Pretenders – Alone

Jag har nog tagit den största omvägen i världshistorien till bandet Pretenders. En gång ryckte jag upp en skiva vid namn Seconds of Pleasure med bandet Rockpile ur en skivback på Södermalm. Tror jag betalade 50 kronor, den investeringen står sig fortfarande som en av mina bästa någonsin. Skulle jag levt 1980 och blivit ombedd att recensera den hade jag givit den 12 av 10. Plattan är nämligen en av grundstenarna i pubrockens kanon (om Horace Engdahl, mot förmodan, läser detta får jag be om ursäkt för att besudla ett så högtravande litterärt uttryck). Hur som haver. Biten blev jag och dök ned i denna genres underbara värld och hittade då Billy Bremner, ena gitarristen på Seconds of Pleasure. Denna Bremner visade sig ha gjort både det ena och det andra. Bland annat hjälpt Refreshments att rocka hela Sverige och, självfallet, spelat med Pretenders.

Nog om pubrock och omvägar till Pretenders, hittat dem har jag. Pretenders nya album Alone är inte pubrock. Men på samma sätt som jag känner när Seconds of Pleasure ljuder i högtalarna, känner jag när Alone når mina öron. Det är musik som är okonstlad, rak och väldigt ärlig. Hyndes förra platta, kärleksförklaringen till Stockholm, hade ett popskimmer över sig, något som i sig inte var dåligt, men gjorde det hela lite småtrist. Alone jobbar med raka puckar. Välskrivna texter och en otroligt välspelad musik som ackompanjerar dessa texter. Men att musiken är bra är inte så konstigt, den är ju faktiskt inspelad i Nashville. Hittar man inte på bra musiker där är det bara ge upp. Som tur är träffade Hynde helt rätt. Bland andra återfinns Dan Auerbach från The Black Keys och, trumvirvel tack, Duane Eddy! Duane ”Rebel-’Rouser” Eddy, mannen som uppfann twang-gitarrspel.

Även om många kompetenta musiker förgyllt skivan är det ändå Hynde själv som ska ha den största guldstjärnan. Hon är ren och skär rock ’n’ roll i högform. För även om plattan släpps under namnet Pretenders står det tämligen klart att det är hon själv som gjort att Alone blivit så här pass bra. Med andra ord kan det fastslås att rocken lever och att jag slipper lyssna på Topp 50-listan på Spotify för att hänga med i musikåret 2016.