Me The Tiger – Vitriolic

Det finns tigrar i Falun och de lirar melankolisk, dansant electro med sång av Gabriella Åström som också trakterar synt. Tobias Andersson trakterar samma typ av tangentinstrument, samt gitarr, och bakom trummorna piskar Jonas Martinsson skinn. Tillsammans görs detta på albumet Vitriolic… och klubbneonen sprakar färggrann.

Me The Tiger är en tämligen nybakad synthtrio, som hittat ett lättsamt sound och baserar hela sitt material på det. På gott och ont. Efter ett tag vet man vad man får och även då det är riktigt bra ibland, så blir det sällan spännande eller utmanande. Bandet har en förmåga att å ena sidan hamna mellan schlagerns och danspopens ytliga gester, och å andra sidan hitta såväl snygga melodier som en tilltalande, regnig melankoli. Men oavsett på vilken sida de arbetar för tillfället, så tröttnar jag på de enformiga rytmernas eviga malande. Om Me The Tiger vågade mer, rent musikaliskt och rytmiskt, om de raderade ljudmattan som allting döljer sig bakom, hur mycket bättre hade inte detta kunnat bli då? Bara en tanke som slår mig. Jag vet inte svaret. Men jag vet att det närmast technoliknande dunkandet och ljudtapeten man gömmer låtarna bakom, blir rätt trist i längden. Och det är synd, för spår som ”As we really are” och ”Myheroine” är definitivt starka i sig själva och hade blivit ännu bättre i ett annat och mer vågat utförande. Men kanske är det möjligheten att skapa klubbhits och radioplågor som driver bandet? I så fall kommer de säkert lyckas. Men för mig som hellre lyssnar på skivor än att dansa till dem på någon ungdomlig klubb bland färggranna drinkar, blinkande neonskyltar och en discojockey på ett podium, känns Vitriolic bara intressant i mindre portioner. Men bandet har framtiden för sig, oavsett väg de väljer. Bra låtar skriver de nämligen.