Live på Kägelbanan Stockholm den 31 oktober 2016.
Otis Redding, Sam & Dave, Johnnie Taylor, The Staple Singers, William Bell. Ja, den där listan kan bli längre än en femårings lista till jultomten. Den består nämligen av artister som var med och definierade den genre som Nathaniel Rateliff & The Night Sweats år 2016 på sätt och vis förvaltar. Sydstatssoul. Den form av soul som är allra ärligast, råast och kanske framförallt vackrast. Den 31 oktober tog de över scenen på Mosebackes Kägelbanan, värmde upp i höstmörkret med musik för själen och bevisade det jag misstänkt hela dagen, nämligen att Påven inte alls är i Malmö, utan spelar bas i The Night Sweats och går under namnet Joseph Pope III (ja, det är faktiskt det gudabenådade namnet på bandets basist).
Att Nathaniel Rateliff och hans band the Night Sweats suttit på sin kammare och spunnit gamla soulvax nätterna genom märks. De har anammat både spelstilen och musiken. Fläskiga blåsarrangemang, pulserande basgångar, snärtiga gitarr-hookar och självfallet även den klassiska Hammondorgeln är alla element som bär upp deras musik. Att göra som så att ”stjäla” från gamla musikstycken kan lätt falla in i kategorin ”fullkomligt värdelöst plagiat”, det har hänt tidigare. Men de lyckas, trots alla likheter med äldre tiders musik, bära upp det med värdighet. Det är en fröjd att stå i publiken och se den hattbeprydde Rateliff dansa runt på scen i likhet med hjältarna från förr. Som tur är bär hans pipa även hela vägen, tenor med ett fulländad uttryck kan det få heta. Något som också bidrar till att musiken tar sig från plagiat-träsket är att de inte bara kapat soul utan även blues, gospel och även lite hederliga honky-tonk-rytmer slängs in i mixen.
Vad gäller musiken som spelas under kvällen består den, inte helt oväntat, till stor del av låtar från deras fullängdare från 2015. Den Little Feat/The Band-dränkta balladen ”Wasting Time” blir en helt fantastisk upplevelse. Mjuk och följsam men ändå med en liten spets som gör det hela intressant. Hitlåten ”S.O.B” lyckas förvandla hela Kägelbanan till en kyrka och Rateliff till dess predikant. Han sätter sig på knä och ber publiken göra detsamma. Vi lyder. Sittandes på Kägelbanans golv, tittar vi upp på den spotlightbelysta Rateliff och väntar spänt på hans nästa order. ”Raise up for me”, vi ställer oss upp och refrängen kan återigen eka i takt med publikens jubel. Det var minst sagt en upplevelse att se södermalmshipsters fulla på mikrobryggd öl och kostymbeklädda män i medelåldern tillsammans slå sig ned på golvet och, med glittrande ögon, titta upp på en amerikan som sjunger ”Son of a bitch/give me a drink”.
Tack vare denna måndagskväll kan jag nu känna att jag kommit något närmre upplevelsen av en svettig soulklubb i Memphis på sextiotalet. Samma känsla som Otis framkallade under sin storhetstid kommer väl ingen i närheten av längre, men jag nöjer mig. Och juste. Namedroppandet i ingressen var inte bara för sakens skull. De nämnda artisterna har alla något annat än musik gemensamt med Rateliff. De spelade nämligen alla in på det legendariska skivbolaget Stax, något som även Rateliff och hans band gör. Bakom mig i publiken skrek någon ”STAX IS BACK!” under en låt. Helt rätt. Stax är tillbaka och Nathaniel Rateliff & the Night Sweats bevisar det.
PS
William Bell har även spelat in sitt första soloalbum på över trettio år och även det är utgivet på Stax, värt all uppmärksamhet det kan få.
