Covenant – The Blinding Dark

Mörker, melankoli, antiauktoritära idéer och existentiellt sökande. Covenants nya skiva, The Blinding Dark, är ingen lättsmält historia. Om man ger den sin odelade uppmärksamhet kommer man dock att bli rikligt belönad. Zero har pratat med Eskil Simonsson och Joakim Montelius om en av årets intressantaste och mest efterlängtade skivor.

Det är en kall och ruggig oktoberkväll i Helsingborg. I Covenants studio, belägen i stadens södra delar, är dock stämningen varm och välkomnande. Zeros utsände, i gott sällskap med kollegan Fredrik Wik Clarke från systertidningen Release, träffar Eskil Simonsson och Joakim Montelius över pizza och nybryggt te för att diskutera bandets nionde album, The Blinding Dark. En skiva som skulle kunna beskrivas som Helsingborgsbandets mörkaste hittills.
– Alla våra skivor är mer eller mindre ”snapshots” av vår världsbild vid tidpunkten, berättar Joakim. United States of Mind var till exempel en ganska positiv skiva, eftersom vi då var entuasiastiska över globaliseringen. Men mycket har hänt sedan dess. Att The Blinding Dark är så mörk, har att göra med att saker knappast varit dystrare än nu under hela vår livstid. Världsläget är fruktansvärt deprimerande. Covenant har aldrig heller varit något muntert band och det är ingen gimmick. Både Eskil och jag använder vår kreativitet som en ventil. Vi har ett behov av att hantera tankar och känslor på ett handgripligt sätt genom att sätta ord och musik på dem. Själv har jag väldigt svårt att sitta och ”prata ut” med någon om saker som jag tycker är jobbiga. Det har blivit bättre med åren, men jag är fortfarande vad man skulle kunna kalla en ”utåtriktad introvert”. Eller kanske en ”misantrop som gillar folk”? Vad jag visar utåt är inte en fasad, men det är inte heller en komplett bild av min personlighet. Så för mig är det viktigt att få utlopp för mitt mörker och där fyller Covenant en närmast livsnödvändig funktion.
– Man kan även se kopplingar till perioden vi växte upp under, utvecklar Eskil. Det osäkra världsläget var en stor skräck för oss som var barn under sjuttiotalet. Många var övertygade om att atomkriget skulle komma och att man inte skulle överleva till vuxen ålder. Världen skulle gå under. Det var ett öde som vi förlikade oss med.
– Precis, instämmer Joakim. Vi blev nihilistiska hedonister och gick in för det med hull och hår. Det var i den där mörka delen av nyromantiken, de ”postgotiska åren” om man så vill, i direkt arv från Bowies dystopiska Berlindandy, som vi först lärde känna varandra och började göra musik ihop. Covenant föddes lite senare, men vi tog med oss mycket av idébagaget från den tiden.

The Blinding Dark är dock inte ett uppgivet eller resignerat album. Det rör sig snarare om suggestiv och tröstande melankoli med en lätt anarkistisk underton.
– The Blinding Dark handlar om att se fruktan i ögonen och sluta fred med mörkret, förklarar Eskil. Det är okej att vara rädd, arg eller ledsen, även om dagens moderna samhälle försöker få oss att undertrycka så många känslor som möjligt. Men om rädslan inte skapar begränsningar i våra liv, kan den faktiskt vara något positivt. Den kan skärpa våra sinnen och till och med ge oss kraft.
– Det finns även något trotsigt och antiauktoritärt med albumet, fortsätter Joakim. Ett ifrågasättande av normer och strukturer som berättar för oss hur vi ”ska” leva våra liv. The Blinding Dark uppmuntrar till att koppla bort autopiloten, som ofta styr vårt handlande, och istället söka inom sig själv efter lösningar.

Projektet startade efter att killarna läst en intressant bok, som startade en tankekedja hos dem.
– Owe Wikströms ”Det bländande mörkret”, som handlar om människans existentiella sökande, fick oss att börja prata om teosofiska och religionsfilosofiska frågor, berättar Eskil. Samtalen satte en sten i rullning och gav albumet både sin titel och en form av övergripande tema.

The Blinding Dark kan beskrivas som en utmanande och varierad musikalisk resa som sticker ut från resten av Covenants katalog.
– Det kan eventuellt finnas en skillnad mellan folks förväntningar och skivans innehåll, filosoferar Eskil. Många Covenant-lyssnare gillar nog främst våra dansanta klubblåtar. Men The Blinding Dark är inte en lika direkt skiva som till exempel Northern Light. Den är mer suggestiv och kräver ett par genomlyssningar innan man får grepp om den.
– Jag tror det är artistiskt självmord att försöka sig på någon sorts ”kvalificerad gissning” av vad folk vill ha, utvecklar Joakim. Vi har kommit långt genom att försöka förverkliga vår egen idé om hur vi ska låta. Fast man kan aldrig ta något för givet. The Blinding Dark är inte ett speciellt lättillgängligt album, så det är inte självklart att det blir varmt mottaget. Men vi tycker själva att det är en fantastisk platta, så det får gå som det går.

Albumet ger intryck av att ha en genomtänkt låtföljd och vara ett verk där helheten är större än summan av delarna. Joakim nickar instämmande.
– The Blinding Dark innehåller inte bara nyskrivet material, utan även ett par låtar från våra arkiv som vi omarbetat och producerat klart. Egentligen är det alltså inget enhetligt album, utan en skiva som spretar åt många olika håll. Men produktionsmässigt har vi haft en klar idé och följt ett tydligt mönster. Så jo, det är absolut mer av ett konceptalbum än något vi gjort sedan Sequencer.

Av albumets många starka spår lyser ”Morning Star”, precis som titeln antyder, lite extra. Även texten, med rader som ”I keep my eyes on the blinding dark, to catch the light of the morning star”, ger känslan av att det rör sig om skivans nav och mittpunkt.
– Den är inte gjord så med flit, men det ligger något i det, menar Eskil. ”Morning Star” har ett pulserande mörker och en intensiv kraft som personifierar albumet. Förresten är det den första låten Joakim har skrivit på många år.

En annan låt som sticker ut på The Blinding Dark är den förföriskt vackra Lee Hazlewood-covern ”A Rider on a White Horse”, där Eskil sjunger tillsammans med Erika Li.
– Andreas Catjar känner Erika från deras gemensamma band, Lovac, berättar Eskil. När hon frågade honom om en intressant låt att nytolka, så föreslog Andreas, stor Hazlewood-fantast som han nu är, ”A Rider on a White Horse”. Det ena ledde till det andra och plötsligt var jag också inblandad i inspelningarna. Ganska snart kändes låten given på det nya Covenant-albumet, eftersom den både stämningsmässigt och tematiskt passade perfekt i sammanhanget.

Albumet bjuder även på två instrumentala mellanspel, signerade Daniel Myer och Daniel Jonasson.
– De är små, genomtänkt utplacerade musikasteroider som fyller ungefär samma funktion som ingefära under en sushimåltid, förklarar Joakim skrattade. Båda hade potential att bli längre låtar, men det är imponernade hur Daniel och Daniel lyckades dra ut essensen ur dem på bara varsin minut.

The Blinding Dark kommer, utöver i den ordinarie CD-utgåvan, även som vinylskiva och i två olika boxutgåvor. De senare inkluderar bonusdiscen “Psychonaut EP”, en drygt 60 minuter lång, tvåkanalig liveinspelning gjord i en nordskånsk skog.
– Musiken på Psychonaut-EP:n är väldigt speciell, poängterar Joakim. Vi hyrde en stuga en helg, släpade dit ett drygt dussin syntar och improviserade fram låtarna från noll. Inga datorer användes och allt spelades in direkt, så musiken är exakt som den lät där i skogen. Det är faktiskt väldigt sällan fler än två av oss är i samma rum samtidigt, men den här gången ”jammade” verkligen Eskil, Daniel Jonasson, Andreas Catjar och jag tillsammans. Inget var repeterat i förhand och inget mixades eller fixades i efterhand. Jag är inte så lite stolt över att det blev så bra och dynamiskt som det blev. Att det dessutom kompletterar The Blinding Dark så väl är ytterligare en lyckträff.

Även om Psychonaut-EP:n ligger närmare Berlinskolan än Düsseldorfsoundet kan man se ett flertal likheter mellan den och Apoptygma Berzerks nya skiva, Exit Popularity Contest. En händelse som ser ut som en tanke, men i själva verket rör det sig om två helt oberoende projekt.
– Det är jättekul att Apoptygma släpper en platta med liknande idéer i princip samtidigt som oss, säger Joakim. Vi känner Stephan Groth sedan länge, men har glidit isär rent musikaliskt det senaste årtiondet, så det är lustigt att våra vägar korsas igen. Senast det hände var runt år 2000, när vi, oberoende av varandra, uppfann ett sound som fick musikhistoriens fånigaste genrenamn, ”futurepop”. Men egentligen är det inte så konstigt att vi haft liknande idéer den här gången. Jag tror att de flesta som pysslar med elektronisk musik i vår generation har ett varmt och kärleksfullt förhållande till sjuttiotalets pionjärer. Eskil och jag har lyssnat enormt mycket på Popol Vuh, La Düsseldorf, Tangerine Dream och Neu! Och Kraftwerk såklart, som blev min första kontakt med helt elektronisk musik. En upplevelse som var så stark att jag förändrades för evigt av den. Så när Stephan återvänder till sina rötter är det samma rötter som vi har. Skillnaden är att han gör det som ett medvetet statement och vi gör det närmast av en slump.

Psychonaut-EP:n är inspirerad av Peter J Carrolls bok ”Liber Null & Psychonaut”, som diskuterar andlighet från ett ockult perspektiv. Närmare bestämt är utgångspunkten kaosmagisk.
– Det är en fängslande bok, menar Eskil. Kaosmagin är väldigt eklektisk och det finns kopplingar till både Sigmund Freud, taoism, sufism och naturmedicin. Men vi har bara ett akademiskt intresse av filosofierna. Vi nedkallar inga demoner, varken på jobbet eller privat, haha. Däremot skulle man kanske kunna beskriva processen att göra musik tillsammans som en form av modern schamanism…

Boxutgåvorna innehåller även en 48-sidig booklet med snygga foton och ett antal noggrant utvalda citat. De senare har en imponerande bandbredd, från Uppenbarelseboken till Mikhail Bulgakov och självaste Iggy Pop.
– Den är en kompanjon till musiken, förklarar Joakim. De vackra bilderna och texterna kompletterar musiken och ger extra ledtrådar till albumets idévärld. Citaten är valda som ”fördjupningsförslag” och innehåller pusselbitar, skulle man kunna säga. Eller så kan man använda dem som startpunkter för att utforska fenomen som man kanske inte tidigare kollat upp. Det är upp till var och en.

När Stevie Wonder släppte sin utmärkta skiva Innervisions, så lät han ett par journalister åka runt med ögonbindel i New York. Detta för att de bättre skulle förstå Stevies värld och tankarna bakom plattan. Även Covenant bjöd på en annorlunda upplevelse i samband med pressarbetet för The Blinding Dark. De gjorde nämligen ett par intervjuer i den berlinska restaurangen Unsichtbar, där man äter i totalt mörker.
– När det inte ens finns en ljusstrimma att fokusera på förstärks andra sinnen istället, berättar Joakim. Man sitter inte och nojar om hur ens hår ser ut eller om slipsen sitter rätt, utan koncentrerar sig på vad som sägs runt bordet. Man kan här dra ett par paralleller till The Blinding Dark. Dels naturligtvis mörkret i sig, men även faktumet att det är en platta som kommer bäst till sin rätt när man ger den sin fulla uppmärksamhet och inte bara har på den i bakgrunden medan tankarna är någon annanstans.

Härnäst beger sig Covenant ut på en längre turné. Efter det väntar många spännande projekt under 2017.
– Allt talar för att det blir ett bra Covenant-år, ler Eskil. Först och främst kommer vi att ge ut en skiva och en DVD från vår spelning på Gothic Meets Klassik-festivalen i Leipzig. Men vi har även andra saker på gång. Vi har fått ett flertal smickrande erbjudanden om samarbeten. Till exempel från Pascal i Trans-X och från det italienska kultbandet Kirlian Camera. Så vi leker med tanken att göra en platta med olika kollaborationer. När vi startade bandet var vi en exkluderande, liten enhet som var väldigt inriktad på vår egen grej. Nu har vi ett fantastiskt utbyte med kreativa människor från alla möjliga länder och ”Covenant-familjen” växer hela tiden. Det känns väldigt roligt!

Då The Blinding Dark är en skiva som uppmuntrar till vidare studier inom ett flertal intressanta ämnen ställde Zero även ett par frågor till religionsvetaren och musikern Richard Hansson (bekant från konstellationer som Dvala och Amusik).

Vad är egentligen ”teosofi”?
– Om vi ser till de grekiska rötterna hos de båda orden som termen är sammansatt av, så betyder teosofi, enkelt uttryckt, ”vishet inför det gudomliga” eller rent av ”kunskap om det gudomliga”. Man bör dock skilja på den äldre och den yngre teosofin. Den äldre förutsätter att något hände med Gud för att skapelsen skulle bli till. Om Gud är enhetlig, fullständig och allsmäktig, så borde ju inget annat än Gud finnas. I ett givet ögonblick måste Gud alltså försvagats, kanske genom att han blev medveten om sig själv och därmed tappade en liten del av sitt medvetande genom blotta reflektionen. Denna tanke blev sedan till allt runt omkring oss. Detta kan tolkas som att hela skapelsen antingen är ett misstag eller rakt igenom ond, eftersom den inte längre tillhör Gud. Den yngre teosofin kan, i sin tur, sägas ligga som grund för de olika New Age-samfund som finns idag. Det rörde sig om en strävan att identifiera ett ursprung till alla världens religioner, en ”grundläggande vishet” som kunde avkodas och uppfattas av alla.

Kan du berätta lite för oss om kaosmagi och psykonauter?
– Kaosmagin är en fri form av magi. Fri i den meningen att det inte nödvändigtvis behövs en särskild tro för att utöva den. På så sätt är det en väldigt pragmatisk form av magi. Man tager vad man hafver, vad man vill eller vad man mäktar med… och gör detta till hela upplevelsen. Här finns en direkt referens till teosofin. Det finns något att finna. Något gudomligt, något vi kan kalla eller förhålla oss till lite som vi vill. Begreppet ”psykonaut” syftar, i sin tur, på en resenär i det inre. Detta vare sig man upplever de yttersta tingen under meditation eller med hjälp av droger. Man kan även mena en upptäcktsresande i det fördolda, som genom att skala av alla de lager som sätter oss samman kan avslöja essensen av tillvaron.

Kan du tipsa om ett par artister som är inspirerade av kristen mysticism och som kan hjälpa oss att vidga våra vyer?
– David Tibets Current 93 är ett självklart svar, men jag skulle faktiskt hellre vilja tipsa om Coil. Det är världens bästa band och den som är trött på Coil är trött på livet i sig självt! Kom ihåg att jag talar ur ett strikt vetenskapligt perspektiv och att det är viktigt att ta allt jag säger som den absoluta sanningen i rådande axiomatiska forskningsläge. Men vi kan även nämna Nick Cave och hans spoken word-skiva The Secret Life of the Lovesong, som på ett fantastiskt sätt binder samman gammaltestamentliga texter med den uråldriga desperationen över att känna sig beroende av någon annan. Avslutningsvis måste jag även ta upp David Bowie. Även om industrimusiken och mycket av den gamla svartrocken alluderar till magi och mysticism i tid och otid, så har få varit lika konsekventa och surfande under radarn i ändlösa referenser till den mörkare magin och mysticismen som han.

Naturligtvis vill ni även läsa Fredrik Wik Clarkes initierade intervju med Eskil och Joakim! Det gör ni hos vår systertidning Release Music Magazine.