Hem / Artiklar / Lustans Lakejer – Någon slags dröm
Lustans Lakejer

Lustans Lakejer – Någon slags dröm

Om hur småstadsdrömmar förverkligas och vad som följer på nattens slut. Inför Lustans Lakejers framförande av klassiska Uppdrag i Genève på Nalen den 17 november gjorde Zeros Zac Fors en djuplodande intervju med Johan Kinde.

When you’re growing up in a small town
you know you’ll grow down in a small town
there is only one good use for a small town
You hate it and you’ll know you have to leave

Att växa upp i en småstad och inte passa in har varit populärkulturellt bränsle så länge popkulturen har funnits. Bortom stadsgränsen ska det finnas något större och vackrare, något som är gjort bara för dig och inte för dom. The rain falls hard on a humdrum town, this town has dragged you down. Oh this town it kills you when you’re young. 

När Johan Kinde föddes hade Åkersberga knappt 6000 invånare. En småstad sammankopplad med storstaden via ett pendeltåg. För en utomstående är det säkert ett fjuttigt avstånd, men för en ung människa kan det vara som att resa till månen. Att vilja flytta men inte kunna är å andra sidan en utmärkt förutsättning för att drömma och i slutet av sjuttiotalet var drömmarna starka hos unga i Åkersberga.

Punken hade kommit, band bildades, spelningar ordnades och en annan värld blev möjlig. Men drömmar är farliga saker, för så snart du har kommit på hur de fungerar är det inte säkert att de går att stoppa. Och något som många vid den här tiden ville se stoppat var drömmar om det vackra livet. Att ha lust för glamour var helt enkelt inte särskilt populärt. Punken må ha uppstått som en motkraft till proggen, men att omfamna lättja, dekadens och italienska kostymer, nä, riktigt så långt sträckte den sig inte.

Och resten är, som det brukar heta, historia. Johan Kinde anslöt sig till Lustans Lakejer och skapade ramaskri i det sena sjuttiotalets Sverige. Uttalanden om att kläderna var viktigare än musiken fick rockmän av alla åldrar att sätta boogieriffet i vrångstrupen. För att inte tala om texterna. Att klädda som unga dandys besjunga champagne och elegans var, hur ska vi säga det, kontroversiellt.

– Jag vet inte riktigt hur medvetet det där egentligen var. Från början var vi ett punkband, sedan blev vi ett poppigare punkband och därefter skrev Peter Bergstrandh och jag ”Diamanter”. Då valde vi bort alla gamla låtar och skrev fler i samma stil som den. I och med det fick vi också en egen värld. Den världen gjorde att vi skiljde oss från sjuttitalsproggen men också från de flesta andra band i vår egna ålder. Vi både lät och såg ut som något helt annat.

Lustans Lakejer

Det är nu 35 år sedan Lustans Lakejer gav ut sitt andra, och kanske mest ikoniska album. Uppdrag i Genève är drömmen om den stora världen, den som finns där bortom pendeltågets slutstation. Bara låttitlarna i sig är en resa, ogenerat flirtar de med några av 1900-talets stora kulturella verk. En pjäs av O’Neill, en film av Bertolucci och så lite agentromantik ovanpå alltihopa.

– Det var ju så fantasieggande titlar! Men jag hade varken sett Sista tangon i Paris, Lång dags färd mot natt eller Man lever bara två gånger när vi skrev låtarna. Det var rätt vanligt på den tiden, jag såg en titel som var vacker och så skrev jag något. Men det fick inte bara vara estetik, att stapla snygga ord är lätt men inte så spännande. Det fans alltid en känslomässig händelse med i de där låtarna som verkligen var på riktigt.

Det som drogs igång där i slutet av sjuttiotalet skulle få större konsekvenser än vad någon kunde ana. När Dagens Nyheter sammanfattade de viktigaste händelserna i Stockholm de senaste 40 åren, uppmärksammade de hur skolkamraterna Johan Kinde och Mauro Scocco träffades på gymnasiet Östra Real. DN konstaterar att det inte bara ledde till att Kinde fixade skivkontrakt till Scoccos Ratata, utan att det även var början på åttiotalets två mest tongivande musik- och krogkarriärer.

Natten är kanske den enskilt viktigaste hörnstenen i Lustans Lakejers verk. Det är mot den punkten allt strävar, det är där alla lustar och hemliga begär lever. Men natten har också ett slut och där finns fortsättningen på det som påbörjades för över 35 år sedan. För samtidigt som Kinde är själva sinnebilden av nattlig dekadens så har det visat sig att han också är en av de artister som verkligen kan dekonstruera dess efterverkningar.

I Paolo Sorrentinos film Den stora skönheten från 2013 får vi följa den bedagade kulturmannen Jep Gambardella. Efter sin 65:e födelsedag vandrar han hem genom stadens gator medan han tänker på sitt liv och dess tomhet. 1999 släppte Lustans Lakejer sitt comebackalbum Åkersberga. Det inleds med ”En kvinnokarls död” och textraderna “Den sista av min sort, alla vännerna har för länge sedan gått bort”. Där sjunger Kinde, likt en Jep Gambardella, om konsekvenserna av ett liv som levts till det yttersta. Samma tema har han senare återvänt till i andra låtar, men kanske som allra mest i självbiografin Passera denna natt.

– Egentligen ångrar jag inte mycket. Både ”En kvinnokarls död” och i viss mån självbiografin skulle ju inte finnas om det inte var för Uppdrag i Genève och den eran. Jag mins den tiden med både glädje och sorg. På många sätt är det en av de lyckligaste perioderna i mitt liv, men också en av de olyckligaste. Ett viktigt förhållande tog slut, så det är dubbelt. Det hände så mycket under den där tiden, som det gör när man är ung. ”En kvinnokarls död” är föresten snodd från Leonard Cohen och hans ”Death of a Ladies’ Man”. Jag älskar hans låt, men texten är så full av metaforer och är så komplex att jag aldrig riktigt har förstått den. Min text är annorlunda än hans och nog mer inspirerad av Nils Dardels tavla Den döende dandyn.

Lustans Lakejer och deras låtar har genom åren fortsatt att dyka upp som referenser i olika sammanhang. I Kentlåten ”Allt har sin tid” sjunger Jocke Berg “Diamanter, diamanter…” på ett mycket lättigenkännligt sätt. Och nyligen använde sig Metros krogrecensent Jonas Cramby av Uppdrag i Genève för att beskriva en synnerligen elegant bar.

Referenser i all ära, men men den som har förvaltat arvet från Lustans Lakejer bäst är nog författaren Per Hagman. På många sätt var han en uppdaterad nittiotalsversion av det Johan Kinde sjöng om på åttiotalet. 2004 skrev Hagman boken Att komma hem ska vara som en schlager. En roman med starka självbiografiska inslag om att gå vilse i tillvaron och att längta efter ett hem. Ett liknande tema finns i Kindes självbiografi som kom 2014. Under en natt, då allt ställs på sin spets, blickar han tillbaka på ett liv som kanske har kostat för mycket och som har lett fram till självmordets rand. Det är en till stora delar mörk historia om att leva med en bipolär sjukdom. Om de depressioner den orsakar, men också om den eufori och kärlek till livet den skapar.

Både Hagman och Kinde har, liksom huvudpersonen i Den stora skönheten, levt mer än de flesta av oss. Exakt hur deras drömmar såg ut när de var unga kan vi så klart inte veta, men vi kan gissa genom att läsa böckerna och lyssna på musiken. Ibland sägs det att drömmar som uttalas högt också blir verkliga. Om det stämmer får någon forskare svara på, men vi kan nog konstatera att det i alla fall delvis måste ha fungerat för en av dem.

– I viss mån har drömmarna jag hade förverkligats. Jag har haft glädjen att vara tillsammans med många vackra kvinnor och jag har fått resa och se delar av världen jag ville se. Livet var ett väldigt oskrivet blad när de där låtarna skrevs. Bara att få göra en andra skiva kändes oerhört. Att ens få göra den första var osannolikt. Vi var ju bara några kompisar som nyss hade repat i en gillestuga i Åkersberga. Så jo, mycket av det vi drömde om har nog förverkligats, om än i betydligt mindre skala än vi hoppades på. Den absoluta drömmen var att bli stora internationellt och det blev vi ju inte. Om jag skulle dö nu så har jag ändå gjort en del musik som jag är stolt över, inte minst Åkersberga-skivan. Och jag har fått vara med om stunder av extrem lycka, sådan som många människor kanske aldrig får uppleva. Tyvärr också extrem sorg, men det hör ju lite granna till min läggning, så att säga. Låten ”Begärets dunkla mål” handlar om en människa som har upplevt allt och sedan tröttnat. I viss mån så kan jag ibland känna att jag till och med har kommit dit. Inte så att jag har levt lika utsvävande som den personen, men i viss mån kan jag känna en mättnad och det är rätt skönt ibland. Så lite blev nog även den sången sann. Jag fyllde glaset fullt lite för många gånger och nu känns lagom riktigt bra.

Kommentarer

Kommentarer

Om Zac Fors

Kolla även

Lustans Lakejer

Lustans Lakejer på sommarturné

Fyra städer än så länge.