Zero Music Magazine Intervjuer, nyheter, artiklar, reportage och videos
Elektropoppionjärerna The Human League spelade på Debaser Medis och Zero var där.
På Kägelbanan härom veckan var det ”Stax is back!” som gällde, nu är det: ”Sheffield is back!” (denna gång myntat av mig, inte en ölstinn publikmedlem). Det legendariska bandet The Human League kom till stan och ställde sig på Debaser Medis scen för att visa var skåpet ska stå när det gäller synthbaserad popmusik.
Att se Human League är som att se Aviciis farmor och farfar, typ. De, tillsammans med ett gäng andra band och artister, konstruerade den väg som idag trafikeras av laptops. På Human Leagues tid fanns inga laptops. De fick jobba med instrument som på den tiden var det allra senaste, men som idag ses lite som gitarren, en självklarhet på musikscenen. Men då var det ingen självklarhet. Det var ”top notch Nasa-style technology”, så att säga. Och även om eltrummor, keytar och synth idag inte framstår som speciellt coolt i det stora hela lyckas Human League ändå övertyga mig om att de verkligen är ett av fundamenten till en del av dagens elektroniska musik. Bortsett från keytaren då, den förknippar jag för mycket med Robert Wells och ful frisyr för att kunna uppskatta ordentligt. Sägas bör väl också att många band idag också rakt av kapat det sound band som Human League skapade, bara det är väl kvitto nog på inflytande.
Visst är det så att alla toner inte alltid sitter helt perfekt hos Oakey när det kommer till toppen. Men han har nått den ansenliga åldern av 61 år. Ska man börja ställa krav på att gamla rockers ska vara pitch perfect ryker ganska omgående en stor del av gårdagens hjältar, så det får ändå vara godtagbart. Men tilläggas bör att Catherall och framförallt Sulley har övertygande stämmor även år 2016. Stort plus får också de enhetliga instrumenten, alla sprakande vita och levererade av Roland.
Men det är egentligen inte själva musiken som får mig på fall, för den har som sagt lite skavanker här och där. Utan det är glädjen. Den där smått obeskrivliga glädjen som kan fylla en konsertlokal vid just precis rätt tillfälle. Den finns på Debaser denna kväll. Den finns inte där hela tiden, men tidvis och det räcker. Det där lyckoruset som går genom en publik är bland det bästa som kan upplevas. Nu kan det visserligen vara så att en stor del av publiken valde bort Human League någonstans i mitten av 80-talet och satsade på trista karriärer i kontorslandskap istället, och därför är överlyckliga på grund av att bara få komma ut och njuta av deras ungdoms musik för en kväll. Men vad spelar det för roll? För att njuta av musik finns inga regler, alla anledningar är acceptabla och lika bra för det. Bara faktumet att jag, en bra bit yngre än det typiska Human League-fanet, stundtals njuter för fulla muggar är bevis nog.
