Andreas Tilliander – Ny karriär med TM404

Som TM404 har producenten Andreas Tilliander fått strålande recensioner, spelningar runt hela världen och något som liknar en ny karriär. Han är aktuell med albumet Acidub och vi på Zero ville veta hur han hamnade här efter mer än 15 år i musikens tjänst. Vi fick ett samtal om skapande, framtidsångest, Familjen och Kjell Alinge.

I år firar en av den europeiska experimentella musikens hörnstenar 20 år. Skivbolaget Raster-Notons jubilerande har uppmärksammats av bland andra den inflytelserika tidningen FACT, som tidigare i år listade skivbolagets 20 viktigaste skivor. Med på listan finns Cliphop, det allra första album där Andreas Tilliander kallade sig för Mokira och som av tidningen beskrivs som ovärderligt för musikgenren Clicks & Cuts som som vände upp och ner på hur elektronisk musik lät i början av 00-talet.

När jag lyssnar på Cliphop idag slås jag av hur lekfull den låter, kändes den så när du gjorde den?

– Nja, när jag gjorde Cliphop hade jag lyssnat mycket på Pan Sonic och annan stram musik som då kom från Raster-Noton och jag tog nog väldigt mycket intryck av det. Även människorna där var ju rätt strama på den tiden, intellektuella och konceptuellt drivna. Under en period fotograferades de visst nästan bara i svarta polos och alltihop kändes väldigt mycket arkitektbyrå. Så nä, jag tror inte att jag då tänkte på musiken som speciellt lekfull.

Så hur tänker du på den idag, eller tänker du på den överhuvudtaget?

– Ibland, om jag ska göra någon DJ-mix, funderar jag på om jag ska ha med några egna låtar och då kan jag tänka på de första skivorna jag gjorde. Både de jag gjorde som Mokira och som Andreas Tilliander tycker jag faktiskt fortfarande är bra. De skivor jag inte gillar lika mycket längre är de där jag hade börjat göra dansmusik igen. Jag säger inte att World Industries är en dålig skiva, men det är inte den jag tar fram om jag ska summera vad jag har gjort de senaste 15 åren.

Jag har lyssnat igenom mycket av det du har gjort sedan början av 00-talet och jag tycker att det är svårt att formulera hur det låter. Den röda tråden är inte helt tydlig. Det känns som att allt är möjligt när du gör musik.

– Jag tror att i allt jag har gjort finns det någon form av influens från dub. Även i låten ”Arlanda”, som jag gjorde tillsammans med Jocke Berg från Kent, är det dubbig housetechno som görs. Dubben är det återkommande och så lägger jag alla nya influenser ovanpå.

I början av 00-talet släppte Andreas Tilliander en strid ström av tolvor och album under olika alias och turnerade flitigt runt jorden. Och 2005 blev han känd för en större svensk publik när han vann en Grammis för albumet World Industries. Men sedan blev det, om inte tyst, så i alla fall betydligt färre skivor och spelningar under några år innan han kommer tillbaka i den form han idag är mest känd som, TM404.

– 2006 började jag att spela med Johan Karlsson som Familjen och plötsligt gjorde jag över 100 spelningar på ett år och fick då lägga nästa hela min egen karriär på hyllan. Efter ett tag blev det nästan för mycket och jag kände att jag behövde komma bort från festivalspelningar och hela indie techno-grejen. Tack vare att Familjen då hade dragit in en del pengar behövde jag inte tänka på det och kunde göra min egen musik utan att kompromissa. Sedan gick det som det gick, man kan nog säga att TM404 har blivit min karriär 2.0 och idag spelar jag ungefär lika mycket live som jag gjorde i början av 00-talet.

Genom åren har du använt dig av många olika namn och gjort mycket olika typer av musik, finns det en frihet i det nya? För inte ens dina alias är är ju statiska, TM404 låter klart annorlunda nu än för tre år sedan.

– TM404 är ju verkligen konceptuellt, speciellt första skivan då jag bara använde mig av Rolandmaskiner och var nitisk. Nya skivan har däremot tillkommit när jag har varit ute och rest och då har jag inte haft tillgång till två meter effektrack. Istället har jag ofta haft en laptop, tre 303:or och en trummaskin samt spelat in på hotellrum och då har ju konceptet fått ändras.

Det där är intressant, hur påverkas i så fall musiken av att du inte längre behöver vara i en studio? Vad gör “rummet” för hur det låter?

– Jag tycker att det påverkar enormt mycket. Jag vet andra som säger tvärt om, att det bara handlar om musiken, men jag är verkligen inte så. Jag älskar att ha en dag extra när jag ska spela, kolla in klubben kvällen innan, bli inspirerad, komma tillbaka till hotellet med en flaska vin och börja göra musik. Eller att ta en promenad, bli inspirerad och sedan få göra musik på hotellrummet. Platser är viktiga och det var bland annat därför vi gjorde en utflykt till Fårö med Familjen tidigare i år. Både Johan och jag har rätt imponerande studios där och just därför blir det så häftigt att bryta den tryggheten och tvingas förhålla sig till något helt annat.

Hur går det till när du gör musik, hur vet du när en låt är klar?

– Förra skivan spelade jag in hos EMS (Elektronmusikstudion, Zeros anm) och då hade jag ett schema. Jag visste att klockan tio ikväll kommer det någon annan, så innan dess måste jag ha packat upp, gjort musik och packat ihop igen. Eftersom jag jobbar med många gamla maskiner så går väldigt mycket tid åt att fundera på och göra kopplingarna. Jag kanske använde sex timmar till att packa upp och koppla och sedan var jag tvungen att trycka på inspelning och sätta låten. Den där pressen behövs, jag har jätte-, jättemycket material liggande som är halvklart just för att jag inte har haft något som har stoppat mig.

Blir du frustrerad om musiken inte ges ut? Behöver du avslut?

– Ja, det behöver jag, definitivt. Mycket musik som jag släpper är väldigt gammal när den ges ut. Till exempel kommer det ett nytt Andreas Tilliander-album senare i år och där är nästan all musik är gjord kring 2009. I det fallet var det Jocke som har Ideal (skivbolag, Zeros anm) som hörde av sig och undrade om vi inte borde göra en uppföljare på dub-tolvan (Dutty & Digital, Zeros anm) jag släppte hos dem för tolv år sedan. Så jag letade igenom sådant som jag hade sparat men glömt bort och hittade 12 dubspår som lät riktigt bra. Till slut blev det den kommande skivan med sex låtar.

Du har gett ut musik i över 15 år. Finns det något du skulle vilja vara bättre på?

– Jag önskar att jag hade varit bättre på att hålla igång en karriär. Ta bara det här med TM404, det är tre år sedan jag släppte ett album, tre år! De flesta andra hade tryckt ut betydligt mycket mer än så för att hålla igång och vara aktuell. Men vad gör jag när den första skivan ändå fick en hype? Jo, jag spelar in en Kondenst-tolva, en Tilliander-tolva och en Mokira-tolva samt skapar ett nytt alias, allt annat än något nytt med TM404!

Det låter väldigt lustdrivet.

– Det är ju det, jag älskar att göra ny musik men blir det ett tvång så gör jag något annat istället. Därför är deadlines bra, då blir saker gjorda och flyter inte bara iväg. Jag hade älskat att ha konstnärslön men jag vet inte om det hade blivit så mycket utgivet då och jag gillar ju att presentera den musik jag har gjort. Det är nog också därför jag gillar att spela live, för där får jag visa upp det jag har gjort.

Har du skrivit en kärlekslåt någon gång?

– Jag minns att när jag som tonåring började göra musik, innan jag hade fattat vad kärlek var och innan jag hade hånglat eller pussats, så hade jag en Amiga. I trackerprogrammet gick det att trycka på en tangent för att få en ton, så jag skrev namnet på den jag var kär i och så blev det en basgång. Om det är en kärlekslåt vet jag inte, men annars har jag nog inte gjort någon. Däremot har jag gjort en del blinkningar i mina låttitlar till personer jag gillar. Nya TM404-skivan inleds med låten “Alinge”, efter Kjell Alinge. Jag var vän med honom, han kom ofta förbi min gamla studio och vi hade långa samtal både där och på telefon. När jag höll på att spela in låten fick jag höra att han hade dött och då fick låten namn efter honom. Det finns också en låt som heter ”Pade”, efter Else Marie Pade, som också gick bort i år. Just den låten är en technodänga, så det har inget direkt med hennes musik att göra, men det är en hyllning till henne och hennes verk.

För tio år sedan, ungefär samtidigt som Andreas Tilliander började att spela med Familjen, blev han programledare i P2. Då hette programmet Ström, men bytte sedan namn till Elektroniskt i P2. Tillsammans med journalisten och kritikern Mats Almegård ger han Sveriges Radios lyssnare två timmar elektronisk musik varje vecka.

– Jag älskar verkligen ny musik och jag älskar att jag, till viss del genom radioprogrammet, är tvingad till att kolla upp nya skivbolag och artister. Jag älskar också att få vara den som spelar upp en låt som ingen har kunnat höra tidigare. Jag får också en paus från min egen musik när jag gör programmet och det tror jag är nyttigt. Ibland tänker jag att det vore bra för mig att göra något helt annat en period, något som inte har med musik att göra alls. Men samtidigt vill jag inte det, för jag är faktiskt inte intresserad av något annat, tyvärr. Jag har faktiskt tänkt på det där, och jag är 38 nu och jag minns att jag en gång tänkte att kan jag ha musik som heltidssyssla tills jag är 30 så är jag nöjd och nu kommer jag att jobba med musik på heltid när jag fyller 40, men kanske inte när jag är 50. Men vad skulle jag göra istället? Ibland är det en jobbig känsla, jag började leva på musiken när jag var 22 och då var det helt ok att inte ha så mycket pengar, för det har ingen som är 22, men att vara 38 utan pengar är inte lika roligt. Nu är jag i en situation där jag har pengar, men det är verkligen inte säkert att det kommer att fungera hur länge som helst och vad gör jag då? Jag är ju inte intresserad av något annat och kan inget annat än att göra klickig dub, haha!