärta, ånger och förlust har lett honom ut på ett sökande efter försoning med sig själv eller mot undergång. Är kärleken ett gift för honom eller hans medicin…eller båda? En annan poäng i videon är att i den hårda vildmarken måste man ha ett stort skägg eller något att skydda ansiktet med…

Missa inte att lyssna på rockbandets kanonlåt här: