Blossoms live på Kägelbanan Stockholm den 2 november 2016

På 1800-talet var Manchester världsledande när det kom till tillverkningsindustri. Dag ut och dag in slet människor i fabriker och skapade det vi idag kallar den industriella revolutionen. Fabrikerna tystnade så småningom och idag är det mest en historisk aspekt som tas upp på historielektionerna i skolan. Utöver fabrikerna finns dock en annan aspekt av Manchester, något som tyvärr sällan nämns på några historielektioner, nämligen musiken. Den historien är för ett annat tillfälle, men det som är viktigt är att poängtera att stadens musikliv fortfarande är hemmahamn för en mängd band och artister, varav det senaste tillskottet heter Blossoms. Tilläggas bör väl att de kommer från Stockport, vilket ligger en bit utanför själva staden Manchester men ingår i storstadsområdet och bandet har inga problem att associeras med musikmekkat i norr. Onsdagen den 2 november ställde de sig på Kägelbanans scen i Stockholm för att visa hur bra 2016 års upplaga av engelsk popmusik egentligen är.

Men innan deras musikaliska förehavanden på scen avhandlas ska deras tankar om musik, Manchester och åsikter om tv-spelet Grand Theft Auto Vice Citys soundtrack förmedlas genom den intervju jag gjorde med bandet timmarna innan spelningen.

Som intervjuobjekt är bandet Blossoms katastrof, på ett bra sätt. De består av fem personer som är varandras bästa vänner och de gör vad bästa vänner gör bäst, pratar något kopiöst om allt mellan himmel och jord. Mina nedskrivna frågor kastade jag därför omgående i soptunnan och gick istället hårt ut med påståendet: ”Ni har, på klassiskt vis, turnerat er till framgång. Hade ni några uppsatta mål när ni startade bandet för ett par år sedan?”

Tom: ”Nä… Vi startade det inte ens som ett band, vi ville bara ha något att göra. Stockport är en liten håla som ligger i skuggan av Manchester där det inte finns något att hitta på. Men vi kunde alla spela instrument, så vi körde igång.”

Joe: ”Men vi visste rätt snabbt att vi hade något speciellt, vi lät inte som alla andra band. Det klickade. Tom tog med nya låtar och det började kännas som vi var ett riktigt band. Efter ett tag så började vi känna att det inte längre var om vi skulle bli upptäckta, utan snarare när, det var oundvikligt. Vi hade något som andra band inte hade. Jag kollade på en Oasisdokumentär nyligen och de sa också att de visste att de hade något unikt, precis så kände vi. Det låter arrogant, men det var inte riktigt på det sättet…

Myles: ”Vi gav upp våra jobb innan vi hade något skivkontrakt, vilket var en enorm risk. Men det är vad som krävs om man ska lyckas. Vi lånade pengar av våra föräldrar och köpte en van för att kunna turnera runt i England.”

Säga upp er innan ni hade kontrakt och turnera runt England i en van, låter inte helt olikt framgångssagan Oasis. Ni växte ju upp runt knuten från Manchester, tror ni den musiken påverkat er i någon större utsträckning?

Tom: ”Ja, såklart. Vi har ju växt upp med musiken i föräldrarnas skivsamlingar och kommer man från området är det omöjligt att undvika. Det är inte medvetet men det finns alltid med.”

Myles: ”Manchester har också så många lokaler att spela på, det är ett levande musikliv, vilket påverkar och sporrar en.”

Det kanske är mer ”Manchestermentaliteten” ni besitter?

Tom: ”Precis! Det håller jag med om. ”The old school way”, turnera och göra saker själv. Vi hade inte en tanke på att göra någon talangshow eller något. Första målet var att köpa en van och börjar turnera, göra sig ett namn.”

Myles: ”Vi gjorde allt som andra inte gjorde. ”We fucked the norm”. Inte galna grejer men vi gjorde allt själva. Våra egna gig och så.”

Joe: ”Det är något med Manchester som gör att bra band oss dyker dyker upp till och från, varför vet jag inte”

Jag var den första av tre som skulle snacka med Blossoms och det började bli tid för en avslutande fråga. Den var given: Grand Theft Auto Vice City. Ett tv-spel vars mål är att skjuta människor till höger och vänster, men i just Vice City var det något annat som lockade, nämligen soundtracket. Kanske världens bästa 80-talssamling med allt från sydamerikansk bossa nova till Hall & Oates.

Unisont: ”WOW! Världens bästa soundtrack. Där har vi hittat mycket…”

Efter jag påstod att om bakfyllan inte var för överväldigande under morgondagen borde de besöka ABBA-museet, ett band som de älskar och även spelat en cover av, fick intervjun avslutas. ABBA-museet låg tydligen på agendan för två av dem, så kanske står de på Djurgården och sjunger ikapp till ”Dancing Queen” just nu.

Nu har vi nått la grande finale, spelningen på Kägelbanan. Skulle detta gäng med babblande killar i 20-årsåldern lyckas visa hur bra 2016 års engelska popmusik är. Svaret är ja, de lyckades. Berusade på glädje (och möjligtvis en och annan öl) ställde de sig på scen och brände av låt efter låt från den skiva de släppte i augusti. Det låter bra, nästan löjligt bra. Det är popmusik som popmusik ska vara. Spelad av ett gäng unga musiker som är på väg upp i den brokiga musikvärlden. Det syns tydligt att de njuter av varje sekund i rampljuset. Något annat de med största sannolikhet uppskattar lika mycket som rampljuset är det klirr i kassan ett skivkontrakt givit, alla i bandet har nyligen dammsugit den lokala musikaffären på gitarrer och basar från inte helt billiga märken som Rickenbacker, Fender och Gibson, vilka glänser ikapp med bandet själva.

Personligen åker jag ständigt dit när det kommer till välspelade popballader, denna gång var inget undantag. Låten ”Blown Rose” har en text som bara tjugoåringar kan skriva, lite töntig men samtidigt väldigt ärlig. Tillsammans med gitarrens ekande 80-talssound blir detta ett framträdande av rang. Blossoms missar självfallet heller inte tillfället att spela deras hit ”Charlemagne”, som får avsluta setet till publikens jubel.

Blossoms gör ett bra jobb när det kommer till att övertyga om att de är Englands nya popexport. När de tidigare i år hamnade på BBC:s lista ”Sound of 2016” stod det att bandet var det ena av endast två ”gitarrband” på listan. Det kanske bara är jag men gitarrband vet jag inte vad det är. Blossoms är ett popband som spelar pop som pop ska spelas, inte krångligare än så. Visst finns bitar som kan finslipas här och var. Men får de lite tid kommer Blossoms säkerligen att spotta ur sig en fullpottsplatta. Kägelbanan var tyvärr halvfull denna onsdagskväll, men det kan vi skylla på SL och deras relation till höstlöv och snöslask, det gick helt enkelt inte att ta sig till Kägelbanan. Men misströsta icke! Blossoms kommer nämligen snart igen, som förband till Jake Bugg på Berns 21 november.