Bråvallafestivalen 2016

Rammstein sprutade eld, Nightwish höll den finska metalfanan högt och Tenacious D visade att tramsrock går hem hos kidsen. Men eftersnacket handlade mest om helt andra och tråkigare saker.

På förhand var det många som ansåg att startfältet på den fjärde upplagan av Bråvallafestivalen såg ut att vara i tunnaste laget, och det var lätt att hålla med. Dragplåster som Volbeat och Rammstein hade spelat på festivalen bara några år tidigare och det saknades stora, breda namn som Iron Maiden eller Robbie Williams. Visst, Hardwell är enorm inom sin genre och band som Tenacious D, Mumford & Sons och Flogging Molly är minsann inte fy skam, men det samlade intrycket kändes blekare än tidigare år. Och då klagades det redan i fjol på att det skulle ha varit ett mellanår.

Men en festival är ju så mycket mer än bara musiken. Framför allt handlar det hos många besökare om att få uppleva det dekadenta campinglivet, och när festivalen summerades i efterhand kunde arrangören konstatera att Bråvallafestivalen för fjärde året lockat över 50 000 personer och att årets upplaga hade det näst högsta besöksantalet sedan starten. Att antalet scener minskat från sex till fem verkade inte heller bekymra festivaldeltagarna.

Själv anlände jag lagom till att Henrik Schyffert drog igång sin stå upp-akt i Norrköping Lounge. Han började med att totalsåga festivalen som han befann sig på och kallade spektaklet för ett “event”. Hultsfred -95 däremot – det var en riktig festival. Och alla vi som varit på de gamla föreningsdrivna festivalerna som Hultsfred, Arvika och Emmaboda är benägna att hålla med. Nutidens företagsarrangerade festivaler har definitivt mer av “event” över sig. På Bråvalla märks det bland annat genom att det finns ett tivoli på festivalområdet.

Det hindrar dock inte att det ändå kan bjudas på en hel del spännande musikframträdanden. Direkt efter Schyffert startade både Editors på Juno och Timbuktu & Damn! på Luna. Den första mörk och dyster, den andra ljus och glad men båda bra på sitt sätt. Men vad är tanken bakom Bråvallas upplägg med att alltid låta olika konserter starta exakt samtidigt? Grejen med en festival är väl att besökarna ska kunna vandra mellan olika scener och upptäcka nya band? Obegripligt.

Norrköpingssonen Markus Krunegård var tillbaka i hemstaden, denna gång med sitt gamla band Laakso som återförenats och släppt en ny skiva under våren. Och kanske beror det på att popfans har kort minne eller på att Laakso i ärlighetens namn aldrig var särskilt stora när det begav sig, men i vilket fall blev comebacken aldrig riktigt den praktsuccé som många kanske trott. Fast “Norrköping” är fortfarande en riktigt, riktigt bra låt.

Samtidigt som Laakso startade drog även Rammstein igång med sina bomber och fyrverkerier. Säga vad man vill om tyskarna, men de vet i alla fall hur man bjuder på en underhållande show. Lika spektakulära på scenen är inte Mumford & Sons, som avslutade torsdagen på Luna. Musiken är så precist och oklanderligt framförd att det blir tråkigt att lyssna på. Ja, det går faktiskt att vara FÖR duktig på musik.

Men den stora snackisen stod Zara Larsson för. Eller kanske inte hon (som gjorde ett stabilt framträdande), utan det som hände bland publiken under konserten. Under spelningen ägde en våldtäkt rum, och det blev starten på en enorm våldtäktsdebatt som snart tog över hela rapporteringen från festivalen. Sammanlagt anmäldes fem våldtäkter (med reservation för om fler anmälningar tillkommit i efterhand) vilket såklart är fem för många, men vad många yrvakna debattörer missat är att detta inte är något nytt.

– Det är fem allvarliga brott men samtidigt ingen stor ökning från föregående år, det har varit mellan tre och fem våldtäkter under de tidigare Bråvallafestivalerna också, sa Polisens presstalesman Thomas Agnevik till NT.

Var fanns alla dessa upprörda debattörer 2015? Var fanns de 2014? Varför hördes inte ett ord 2013? Risken med så intensivt uppflammande debatter som denna är att de dör ut lika fort som de uppstår. Nästa år är förmodligen våldtäkterna redan glömda och det blir någon annan typ av brott som uppmärksammas. Polisens kampanj “Tafsa inte” fick mycket kritik, men den var åtminstone ett försök att vara proaktiv, till skillnad från alla högljudda röster som först i efterhand visade något som helst engagemang kring att försöka minska våldtäkterna.

Låt oss hoppas att nästa års Bråvallafestival kommer att handla mer om allt det trevliga som festivaler ska och brukar förknippas med, som musiken. På fredagen spelade bland annat The Sounds, Macklemore & Ryan Lewis och Tenacious D, och på lördagen kunde publiken njuta av exempelvis Veronica Maggio, Five Finger Death Punch och Bullet for My Valentine. Men allra bäst var årets stora nyhet: den nya ölhallen där man kunde dricka kvalitetsöl. Ett riktigt bra initiativ!