New Order – Singles

Warner återutger New Orders singelsamling Singles från 2005 i remastrad, expanderad 2CD- respektive 4LP-version med ett delvis uppdaterat urval edits och mixar.

I engelsk press får man ibland intrycket att de på öarna håller New Order högre än till exempel Depeche Mode eller Pet Shop Boys, vilket för mig känns märkligt såväl med tanke på nivån på låtskrivandet som sången. Bernard Sumner får Neil Tennant att låta som Pavarotti. Och visst har (eller hade) New Order Peter Hooks speciella basljud, men det har väl ändå överlevt sig självt vid det här laget.

Men när Singles nu återutges i uppdaterad version jämfört med den från 2005 är jag kanske rätt målgrupp för en samlingsplatta, just därför att jag aldrig har följt New Order på nära håll. Jag är öppen för att låta mig överraskas.

På inledande “Ceremony” har gruppen ännu inte frigjort sig från sin tidigare inkarnation Joy Division, vilket inte är så märkligt när låten var en kvarleva från Ian Curtis-tiden. Men lyckligtvis blir det snart bättre, även om fem och en halv minut “Temptation” känns väldigt mastigt när det står 7″ version.

Sedan är vi framme vid första utgåvan av “Blue Monday”, och då fattar till och med jag att det rör sig om en milstolpe inom den elektroniska popmusiken. På “Confusion” hör jag mycket av det tidiga 80-talets hiphop-influerade electro.

Från och med “The Perfect Kiss” och “Sub-Culture” börjar musiken passa mig bättre. Refränger och melodier som mjölkbudet kan vissla. När New Order radar upp “State of the Nation”, “Bizarre Love Triangle”, mästerverket “True Faith”, “Blue Monday ’88”, “Round and Round” och “World in Motion” (“We’re singing for England… Eng-er-land!”) står de på sin höjdpunkt. Här handlar det inte bara om kreativa och nyskapande syntljud, utan välskrivna, genomarbetade, minnesvärda popklassiker som borrar sig in i hjärnan på en. Arthur Baker-mixen av underskattade “1963” förtjänar ett särskilt omnämnande.

Efter “World in Motion” landar vi direkt i år 1993 och singlarna “Regret” och “Ruined in a Day” från albumet Republic, och nu har New Order passerat krönet. Kvaliteten på utförandet är fortfarande hög, men låtskrivarinspirationen går lite på tomgång och utför.

Glimtar av geni (och inte så få heller) med vissa transportsträckor ger ändå 8, men kanske lite mer som samlat betyg åt New Orders betydelse för elektropopen än att jag anser att vartenda spår på Singles håller så hög klass.