Zero Music Magazine Intervjuer, nyheter, artiklar, reportage och videos
Lustans Lakejer med Tom Wolgers och Christer Hellman framförde 35-årsjubilerande albumet Uppdrag i Genève på Nalen och Zeros Ernst Adamsson Borg var där.
Nu, år 2016, är det 35 år sedan ett av de mest respekterade svenska popalbumen kom. Skivan heter Uppdrag i Genève och bandet Lustans Lakejer. Det säger väl sig självt att firande är på sin plats. Ett anrikt album kräver en anrik scen, därför passade Nalen i Stockholm väl in i för firandet av Uppdrag i Genève.
Man kan nästan ta på känslan av nostalgi på Nalen denna kväll. De flesta av besökarna har en högst personlig relation till bandet Lustans Lakejer, och det märks. Publiken jublar, busvisslar och är, föga förvånande, bra mycket mer elegant klädda än på de spelningar jag vanligtvis drar mig ut på. Tyvärr kan jag inte dela känslan av nostalgi, albumet är drygt tio år äldre än vad jag själv är. Men med tanke på att de flesta av mina favoritalbum har 50 år på nacken spelar det inte så stor roll, jag kan uppskatta det ändå. Även om jag i vissa fall avundas den känsla som måste infunnit sig när besökarna gick till den lokala skivbutiken 1981 och köpte ett inplastat exemplar av Uppdrag i Genève. Själv plockade jag det för en tia i en skivback någonstans, inte lika glamoröst.
Nog om skivbackar och nostalgi, det var musik också. Trots att Lustans Lakejer har en hel del rutin när det kommer till livespelningar tycks en viss nervositet infinna sig hos delar av bandet. Men det släpper och efter ett par låtar är det fullt 80-talsös med en karismatisk Johan Kinde iklädd vit smoking och svart fluga (kanske satsar på en favorit i repris, Sveriges bäst klädda band 2016) bakom mikrofonen.
Det som händer är precis vad som väntats, albumet från 1981 spelas rakt upp och ner. Något fel går inte riktigt att hitta. Det låter ungefär som det väntas låta av ett band vars medlemmar kommit upp en bit i åldern. Inte helt 110% hela tiden men tillräckligt för att tillfredsställa örat. För mig räckte det egentligen med att det spelades på en Rickenbacker-bas. Vem älskar inte soundet av en sån? Även funkriffet i ”Unga moderna” är något som drar igång mina fötter i ett någorlunda synkat taktstampande. Sammantaget får det nog ändå beskrivas som en bra torsdag på jazzens gamla högborg.
