Thursday , August 11 2022
IAMX

IAMX – en orgie av existentialism

Från förtvivlan, depression och sömnlöshet till återfödelsen. Inför IAMX spelningar i Göteborg och Stockholm berättade Chris Corner för Zero om den svåra tid som ledde fram till albumet Metanoia.

Chris Corner befinner sig i Berlin, där han håller på att repetera inför den kommande turnén, som startar i Göteborg i morgon den 17 februari och som på lördag angör Stockholm.

Han konstaterar att hans jetlag håller på att gå ur kroppen och att han påminns om varför han flyttade härifrån för några år sedan.

Det är grått och trist.
– Jag gick igenom en psykisk problematik. Berlin var inte mycket till hjälp, säger han om flytten till Los Angeles.

Denna ”psykiska problematik” är väl dokumenterad på albumet Metanoia, som släpptes i oktober. Där beskriver han ingående hur han under två års tid slogs mot sina demoner – och slutligen besegrade dem.

Med lite god vilja skulle Metanoia kunna beskrivas som en resa från Berlin till Los Angeles, genom ett kallt och elektroniskt ljudlandskap mot en kalifornisk sol som alltid skiner.

Det är en flytt som skett både fysiskt och psykiskt. Han ser fram emot vårens konserter.  Chris Corner trivs på scenen.
– Bättre än någonsin, faktiskt. Det har blivit mer professionellt, mer avslappnat. Det fanns en tid då det var mer kaotiskt, mer rock’n’roll, mer trashy, mer billigt. Nu känner jag att jag har mer kontroll. Det beror på ett antal val som jag gjort under de senaste två åren. Jag har gjort mig av med poisonous people i mitt liv, min manager och andra. Jag är mycket mer selektiv nu. Allt är mycket bättre, mycket mer positivt och…

…lite tråkigare?
– Nej, inte alls! Om du däremot festar varje kväll, då blir det tråkigt. Förut var allt en suddig röra. Det fanns inget spännande alls i det. Nu är jag mer fokuserad på att uppleva de platser jag besöker. Och på scenen märks det ingen skillnad. Eller det är snarare än mer energiskt nu, eftersom jag är mer fokuserad. Mina fans är passionerade, så det är de som släpper kontrollen. Det blir som en orgie av existentialism.

Att skriva och spela in verkar vara en ganska isolerad process för dig. Hur är det att plötsligt vara en del av ett band?
– Det är bra. Jag behöver det. I början var jag ensam på scenen, men jag behöver stödet av ett band. Jag uppskattar det.

Är du lätt att arbeta med?
– Nej, inte särskilt. Jag är som en diktator. Jag vet vad jag vill och jag pratar inte runt det. Jag går rakt på sak. Samtidigt som jag kan vara förstående har jag ganska dåligt tålamod. Om jag skriker och gapar? Nej, det blir snarare väldigt tyst i rummet. Alla förstår. Men det är väl därför en del har lämnat bandet genom åren.

Det har gått fyra månader sedan Metanoia släpptes. Hur ser du på albumet nu, med lite perspektiv?
– Det är bra! Vilket gör mig lite överraskad. Jag var ganska nervös över hur låtarna skulle tas emot eftersom de tar upp så mycket av mina personliga problem. Jag är ju väldigt öppen med mina erfarenheter. Men många har kunnat känna igen sig. Personligen är det en favoritskiva. Jag brukar inte kunna gå tillbaka till mina egna skivor, men det här är den första som jag faktiskt kan lyssna på och uppskatta.

”Metanoia” är grekiska för ”återfödelse” eller att ändra sinnesstämning. Vad betyder albumtiteln för dig?
– Jag ser det som en psykologisk återfödelse. ”Endast den som kan förstöra sig själv är verkligen”, som Jung sade. Så ser jag det. I dag mår jag bra. Jag är balanserad.

Du har beskrivit perioden före Metanoia som en blandning av ”förtvivlan och depression och sömnlöshet”. Hur lyckades du ta dig ur det?
– Det var en process som tog två år. Den akuta fasen varade i nio månader. Då var jag inlagd på en klinik för depression och sömnlöshet. Men jag gick i psykoterapi, medicinerade, gick i KBT, bodde hemma hos mina föräldrar i fyra månader. Långsamt kom jag ur det tillståndet. Men det jag lärt mig är att jag har en sjukdom som jag måste leva med under resten av mitt liv, men jag har fått verktygen att hantera det. Nu vet jag vad det handlar om.

IAMX
IAMX. Foto: Saryn Christina.

Under den här perioden, var du rädd för att inte hitta tillbaka till musiken? 
– Ja, det var jag. Jag kände att musiken var min fiende. För mig är det så förknippat med känslor att göra musik. Jag ville inte att musiken skulle få mig ur balans, att göra det hela värre. Så det tog lång tid att komma tillbaka. Men när jag väl var på fötter igen insåg jag att musik inte är någon fiende, utan något väldigt närande.

Minns du ögonblicket då du insåg att du hade tagit dig ur det och kunde börja skapa igen?
– Ja, jag har en liten stuga ute i öknen i Kalifornien. Jag åkte dit med min dator för att se vad jag kunde åstadkomma. Den första låten jag skrev var ”Look Outside”, som finns med på Metanoia. Den låten betyder så mycket för mig, inte bara att jag insåg att jag kunde göra musik igen utan att jag hade lärt mig att se världen istället för att bara leva inne i mitt eget huvud. Den handlar om hur Los Angeles har blivit mitt hem.

Trots att tiden innan måste ha varit väldigt mörk så verkar själva inspelningsprocessen ha varit ganska enkel.
– Ja, det var lätt. Det svåra arbetet var redan gjort. Metanoia är det första album jag gjort som inte fullständigt har sugit musten ur mig. Det beror på att när jag väl satte mig ner så hade jag redan bestämt mig för vilken skiva jag skulle göra. Jag behövde inte vända ut och in på mig.

När är du som mest lycklig i studion?
– Jag vet inte om ”lycklig” är det rätta sättet att uttrycka det på. Snarare positivt uppfylld. Men det är när jag inser att det finns en låt, att något berör mig på ett sätt som inte riktigt går att beskriva, när det fortsatta arbetet bara handlar om att slutföra och lägga till detaljer. Då känner jag mig uppfylld.

Hur har du utvecklats som musiker under dina år med IAMX?
– I dag spelar jag mindre än någonsin. Nu är jag ju mer intresserad av elektronisk musik och ödslar inte längre tid på att spela så många instrument som möjligt. Jag fokuserar på det jag tycker är bra på, att sjunga och producera.

Du har beskrivit IAMX som ett sätt att utforska dig själv, att rekonstruera dig. Finns det, efter sex album, något som förvånar dig med dig själv?
Metanoia innebar en överraskning. Jag behövde gå igenom den här perioden för att ha något att skriva om. Innan hade jag nått en punkt då jag hade gjort allt jag kunde. Kanske behövde jag bli lite galen för att kunna åstadkomma det här. Jag var tvungen att bli sjuk för att hantera mina problem. Det blev en ögonöppnare. Jag har lärt mig massor om mig själv.

Skulle du vara beredd att göra det igen?
– Att bli galen, menar du?

Nej, att gå in i processen att skapa ett album.
– Jag tror det. Det har funnits tillfällen då jag tänkt att ”nu räcker det”. Men nu tror jag att jag skulle kunna klara av det.

Känner du dig någonsin begränsad i din roll som IAMX? Händer det att du längtar efter att uttrycka dig på andra sätt musikaliskt?
– Ibland. Men något jag älskar med att göra elektronisk musik är att det föder mig. Att skapa nya ljud innebär oändliga möjligheter. Det gör mig lugn att veta att jag alltid kommer att kunna skapa nya ljud. Annars skulle det nog inte gå. Men en sak som jag skulle vilja göra, som jag har pratat om länge, är ett akustiskt album. Det är kanske dags nu.

Vad kräver du av den svenska publiken?
– Att den ska tappa kontrollen. Men de flesta IAMX-fans vet hur de kan gå utanför konventionerna. Det tror jag att de kommer att göra nu också. Jag vill att de ska dansa, skrika, svettas. Och förtjäna min kärlek.

Om Fredrik Emdén

Glad visbybo som gillar all musik som är bra. Har skrivit om pop sedan tidigt 1990-tal och för Zero sedan 2015.