Manic Street Preachers live på Münchenbryggeriet 22 april 2016

När Manic Street Preachers storbolagsdebuterade 1991 gjordes det med en spottloska i historiens ansikte. “I laughed when Lennon was shot”, sjöng James Dean Bradfield, 21 år gammal, i ”Motown Junk” om vådan med att vältra sig i nostalgi.

Tjugofem år senare står samma Bradfield på scenen för att fira minnet av bandets klassiska album Everything Must Go. Det är ju ett faktum som det går att raljera sig tillbaka till stenåldern över. Men den som bara kan lite om detta band vet vilken enorm betydelse skivan har för Manic Street Preachers.

Det var den första som de gav ut efter att bandets gitarrist och – framför allt – textförfattare Richey Edwards försvunnit i vad som förmodas vara ett självmord. Under de senaste åren har Manic Street Preachers valt att turnéra med skivorna The Holy Bible (från 1994) och Everything Must Go (från 1996) – alltså skivan före respektive efter Richeys försvinnande.

Dessa två skivor markerar brytpunkten för det band som, lite ironiskt, fick sitt stora kommersiella genombrott efter att Richey lämnat dem. ”I just hope that you can forgive us, but everything must go”, sjunger Bradfield i titelspåret. Det är ett minne som är värt att uppmärksamma.

Men jag skulle ärligt talat föredra en nostalgifest än att se ett band lite sömnigt och pliktskyldigt jobba sig igenom sångcykeln, från början till slut. Dessvärre får vi lite för mycket av det sistnämnda än det förstnämnda denna kväll. Det är så klart party under ”A Design for Life” och det magnifika titelspåret, men den andra halvan av skivan framförs sömngångaraktigt.

James Dean Bradfield uppmanar oss att dansa till ”The Girl Who Wanted to Be God”, men indiediscot vill inte riktigt infinna sig. Bandets stora estradör, basisten Nicky Wire, vanligtvis den perfekta bilden av bedagad glamrockstjärna, släntrar omkring på scenen och verkar ha en ok dag på jobbet, inte mer. Publiken svarar med ungefär samma ljumma entusiasm. Det är som att bandet klär av skivans kultdräkt och iklär den mysbyxor. Jag önskar att konserten hade känts lika påkostad som den box med skivan som snart släpps.

Men Manic Street Preachers är en pålitlig livemaskin – hur har James Dean Bradfield lyckas hålla den där rösten intakt i så många år? – med hög lägstanivå och det krävs bara några droppar bensin för att få fart på brasan. Albumavslutande ”No Surface All Feeling” och den efterföljande hitskavalkaden blir ett segertåg för trion från Wales.  I ”Motorcycle Emptiness”, ”Walk Me to the Bridge” och ”Your Love Alone Is Not Enough” känns det plötsligt varmt, trångt och lyckligt i lokalen. Manics plockar fram ”Nat West-Barclays-Midlands-Lloyds” och ”You Love Us”, två andra spottloskor från debutplattan Generation Terrorists, och gör något som är mer än nostalgi.

Det är lyckligtvis denna känsla vi bär med oss ut i vårnatten efter konserten. Och på näthinnan har vi den gänglige basisten som höjer sitt instrument i luften och gör sina Ramones-hopp, något han till slut fick anledning att göra. Så där som han gör när han har det mer än ok på jobbet.