Saturday , April 17 2021
Ben Bridwell i Band of Horses. Foto: Julia Donka Thormann.
Ben Bridwell i Band of Horses. Foto: Julia Donka Thormann.

Band of Horses – Från Seattle till Muscle Shoals

På fredag släpps Seattlerockarna Band of Horses femte studioalbum, Why Are You OK. Zero besökte frontmannen Ben Bridwell på hotellet för att tala om nya plattan, illegala droger i Muscle Shoals och livet som familjefar.

Ben Bridwell i Band of Horses. Foto: Julia Donka Thormann.
Ben Bridwell i Band of Horses. Foto: Julia Donka Thormann.

2012 kom Mirage Rock, ett ganska lågmält album inspelat till stor del med den gamla skolans teknik, analogt och live, under ledning av legendaren Glyn Johns. Bortsett från livealbumet Acoustic at the Ryman från 2014 har det varit ganska tyst från de skäggbeklädda herrarna i Band of Horses. Men nu är väntan över och de är åter i ropet med ett sprillans nytt studioalbum. Why Are You OK är namnet och releasedatum är satt till 10 juni. Två smakprov finns redan ute i form av singlar, låtarna ”Casual Party” och ”In A Drawer”. Jag hade möjlighet att under en solig tisdag träffa frontmannen Ben Bridwell för att prata lite om den skiva som Band of Horses nu släpper ifrån sig. En solig tisdag som skulle komma att avslutas med en akustisk spelning på den hippa stockholmsbaren Bar Brooklyn.

Tankarna om att jag borde satsat på rockstjärnekarriären istället för den att skriva om rockstjärnor slog mig hårt sekunden jag steg in i det soldränkta rummet på Hotell Rival. Vodkaflaskan stod uppkorkad på nattduksbordet och Bridwell satt på balkongen, drickande en Bloody Mary med en American Spirit i hand. Under samtalet, som rörde allt från Muscle Shoals till familjelivet i South Carolina, visar det sig dock att Bridwell kanske mer liknar den klassiskt skäggiga familjefadern à la Södermalm än den stereotypa rockstjärnan.

– Livet händer och kommer emellan. Men det fanns även en medvetenhet i att låta saker ta sin tid, att inte stressa fram något, säger Bridwell om den fyraåriga lucka som varit mellan albumen.

Förståeligt. Bandet har under karriären både turnerat och släppt plattor i en förhållandevis hastig takt, vilket självfallet tär på både familj och psyke. En ständigt växande skara fans ställer också krav på musikaliska kvaliteter som måste tillgodoses. Då kan tid och erfarenhet göra mycket för ett album.

Av de två singlar som kommit kan man lyssna sig till att det är ett annorlunda Band of Horses som hörs. Musiken är större och har givit rum för många fler lager. Ben Bridwell säger själv att Why Are You OK är mycket bredare och fyllt med ”alla sound och känslor vi kunde hitta”, till skillnad från Mirage Rock, som han beskriver som mer organisk och tillbakalutad. Bakom detta sound står självfallet Band of Horses själva, men också stjärnproducenten Rick Rubin och Grandaddys Jason Lytle.

Ben säger att Rick Rubin var en enorm tillgång när det kommer till urval och påpekar att hans öra för musik är osvikligt. Om man tar en titt på Rubins CV kan man inte göra annat än hålla med; mannen har jobbat med praktiskt taget allt och alla i branschen. Jason Lytle står lite som en motsats till Rick Rubin. Oprövad som producent utanför sitt eget band Grandaddy, men en stor inspiration för Ben Bridwell.

– En inbiten studioräv som verkligen vet hur man använder studion som instrument, och en inbiten arbetsmyra precis som jag själv, så beskriver Ben själv samarbetet med Lytle, som verkat fungera som en väloljad maskin.

Band of Horses har under sin karriär bytt många medlemmar och Ben Bridwell är den enda kvar från originaluppsättningen. Men under inspelningarna av de senaste tre albumen, med Why Are You OK inräknat, har bandet haft en kärna som varit intakt. Ben menar att detta har påverkat deras musik i en positiv riktning och berättar att de nu kan tackla problem som kan komma att uppstå i arbetet bättre. ”Även om vi fortfarande kallar Tyler den jävla nykomlingen, trots att han varit med i fem eller sex år, har vi blivit som en familj.”  Ett band som ständigt förändrar sin konstellation blir såklart mer svårarbetat, och det märks i musiken att de nu är ett band som är mer säkra i sin musik och kanske även i sig själva.

Ben Bridwell i Band of Horses. Foto: Julia Donka Thormann.
Ben Bridwell i Band of Horses. Foto: Julia Donka Thormann.

Fyra år är en lång väntan för Band of Horses-fans världen över. Även om Ben Bridwell inte har legat på sofflocket under denna tid, utan spelat in material med andra, bland annat sångaren och gitarristen Iron & Wine, är det nu dags för en världsturné i anslutning till albumsläppet. Bridwell flyttade för ett par år sedan från Seattle till sin hemstat South Carolina, främst för att vara med sin familj. Turnéliv är inte känt för att främja familjeliv och relationer och Ben visar sig vara osäker kring hur det kommer gå ihop med hans roll som familjefar.

– Att ha tre barn är mycket jobb, även om man är två där hemma, så jag vet inte. Men jag vet med säkerhet att vi behöver det jobbet inbringar. Jobbar man hårt kan man även skörda frukterna av det. Jag hoppas att det kommer att gå bra.

Att jobba hårt för att sedan skörda frukterna är något som de allra flesta kan känna igen sig i. Men det för även tankarna till Ben Bridwells hemtrakter i södra USA. Historiskt sett skådeplats för slaveri och segregation, något som givit stora avtryck i den amerikanska musikhistorien och sedermera musikhistorien som helhet. Blues och soul var under lång tid de svartas enda chans till uttryck i södern och många band har hämtat sin inspiration från den oändligt djupa musikaliska brunn som finns där. Band of Horses är inget undantag.

– Jag försöker att inte medvetet ta inspiration därifrån. Men mina föräldrar kommer från Georgia och jag lyssnade antagligen mer på Otis Redding än vaggvisor när jag var barn, så självklart har det satt sina spår och finns med mig.

I en intervju läste jag att Band of Horses var i staden Muscle Shoals, Alabama, när de spelade in det Grammynominerade albumet Infinite Arms. Muscle Shoals är en av musikhistoriens kanske viktigaste platser. I den lilla staden har man bland annat spelat in Etta James Tell Mama och Rolling Stones Wild Horses. Med ett brinnande intresse för all den musik som kommit från den lilla hålan i Alabama frågade jag hur det kom sig.

– Det kanske var lite medvetet att besöka Muscle Shoals för inspiration, säger Ben och skrattar. Vi var i studion på 3614 Jackson Highway, vilket var mer av ett museum än något annat. Killen som var där gav oss någon guidning över stället, vilket inte riktigt var vad vi förväntat oss. Dessutom var han kompis med varenda snut i Alabama och de hängde runt i kontrollrummet när vi var på besök. Jävla snutar i kontrollrummet, vad är det för jävla studio? Vi var höga som hus och att bråka med Alabama-polisen med illegala droger på sig är inget att rekommendera, så vi försökte smidigt sticka därifrån och hamnade i Fame Studios på andra sidan stan, säger Ben och skrattar återigen samt tillägger att hela besöken var ganska bisarrt.

Albumet som sedan släpptes blev som ovan nämnt Grammynominerat och Muscle Shoals är känt som ”The hit recording capital of the world”. Någonstans måste man ändå tro att de blev lite påverkade av besöket.

Band of Horses live på Debaser. Foto: Michel Engström Johnsson.
Band of Horses live på Debaser. Foto: Michel Engström Johnsson.

Konserten i fråga skulle ta fart 20:30. Men för första gången i musikhistorien började en konsert inte bara på utsatt tid utan lite tidigare än det var sagt. Bar Brooklyn var lagom tätt packat med inbitna fans som vunnit biljetter på Facebook och annat folk som på ett eller annat sätt fått en inbjudan till konserten. På scenen satt ett nedbantat Band of Horses: Ben Bridwell, Tyler Ramsey och Ryan Monroe. Spelningen skulle enligt utsago vara både intim och akustisk, vilket stämde ganska precist in på showen trion bjöd på.

När Band of Horses låtar spelas enbart ackompanjerat av mandolin och två gitarrer visas sannerligen styrkan i deras melodier och stämsång. Den nysläppta singeln ”Casual Party” kunde utan större svårigheter bli berövad sitt populärmusikaliska skimmer och låta alldeles fantastiskt backat av akustiska instrument och fötter dunkande i scengolvet. Ett liknande schema gällde den andra singeln ”In A Drawer”, även om Ben tappade textrader ibland, vilket han förklarade genom att säga ”It’s cause it’s so fucking beautiful”. Även den enorma hitlåten ”The Funeral” brändes av, till publikens stora förtjusning.

Band of Horses rör sig ganska fritt mellan olika genrer. Det kan vara Neil Young-inspirerad folkrock, country, pop och riktigt skitig rootsrock som för tankarna till sydstaterna. Ur ett personligt perspektiv kan jag tycka att den country-vibe som infinner sig på de akustiska spelningarna ger bland de bättre upplevelserna av bandet. Det syns att de verkligen älskar vad de gör, vilket smittar av sig på musiken. Ett stort plus är självklart att deras utseende även passar perfekt in i soldränkta sydstats-imagen. Truckerkepsar, helskägg, blåjeans och ett distinkt uttal, där hälsningsfrasen ”hey y’all” funkar lika bra från scenkanten som den antagligen gör från traktorsitsen.

Om Ernst Adamsson Borg